Det finns alltid de där uppföljarna till spelserier som man nästan inte tror kommer dyka upp. För mig så faller flera av dessa spel inom peka-och-klicka kategorin. Ett av dessa spel är Syberia 3.
Syberia serien har följt Kate Walker, en amerikansk advokat, som i första spelet fann sig själv i en fransk by för att komplettera de sista papperna för övertagandet av byns leksaksfabrik, men slängs ut på en resa för att leta reda på den sista arvtagaren till fabriken. Arvtagaren, Hans Voralberg, är besatt av mammutar, och är övertygad att de fortfarande existerar på den titulära ön Syberia. Under de två första spelen finner Kate att hon mindre och mindre vill återvända till sitt liv i Amerika, och istället väljer att följa med Hans på hans sökande.
Ombord ett urverkståg tillsammans med Hans och en automaton – spelets svar på robotar – vid namn Oscar, så tar de sig till slut till Syberia, efter vilket båda Kates nya vänner försvinner från hennes liv. Syberia 3 tar vid inte långt efter föregående spels slut, där en stam med kortväxta nomader, så kallade ”Youkol”, finner Kate nästintill döende vid en flod i Siberien. De tar henne till en klinik i byn Valsembor, där allt inte är som det ska. Efter att ha flytt kliniken, så bestämmer hon sig för att återbetala Youkol folket genom att följa med och hjälpa dem under deras heliga migrationsfärd för att leda sina snöstrutsar till deras parningsland.
Syberia spelen har en väldigt anakronistisk atmosfär, då spelen helt uppenbart är satta i modern tid, i och med Kates användning av en mobiltelefon. Men från att hon sätter foten i den franska byn Valadilène, så är det som om hon hamnat i en annan tidsålder. Det används knappt elektricitet, och mycket av de två första spelen innehåller istället mycket av steampunk och urverksteknologi. Detta fortsätter in i trean, även om elektriciteten där har en större roll. Miljöerna i spelet har en tendens att vara väldigt färglösa, dystra, och till stor del, väldigt ödsliga, även om de karaktärer som dyker upp, och teknologin, livar upp platserna till stor grad.
Dåligt
Det var en gång i tiden, ungefär runt millennieskiftet, då många äventyrsspel avvek från sina tidigare peka-och-klicka rötter, och försökte sig på en mer 3D variant av gameplay/utseende. Dessa markerades ofta av usel 3D, statiska miljöer där man var tvungen att navigera sig igenom med väldigt klunkiga kontroller. Men även oinspirerade pussel som kändes nerdummade, så till den milda grad att att de var tvungna att addera extra saker att göra; som att flytta på lådor, för att väga upp borttagandet av musen. Allt utmynnande till en fundamental existenskris då spelen uppenbarligen inte riktigt visste vad de ville vara längre.
Men det var då det, och nuförtiden så har många av äventyrsspelen återfått sin identitet, och vi som håller denna genre hjärtat nära ser tillbaka på den föregående beskrivna perioden med sorg och skam. Så allt är bättre nu, eller hur?
Nej. För efter över ett decennium av väntan, så dyker här Syberia 3 upp på kartan, och använder sig av nästan alla dessa problem i ett spel som borde ha varit en återkomst till vad som gjorde de tidigare spelen bra. Styrsystemet fungerar i stort sett bara med en handkontroll, även om spelet tillåter mus och tangentbord, men det är såååååååå klunkigt att det är nästintill ospelbart. På handkontroll använder man sig av vänster styrspak för att röra Kate Walker runt på skärmen, och höger styrspak för att panorera kameran för att fokusera på olika intressepunkter. De tidigare spelen hade i alla fall möjligheten att bara använda musen, men Syberia 3 nästan tvingar på en handkontrollen; till den grad att spelet talar om för en när man startar det att spelet spelas bäst med handkontroll. Jag förstår att konsolkompatibilitet är en stor grej för att sälja så många kopior av spelet som möjligt, men det här är ju löjligt.
