Hem RecensionerSpelrecensioner Some Distant Memory

Some Distant Memory

av Mattias Malm

Jorden har kollapsat och är nu terroriserad av en frätande alg, som gör det emellanåt rent livsfarligt att vistas utomhus. I rollen som professor Zay, en arkeolog som även har hand om sin kolonis mest avancerade AI vid namn ARORA, så får vi nu möjligheten att utforska en bit av den gamla världen. Hur levde man livet då och finns det några läxor att lära här, som hon kan ta med sig hem till kolonin igen?


Some Diastant Memory inleds med att vi får möta Professor Zay, hon är en arkeolog från Ares, som är en av världens numera TVÅ kolonier som finns kvar, efter att jorden råkade ut för en “kollaps” och numera är förpestad av en frätande alg. Zay är ute på ett uppdrag tillsammans med en herre vid namn Commander Ti. Commander Ti är från kolonin NOAH, som är den andra kolonin i världen.

Uppdraget grundar sig i lite av en myt, som framförallt Professor Zay har jobbat på att försöka hitta bevis för att den är sann, nämligen The Sunken City. Enligt myten så är detta en del av den gamla jorden, som ska vara relativt välbevarad och helt befriad från den livsfarliga algen. Duon befinner sig i vad som ser ut som en öken och vi får reda på att tiden är knapp, för det kommer snart blåsa upp till storm och då kommer frätande alger att färdas genom luften. När Professor Zay, med sin trogna AI, ARORA till sitt förfogande letar efter spår till den sjunkna staden, så öppnas plötsligt ett hål upp i sanden och hon trillar ner.

Efter fallet så befinner hon sig i ett hus och till hennes förvåning så upplyser ARORA henne att luften går utmärkt att andas här och det finns inte ett spår av frätande alger här! När Professor Zay lyckas få radiokontakt med Commander Ti igen (som inte bara är med ljud, utan karaktären projiceras som ett hologram i rummet och denne kan också se och höra vad som försiggår i rummet med, som om han vore där), så kommer de överens om att Professor Zay ska undersöka huset, dels efter en väg tillbaka till ytan, men hon ska även passa på att skaffa så mycket information som möjligt om den gamla världen och de som bodde här.

Där sätter spelet igång på riktigt. Vi styr Professor Zay genom husets alla rum och med hjälp av ARORA, så undersöker vi och skannar objekt som vi hittar, men varför det då!? Jo ARORA är inte bara en AI som kan föra dialog och skanna saker, nej får hon bara tillräckligt med information i ett rum, så kan hon spela upp minnen som har utspelat sig i det rum man befinner sig i. När ett minne spelas upp, så får vi då se projiceringar av de karaktärer som en gång bodde här. Vi får då ta del av ett familjeöde som tillhör en familj vid namn Baron. Det verkar först bara vara ett gammalt par, men vi får senare även se deras dotter och hennes lille son. Vi får se hur paret Baron först bara vill leva fram till åldern tar ut sin rätt på dem, för att senare se hur deras tillvaro ändras, när deras dotter avbryter sina studier i Frankrike, för att hon plötsligt blivit mamma. Saker och ting skakas om ytterligare, när dottern även lämnar över vårdnaden om sonen till sina föräldrar, för att hon ska  göra karriär i Hollywood. Det händer självklart mer, men får ni reda på det så finns det inte så mycket anledning kvar att spela spelet.

Rent gameplaymässigt så är det lite svårt för mig att komma fram till vad jag ska skriva om, eller hur jag ens ska skriva om det, för det är inte så mycket som försiggår när det kommer till gameplay här. Du går från rum till rum, skannar objekt, läser saker och tittar på uppspelningar av minnen. Du får en karta, där du kan se vart alla uppspelade och ouppspelade minnen finns. Du kan även se vilka dörrar som är låsta och i vilka rum det finns ett intressant objekt för dig att hämta. Det finns inga fiender att slå, det finns inga pussel att lösa, det finns inga hemligheter (vad jag vet i alla fall) att hitta heller. Nej här är det ren storytelling som gäller, spelet kör stenhårt på att vara rent karaktärsdrivet. Du får detta dels genom de minnen som du får uppspelade, men du får det också genom Professor Zays interaktion med Commander Ti och ARORA. Vi får reda på att kolonierna Ares och NOAH är olika varandra. Ares är mycket mer inriktad på vetenskap och NOAH är mer inriktad på kultur, detta reflekteras i hur Ti och Zay pratar med varandra, framförallt genom vilka referenspunkter de har och vilka grejer de känner igen ifrån den gamla världen. Ti har stenkoll på skönlitteratur, TV-spel etcetera. Medans Zay har mer koll på forskning, djur och så vidare. Dialogen mellan dem är riktigt bra skriven och jag kommer på mig själv med att fnissa glatt för mig själv under genomspelningen. 

