Solasta: Crown of the Magister

Inom de flesta nördkretsar har man nog hört talas om rollspel. Högst upp på rollspelstronen hittar vi giganten Dungeons & Dragons, det klassiska äventyret med svärd, magi, alver, orcher och drakar. Tactical Adventures har nu släppt Solasta: Crown of the Magister, deras digitala tolkning av den femte utgåvan av D&D. Men hur blir det när man tar och gör en regelbok till ett dataspel? Lyckas man få med allt, eller tappar man något på vägen?

Jag går fram till stigen. Plötsligt rycker Kerran till. Det finns spår, björnspår. Skogen känns plötsligt mycket mindre säker. De fyra kompanjonerna trycker sig närmare varandra. Med ett vrål hoppar björnmamman fram, men hon är inte ensam. Björnpappan är också där. Detta ögonblick ska vara fyllt av spännig, oro och action. Men jag suckar. Spelet har redan tappat mig…

Om jag skulle beskriva Solasta: Crown of the Magister med två ord skulle det vara ”som vanligt”. Om du har sett en enda fantasyvärld har du sett det som finns i Solasta. Detta måste inte vara något dåligt, dvärgar är buttra, druiderna blir alldeles till sig av träd, orcher är onda och alverna är så högfärdiga att de till slut blivit längre an alla andra. Du känner igen dig, och ibland är det just det man vill göra.

Ser ni fällan?

Finns bara en plats att mötas på.

Allt börjar med att du skapar en karaktär. Du får välja vilken ras och vilken klass din karaktär ska vara, samt hur dess övriga attributpoäng ska fördelas. När allt detta är klart får du förändra din karaktärs utseende, och här är utbudet litet. Man har endast tagit bitar av allt det som går att hitta i grundregelboken av Dungeons & Dragons sett till de raser och klasser man kan spela som. Lyckligtvis är grundregelboken en riktigt saftig historia, så även fast man knappt använt hälften av alla klasser och raser, finns det en bra variation. Sen att alla klasser är väldigt olika varandra gör bara upplevelsen bättre. Tyvärr är variationen minimal sett till utseende. Du har några grundläggande ansikten, ett tiotal frisyrer och några färger till dessa. Ansiktena är inte särskilt expressiva, vilket gör att alla ser rätt platta ut i ansiktet, oavsett vad som händer. Actionsekvenser och underhållande samtal i någon taverna möts med tomma blickar och knappt märkbara leenden. Inte bra, men detta är bara början. ”Det måste bli bättre sen” tänker jag naivt… 

I spelet styr du fyra äventyrare som fått ett uppdrag av rådet. Men vem den egentliga uppdragsgivaren är förblir oklart och som många andra äventyr är inte allt som det verkar. En förstörd utpost, legendariska monster och förbannade artefakter senare så djupnar historien. Trots detta har jag väldigt svårt att ta den på allvar, mest på grund av de ovan nämnda helt uttryckslösa ansiktena. Inte ens befolkningen i Skyrim var lika döda inuti som mina omsorgsfullt skapade äventyrare. Det andra problemet som kastar mig rätt ut ur världen är manuset. Jag hittar inget bättre ord än engelskans dicks, för varenda person du möter är en. Ingen är snäll, trevlig, eller på något vis samarbetsvillig. Jag tröttnar snabbt på att interagera med de olika karaktärerna i världen då alla är elaka pannkaksansikten. Pricken över i:et är det ljumna röstskådespelet. Historien är inte något nyskapande, men inte i grunden dålig, men den hade kunnat vara så mycket bättre än vad den är just nu.

Mer uttrycksfullt än såhär blir det inte.

Stridssystemet är till en början riktigt kul, och fungerar precis som i Dungeons & Dragons. Platsen ni rör er på delas in i ett rutnät och varje karaktär rör sig i tur och ordning efter att man rullat initiativ, hur snabbt din karaktär reagerar. Varje karaktär kan på sin runda gå ett visst antal rutor, utföra en handling, en bonushandling och (om det finns tillfälle) en reaktion. Handlingarna kan vara allt från att anfalla till att kasta en av otroligt många spells. Det finurliga här ligger i att du fortfarande kan röra dig efter en handling. Att hoppa fram, skjuta en pil, och sen tryggt gömma sig bakom en vägg är något av det smartaste du kan göra och blir ett strategiskt mål att eftersträva. Efter ett tag blir stridssystemet rätt så tråkigt, speciellt för de klasser som inte har tillgång till magi. Man går fram, hugger/sticker/krossar, väntar på nästa tur, igen, igen och igen. Fienderna slutar efter ett tag att vara pussel att lösa och handlar bara om att göra så mycket skada på så kort tid som möjligt. Lite tråkigt i längden.

Du tar dig fram i världen med flera olika tärningsslag. Verkar någon ljuga? Slå en tärning. Vad är det där för pryl? Rulla på. Det är alltid kul att se tärningar rullas, men vissa förmågor är klart överrepresenterade och används gång på gång, medan andra knappt får synas. Lite tråkigt om man byggt en karaktär och lagt alla poäng i ”fel” förmåga. Förvisso varnar spelet att vissa förmågor inte kommer användas när du skapar karaktären, men trots detta känns vissa förmågor riktigt onödiga.  

Musiken är riktigt passande och ökar spänningen med pompa och ståt, men drar också ner till mer mjuka tongångar när man bara går omkring i en oförstörd stad och undersöker. Grafiken ser riktigt bra ut sett till allt förutom karaktärerna. Men du får klart och rent vatten med riktigt bra ljus.

Jag har dock en sak till jag vill ta upp angående Solasta, kreativitet och improvisation. Anledningen till att stridssystemet blir tråkigt, och att vissa förmågor aldrig får synas, är för att en grundläggande egenskap som finns i alla typer av papper-o-penna försvinner när man sätter det inom dataspelets ramar och regler: Improvisation och kreativitet. Varför slå med mitt svärd när jag kan kasta stenar från marken? Jag kanske vill fiska fram information om olika havsodjur hos en viss person, men får inte den möjligheten för att det inte är programmerat. Det finns flera tillfällen då jag vill lätta på någons pengapung utan att de märker det, men icke sa Nicke. Är utmaningarna för lätta kan spelledaren på ett nafs få fram monster som är anpassade precis efter svagheterna hos just dina äventyrare. Tanken ”Jag sitter och spelar en sämre variant av D&D” snurrar runt flera gånger i huvudet, och efter ett tag stänger jag av. Om man tar det sämsta av D&D får du Solasta: Crown of the Magister. Det är långt från dåligt, men också minst en kilometer bort från bra, det är okej. Bara okej.

I framtiden planeras det att släppas kreativa lägen där du kan skapa dina eget äventyr, men vid det laget tycker jag att du bara ska lära dig D&D. Jag spelar gärna med dig.