På tal om saker från det förgångna; visst var det skönt när spel gick ifrån de fasta kameravinklarna, och gav ett 360 graders synfält? Äventyrsspelen har aldrig riktigt använt det, och det har fungerat till stor grad, men oftast för att musen mångt och mycket har balanserat ut det, då man inte behöver styra vart spelkaraktären går hela tiden, utan man klickar bara på slutpunkten, så navigerar karaktären dit på eget bevåg. Syberia 3 tyckte tydligen att det var för trevligt, så de gick tillbaka till de stora misstagen från början av 2000-talet, och behöll statisk kameravinkel, men tvingade på en handkontroll.
Animationerna av karaktärer är så styltiga att man skulle kunna tro att de var animerade på tidigt 90-tal. Syberia serien har robotar som kallas för automatons, och de rör sig nästan mindre robotaktiga än vad de mänskliga karaktärerna gör. Det värsta är nästan att kropp- och ansiktsanimationerna verkar ha en bra räckvidd, men den används väldigt dåligt. Hyr in en ordentlig animatör och patcha skiten, så skulle spelet se så mycket bättre ut.
Röstskådespelarna är ”all over the place”. Sharon Mann, som har gjort rösten till Kate Walker i samtliga spel, gör även här ett väldigt bra jobb större delen av tiden. Däremot alla andra röstskådespelare spelar antingen över, under, eller kan inte agera överhuvudtaget. Sedan har vi faktumet att en hel drös av rösterna absolut inte passar karaktärernas utseende. Ett praktexempel är när man är på kliniken i början; jag sprang upp och pratade med en sjuksköterska som såg ut att vara i sena medelåldern, men hade en röst som definitivt hörde hemma på en tjugoåring. Samma med hennes kollega precis bredvid. Detta fortsätter under större delen av spelet. Alla är amerikaner av någon anledning också.
Sedan är det något konstigt med ljudet ibland; det låter inte som om rösterna kommer från karaktärerna, utan det låter snarare som om de är berättarröster som fyller hela skärmen. Mycket av detta kan bero på den absolut usla läppsynkningen. Jag förstår att spelet först och främst är franskt, men vi lever i året 2017; det ska inte vara så att läpparna inte matchar vad karaktärerna säger alls. Rent statistiskt sett så borde läpparna matcha ibland i alla fall, men icke sa Nicke. Ibland fortsätter läpparna fladdra efter att rösten slutat. Det är som att titta på en dubbad asiatisk actionrulle.
Anledningen till att mycket av det som karaktärerna säger inte känns riktigt rätt, och att många av röstskådespelarna låter väldigt dåliga, är på grund av att dialogen är riktigt dålig. Den är inte dålig på det sättet att den är usel och oförståelig, utan mer att den är dålig på det sättet att den är överdådig och på många ställen väldigt pretentiös. Det är dialog som fungerar bra i skriven form, men så fort man försöker läsa den högt på ett trovärdigt sätt, så faller den väldigt platt, och låter overklig. Ingen skulle prata på det sättet.
Jag spelar alltid med undertext när det finns, och det är ibland en väldig skillnad på undertexten och den dialog som faktiskt sägs. Väldigt ofta gör det dialogen mer trovärdig och realistisk. Det är väldigt ofta Kates dialog som faller under den kategorin, och när det är en karaktär som använder all dialog som skriven, så är den uppenbart väldigt styltig och skär sig markant.
Miljöerna är på tok för stora. Jag förstår att en liten stad ska vara stor som en liten stad, men när man bara hålls i tre av tio miljöer, så behövs nog inte de andra. Detta har varit ett problem i alla tre Syberia spelen. De har alla en hel drös med ”screens” som bara är till för att springa igenom, och enbart är till för att fylla ut storleken i vissa miljöer. Men när en hel del av de pussel man ställs inför kräver att man springer fram och tillbaka till femtielva ställen, så skulle jag, personligen, uppskatta lite tajtare kartor.
Dessutom; varför bara autosaves? Jag förstår inte det beslutet. Man kan inte spara spelet själv, utan allt tas hand om av autosaves, som händer… då och då? Jag vet inte om de är baserade på tid, eller om det är vid fördefinierade punkter som det sparas. Hur tänkte de egentligen? Tänk om jag precis gått igenom två mellansekvenser och ett svårt pussel, och måste stänga av spelet, men jag har ingen aning om när spelet sparade sist? Jag kan bara skaka på huvudet.