Familjen Barons öde är också välskrivet. Det bjuds på värme, det är emotionellt, bitvis är det även rörande och vi får även lite romantik (av det icke grafiska slaget din snuskhummer!).  Även om utmaningen dit var lika med noll, så kände jag mig i stort sett alltid motiverad att gå till nästa rum, för att jag var intresserad av vad som skulle hända med familjen Baron!

Spelet har ett medvetet långsamt tempo, de vill verkligen inte att spelaren ska stressa sig genom allting. Här uppmanas spelaren att verkligen ta sin tid och dels supa in historien, jag är säker på att det är därför man har valt att skippa röstskådespelare, så att man “tvingar” spelaren att läsa och eftersom att man måste trycka på en knapp för att se nästa textruta, så får man även läsa i den takt man vill. Men de vill självklart också att vi ska supa in miljöerna! Spelets grafik är handmålad och jag måste säga att jag gillar den, de har en medveten “tecknad” stil, som får mig att tänka på äventyrsspel som The Curse of Monkey Island. Jag kan inte sätta fingret exakt på vad det är jag gillar, men jag gissar på att det är något klyschigt i form av; “Det här känns minsann som ett hantverk!”, men för att dra en  annan klyscha ur rumpan; “Bara för att det är klyschigt, så behöver det väl inte vara dåligt!?

På det stora hela så lyckades spelet att engagera mig i att leta efter minnen och fnissa åt dialog hos huvudkaraktärerna, även om det inte låg någon som helst stimulerande utmaning i det, så ville jag bara fortsätta spela… Till en början i alla fall. Efter att i alla fall tretimmarsstrecket var passerat, så blev jag smärtsamt medveten om att jag bara gör samma sak hela tiden och även om historien var fortsatt bra, så kunde jag inte hjälpa att bli en aning uttråkad och att jag läste mig genom dialog, bara för att se hur spelet skulle sluta. Spelet har fina poänger både när det kommer till familjeliv och miljö framåt slutet, men jag brottades som sagt med en liten känsla av att bara vilja vara färdig, så den emotionella påverkan blev inte så stor hos mig, som jag gissar att skaparna hade önskat.

Med detta så vill jag inte ha sagt att Some Distant Memory är ett dåligt spel, för det tycker jag inte. Visst, det kommer definitivt inte vara allas kopp te, eftersom det inte finns någon som helst typ av utmaning i det – vilket gissningsvis betyder att många inte kommer se poängen med att spela det. Det här är ett spel för de som kanske bara behöver få tankarna på någonting annat, utan någon ansträngning. Man kanske måste rensa luften lite och lugna ner sig efter att ha spelat något valfritt mer hetsigt spel. Det stora problemet är att det är för långt, jag spelade klart spelet på blott fem timmar; och ja, jag tycker faktiskt att det är för långt, för vad de vill åstadkomma. Spelet borde ha varit så kort att man bara skulle suga in historien och inte hinna reflektera över saknaden av gameplay. På fem timmar så hann jag tänka på det flera gånger, framförallt framåt slutet. Jag skulle ändå säga att jag rekommenderar spelet, dels för er som bara vill ta del av en berättelse, men också för er som behöver lite av en “change of pace” och ägna er åt någonting som inte kräver så mycket av er. Då kan Some Distant Memory vara värt att spana in. 


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen. 

Some Distant Memory. Lägsta pris 105 kronor enligt Steam 2019-01-16.

Recensionsex tillhandahållet av Galvanic Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar