Sherlock Holmes är tillbaka! Det senaste spelet i Frogwares äventyr med Sherlock Holmes, The Devil’s Daughter, släpptes i juni 2016 och kom med en del ändringar. Sedan 2007 har Focus Interactive varit utgivare för spelserien, men The Devil’s Daughter välkomnades in i världen av Bigben Interactive. Dessutom är det inte Kerry Shale som gör rösten till Sherlock, vilket är något av en besvikelse.
Den ”röda” tråden i spelet involverar Sherlock Holmes granne och en familjemedlem till detektiven. Tyvärr känns det som att storyn inte är helt välutvecklad; den känns oslipad och tycks vara inlagd i sista sekund då upplösningen i slutet av spelet är väldigt kort och inte intressant alls. Som vanligt är du Sherlock Holmes, och spelet har fem olika fall. De flesta fallen är väldigt korta och de längre fallen kan klaras av på två timmar. Under tidens gång finns det scener där du får lite mer insikt i storyn.
Sherlock är dryg och narcissistisk som vanligt, men saknar lite intelligens när det kommer till att dessa scener som ska knyta ihop spelets story. Istället för att vara den briljanta detektiven som han är, så känns det ibland som att han blivit dämpad av utvecklarna vilket fick mig att himla med ögonen ett par gånger. Storyn är väldigt klyschig och förutsägbar vilket är lite av en diss mot Holmes, speciellt eftersom hans vanliga personlighet inte riktigt etableras i spelet.
The Devil’s Daughter är i grunden ett peka-och-klicka spel. Spelet är uppdelat i episoder, varje episod är ett fall som slutar med ett moraliskt val. Dessa val har i grund och botten ingen betydelse inför nästa fall och nästintill ingen påverkan på storyn i sig. Det är dock intressant att veta hur många som gjorde samma val som en själv, något man får reda på i slutet av varje fall. I sann detektivanda är det upp till dig att hitta bevis, prata med vittnen samt misstänkta och sedan använda din slutledningsförmåga för att lösa fallen. Vissa bevis leder till andra ställen att besöka och nya konversationsmöjligheter (i enstaka fall).
Jag älskar spel där man får leta bevis och dylikt, tyvärr känns det som att The Devil’s Daughter har för lite av dessa aspekter då fallen är korta och linjära. Allt du samlar på dig kommer att ha en betydelse för att skapa en helhetsbild i slutledningsförmåga-menyn där du kan pyssla ihop allting för att sedan komma fram till vem som är skyldig eller oskyldig. Det är oftast här Sherlock Holmes-spelen skiner. Det är oerhört kul att pyssla ihop allting med hjälp av slutledningsförmågan, och jag önskar att Frogwares hade fokuserat mer på detektivaspekten i spelet.
Dock finns det en större del i spelet som inte har med utredningsaspekten att göra, och det är de påtvingade action-elementen. Här märks det väldigt snabbt att tangentbord och mus inte är optimalt för spelet. Vissa segment i spelet fungerar bättre om man har en gamepad istället, vilket är lite av en besvikelse. Tyvärr märks och känns det tydligt att PC-versionen är en port.
Spelet har två olika svårighetsgrader; den svårare graden är inte lika förlåtande, men i ett spel som detta känns det onödigt att ha en svårare grad. Visst, att lägga en tidsgräns på att skapa karaktärprofiler kan jag förstå men i det stora hela så tillför det inte mycket till en extra utmaning. Tyvärr är det som är mest irriterande i spelet inte baserat på svårighetsgraderna, utan hur spelet inte riktigt har ett koncist och stabilt gameplay, samt att den har en inre konflikt mellan att vara ett action-äventyr eller ett peka-och-klicka spel.
Det är uppenbart att Frogwares ville att The Devil’s Daughter skulle ha mer actionelement, vilket hade varit väldigt uppskattat om det inte hade baserats mestadels på Quick Time Events och segment som är på tok för långa. Dessa stunder i spelet är mer huvudvärk än roliga. Vissa går att skippa helt, medans andra segment inte ens har alternativet. Tyvärr känns det som att spelet inte riktigt går hem i varken action-äventyr eller ett peka-och-klicka pussel. Under tiden jag spelade kändes det som att det fattas det där ”lilla extra” och istället har vi ett spel som inte riktigt vet vad det vill. Det finns på tok för lite mini-pussel som får igång ens kugghjul och det är en besvikelse.
Det känns inte riktigt som ett Sherlock Holmes-spel. Hans välkända intellekt skiner inte genom och Dr. Watson saknas i större delen av spelet. Det välkända samspelet mellan dessa två karaktärerna saknas.
The Devil’s Daughter är ett av de snyggaste spelen i Sherlock Holmes-serien, det finns fina detaljer och jag stötte på väldigt få grafikbuggar. I de flesta fallen kan du även ändra utseende och utstyrsel på Sherlock, dock sparas inte detta över till nästa fall vilket är lite irriterande ibland. Musiken och ljudeffekter är väldigt bra, men jag saknar Kerry Shale som röst för Sherlock. The Devil’s Daughter lyckades tyvärr inte bli en favorit, men den är inte heller den sämsta av de åtta spel som finns i serien. Det ger en ett par underhållande timmar, lite irritation men på helt fel sätt. Det fick mig att vilja gå tillbaka och spela The Testament of Sherlock Holmes.
Recensionen är baserat på PC-versionen.
Recensionskod tillhandahållen av Mi5 Communications.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