Sist så kan jag varna att i och med denna recension, så har spelet fortfarande en hel del buggar. Jag har stött på platser där spelet blir i stort sett orörligt, och jag var tvungen att starta om. Ibland så behåller spelet en kameravinkel, trots att Kate gått utanför skärmen, och vid vissa tillfällen så var enda lösningen att stänga av och starta om. Dialoger kan hacka lite, och vid ett tillfälle så skippade spelet helt till sista meningen av en dialog. Förhoppningsvis så blir dessa saker patcha snarast.
Bra
Trots de klagomålen ovan, så har Syberia 3 en del bra punkter.
Grafiken är ett stort steg framåt från tidigare spel – vilket inte är så konstigt, då Syberia 2 kom ut 2004 – men har även till viss del bättre grafik än många andra spel från i år. Texturer på ansikten och kläder är väldigt bra detaljerade, och gör att även Youkol folket, som mångt och mycket ser väldigt lika ut, har tillräckligt med skillnad för att man ska känna igen dem som individer. Jag har spelat spelet på de högsta grafikinställningarna, och har haft nästan konstant 60 fps, vilket har varit nästintill omöjligt för mig med andra nyare spel, men som går bra här.
Trots att Syberia 3 fortsätter trenden från tidigare spel, med miljöer som väldigt ofta faller in under kategorierna dystra och färglösa, så känns de ändå väldigt passande. De få tillfällen som har färger och liv får miljöerna att stå ut mycket mer. I jämförelse med tidigare spel, så är de även betydligt mer befolkade, och även om de personer man stöter på oftast inte har så mycket iväg av dialog, så är det ändå trevligt att inte springa genom spökstäder. Musiken är väldigt ’on point’ i miljöerna, och känns väldigt tematisk. Den är även inte allt för överskuggande för ljudeffekterna, som även de passar in väldigt bra.
Många äventyrsspel lever och dör med sina pussel, och Syberia 3 gör väldigt bra ifrån sig. Pusslen är inte allt för svåra, och faller väldigt mycket inom vanlig logik, i alla fall den logik som presenteras i spelet. Några av pusslen kan ta lite tid, speciellt om man inte direkt inser att man saknar en viktig bit av det, men efter man tänkt efter en stund, så löser det sig. Är man van vid äventyrsspel sedan innan, så borde pusslen inte vara speciellt obekanta eller svåra, och även om man är nybörjare, så tar det nog bara en extra stund att få till det.
Karaktärerna. Syberia serien har alltid gjort bra ifrån sig i denna kategori, även om många karaktärer är lite tvådimensionella, så är de unika nog att man inte blandar ihop dem, och intressanta nog för att inte kännas som tråkmoment. Kate Walker, som protagonist och spelkaraktär, är så klart den mest välrundade av alla karaktärer. De flesta av birollerna, och även några av bakgrundskaraktärerna, sticker ut en hel del. Min favorit utöver Kate och Oskar, måste nog vara Youkol folkets shaman; hon är smågalen, och lite av ett pervo!
Något som fångat mig sedan dag ett med Syberia är världen. Trots att den är som sagt lite anakronistisk, så är jag ett stort fan av steampunk, och då större delen av alla attrapper i spelen drivs av fjädrar och kugghjul, så tilltalar det mig väldigt mycket. Syberia 3 har lite mer fokus på elektronik, men det blandas väl med urverksmekanismerna, och ger världen en känsla av utveckling, men åt ett annat håll än den värld vi är bekanta med.
Sist men inte minst, så har vi storyn. Det känns lite konstigt att fortsätta en serie där målet har nåtts. I Syberia 2 så – spoilers – kom de äntligen fram till det titulära Syberia, så vad händer härnäst? Kates resa är långt ifrån över, och jag tycker att även om storyn kan kännas lite simpel, så är det alla moment på vägen som bygger upp det intressanta. Alla hinder och fiender som måste tas an är det som äventyrsspel lever på. Resan är det viktiga, slutet mindre så, och det är definitivt där Syberia 3 faller på skalan.
Denna recension baseras på PC versionen.
Prisbild ca. 300kr (Beroende på utgåva och platform)
Recensionskod tillhandahållen av Mi5 Communications / Microids.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.