Som den nionde delen i en serie skräckfilmer vore det minst sagt dumstridigt att förvänta sig något som skulle gå till historieböckerna som ”objektivt viktigt eller bra”.
Detta är något de flesta ändå verkar ha kunnat enas om gällande originalet, trots att det i sig misslyckades rätt så kolossalt med den mörka humor som sedan genomsyrade Tobe Hoopers tvåa. Vad originalet saknade i menlöst sågande gjorde den upp i atmosfär, psykologisk terror och analogier. I den senaste filmen är det snarare tvärtom; med ett förvånansvärt missriktat och konservativt budskap om vapenvåld och ett skamlöst utnyttjande av PTSD, som aldrig riktigt får en chans att ens kunna knyta ihop säcken väl, trots ett par givna tillfällen. Den här filmen skulle aldrig kunnat ändra på filmvärlden, det var heller aldrig dess syfte. Man kan inte upprepa det med en uppföljare som denna, omedvetet eller inte. Folk har vissa förväntningar, då kan inte radikala risker tas, trots det bekanta hjulspåret man lätt fastnar i.
Min inledning kanske avger ett negativt intryck, men det gäller faktiskt inte helheten – tro det eller ej! Det finns saker här som funkar rätt bra, både som en film på egna ben och som en del i Chainsaw-serien. Vad vissa kanske måste intala sig för att kunna få ut något positivt är dock att det är ännu en film i en ganska medioker serie, med korten på bordet. Varför ens titta om man inte är villig att försöka släppa på de fotbojor som det fantastiska originalet gett serien?
Chainsaw gör precis som Halloween (2018) gjorde (som i sig gjorde precis som Texas Chainsaw 3D gjort innan) genom att ignorera alla tidigare uppföljare, för att själv ta plats flera decennier efter originalet. Konceptet i sig känns delvis respektlöst och fattigt mot sina respektive serier, men det kan erbjuda en ny chans att fortsätta historien åt ett annat håll än vad som då etablerats.
Chainsaw (för guds skull, de måste sluta namnge filmer i serier med samma namn som originalen) tar plats 50 år efter de “första” illdåden. Texas har ett skört lugn över sig och det känns nästan som att tiden saktat ner ordentligt ute på vischan. Denna ro rubbas när en grupp ungdomar från den “moderna världen” – “idealistiska individer med drömmar om en bättre värld” tror jag bestämt att en av dem beskriver hela gruppen som – kommer resandes med sina stora planer.
De anländer till en liten övergiven by de köpt upp, detta för att i princip grunda sitt eget lilla paradis. Snart märker de dock att byn inte är helt övergiven och delvis på grund av deras ideologiska driv väcker de ett monster, (en bitter fan på kanske 70+) som slumrat i merparten av fem decennier, till liv. Vad som följer är 83 minuter av en totalt nonsenshistoria, men oftast otroligt underhållande våldsscener och ett par tillfällen som faktiskt fick oss att hålla andan en aning. Det är en skräckfilm av typen man skrattar lite mer åt, men ofta känner mer empati för antagonisten än för protagonisterna. I vanliga fall brukar inte det vara ett problem, när karaktärerna endast är där för att mördas, men här har de försökt ge i alla fall en av karaktärerna en ganska så störande bakgrundshistoria, vilket inte mixas väl med det hjärndöda våldet som tveklöst är vad som mest fått fokus. (Kanske är det en metakommentar i sig?) Vad som förvånade mig var att Leatherface faktiskt får mer av en fördjupning än man kanske räknat med, något som funkar väl, i alla fall det lilla man får.
På sätt och vis kan hela filmen summeras med scenen som definitivt blivit filmens “snackis” – rave-bussen, mer säger jag inte för att inte spoila. Detta är en scen som i sig är väldigt kul och samtidigt otäck rent konceptuellt. Att den blir tröttsam, extremt överdriven och samtidigt försöker koppla till en karaktärs PTSD är en perfekt summering av vad vi har här. På sätt och vis är det imponerande hur förolämpande det är. Gör antingen en underhållande skräckfilm som inte försöker berätta något djupare, eller lägg fokus på karaktärerna, för i nuläget är det lite som olja och vatten, substansen flyter upp till ytan. Jag vill liksom inte ”heja på” när slakten börjar om vi även i samma scen får se någon som får minnesbilder från något mer verkligt och fruktansvärt de redan genomlidit. Dessutom är det i just ”busscenen” där merparten av krutet verkar ha lagts, vilket känns lite väl slösaktigt, men detta är definitivt bara en petitess från mitt håll.
Det känns som att den en gång fanns en tydlig idé om en story om personlig kamp och övervinnande. Att liksom överkomma något man avskyr av bra anledning, för att använda det till sin fördel och på så vis belysa att världen inte är så svart och vit som man kanske tror, särskilt när man lever stora delar av sitt liv via det kattguld som ytliga och finpolerade inlägg på sociala medier innebär. Dessvärre kastas allt detta bort för litervis av blod i ändå ganska så fantastiska scener, menlösa motivationer för papperstunna karaktärer och ännu en återvändande karaktär som, trots en genuint cool närvaro på skärmen och en rättfärdigad anledning till att vara där, i princip kastas bort med en av två scener där jag på riktigt himlade med ögonen (liten spoiler: andra gången skedde när filmen, precis innan eftertexterna, kände sig tvungen att efterapa originalets ikoniska “sågdans” och på så vis påminner om en mycket bättre film än publiken just bevittnat).
Dock vill jag hylla den totala avsaknaden av meningslöst naket och påtvingat sex. Inte ens en kyss mellan det par som återfinns bland våra huvudkaraktärer sker, något som kändes förvånansvärt verkligt och uppfriskande. Vad vi däremot går miste om med det är ett av Leatherface annars återkommande karaktärsdrag, där sexuallitet, identitet och könsroller undersökts på diverse vis i olika sammanhang; en filosofi delvis kopplad till själva namnet av vår antagonist – Leatherface, behovet eller i alla fall viljan att bära andras ansikten. Kanske är det ändå bäst att det uteblev, då filmen knappt hinner med att undersöka de allvarliga och seriösa toner som redan finns där och nästan slängs åt sidan för fler skämt om woke-kultur och Gen Z och en (visserligen härligt brummande) motorsåg. Baserat på hur de punkterna hanterades så kanske inte den filosofin hade funkat här alls, trots att de sniffar på det en kort, kort sekund.
På sätt och vis hade jag velat avsluta med en typiskt dålig ordlek som många recensioner och artiklar använder sig av i ett försöka att verka fyndiga, men dessvärre är inte filmen medioker nog enligt mig. Den erbjuder ett gott skratt här och där, ett par ruggiga scener med ofta väldigt vackert foto; men allt utan äkta substans och ett nästan förvånansvärt tondövt dåligt försök till budskap. Om filmen aldrig var tänkt att ha ett direkt budskap så är jag genuint inte helt säker på att manusförfattarna riktigt förstår subtext. Tillåt mig ändå att avrunda med ett försök till en sån där ordlek, skriven av en dryg och skrockande kritiker som ofta anser sig vara ”för fin” för det mesta, genom att kalla filmen för ”Texas Chainsaw Meh-ssacre”.
