Sekiro: Shadows Die Twice

Sekiro utspelar sig under tidsperioden Sengoku i 1500-talets Japan och du spelar som “the one-armed wolf” som har svurit att skydda en urgammal blodslinje och ättling. Inledningsvis lyckas du ta ättlingen under ditt beskydd men bara kort därefter fråntas du honom och stryker nästan själv med i striden. När du vaknar upp är ditt mål att få tillbaka honom. Och det blir allt annat än enkelt.

Spelet är ett actionäventyrsspel med rollspelselement som spelas i tredje person med storartade miljöer och många häftiga features. Utvecklarna FromSoftware är tidigare kända för Dark Souls-serien och Bloodborne, och efter att ha kollat runt i mina nördkretsar så verkar det finnas en del likheter även här i Sekiro. Själv hade jag inte spelat något tidigare spel från utvecklarna och därför var uppbyggnaden av spelet ganska annorlunda från vad jag tidigare är van vid och det tog lång tid innan jag kom in i mekaniken i spelet. Här går det inte att bara vind för våg attackera alla fiender och lita på att de dör pga din styrka, nej det krävs planering och tanke bakom varje fight.

Eftersom att du är en slags samurajkrigare så är svärdet det du har att jobba med, både för att attackera och för att skydda dig. Fienders rörelsemönster är olika och du måste lära dig hur de fungerar för att kunna komma relativt oskadd ur en fight. Du kan blocka, attackera, dodgea och deflecta, den sistnämnda är det du bör träna mest på. Om du lyckas deflecta (typ blocka vid rätt tidpunkt) så kan du förstöra fiendens posture och på sätt få in en deathblow, det onekligen smidigaste sättet att besegra en fiende. Ovanför fienderna finns en hälsomätare och även en posture-mätare, så när du maxat den finns möjligheten att med en enda attack ta ned din fiende. Mycket har med tajming att göra och det är därför viktiga att ha tålamod när det kommer till Sekiro, både i strider men även annars när du smyger runt och försöker ta dig förbi osedd. En snygg funktion vid smygande är att det i alla hörn på skärmen blir lite mörkare för att indikera att du syns mindre för fienden, om de råkar få syn på dig dyker det upp en gul mätare över deras huvuden som senare övergår till rött om de upptäcker dig helt och det blir dags för strid. Musiken förändras också drastiskt och blir väldigt mycket mer hetsig vid strider. Annars märks inte musiken av allt för mycket utan ligger mer i bakgrunden på ett behagligt sätt som ändå sätter stämningen för spelet och ger känslan av att du verkligen är en japansk krigare.

Som jag nämnde tidigare finns en hel del features i spelet, både bra och dåliga och hela tiden känns det som att det dyker upp nya komplicerade saker. Du kan med hjälp av en krok svinga dig upp på tak eller träd för att undgå att bli sedd, du får ett specialvapen i form av en armprotes vars attacker du kan uppgradera och du tjänar in skillpoints för att få utveckla din karaktär. Trots att det är mycket att hålla reda på med svingande, attackerande och deflectande, så är kontrollerna oerhört smidiga. Själv kopplade jag in en handkontroll till datorn eftersom jag kände att det hade varit väldigt svårt att spela med tangentbord och mus, och på handkontrollen sitter alla funktioner som en smäck. Varje knapp har sin uppgift och är du inte nöjd så kan du enkelt ändra kontrollerna.

En sak som förvånade mig mycket i början var att när du dör så förlorar du hälften av din XP och hälften av dina pengar, något som gjorde mig oerhört frustrerad i början eftersom att jag dog så mycket, vilket ledde till att jag aldrig då fick några skillpoints. Det finns dock ett sätt att skydda sig mot detta och det är genom Unseen aid, en förmåga som i sitt ursprung gör att du har 30% chans (vilket också är max) att inte förlora XP och pengar, men håll i hatten, för så enkelt är det inte. Genom spelet möter du människor du pratar med som verkar ha smittats av någon sjukdom, och ju fler som blir sjuka, desto lägre blir procentsatsen för Unseen Aid, och kruxet? Jo det är du själv, varje gång du dör så riskerar någon mer att bli sjuk, vilket i sin tur betyder att du alltså får lägre chans till Unseen aid ju fler som blir sjuka aka. ju fler gånger du dör. Detta går såklart att påverka också, och du kan längre fram försöka rädda människor som blivit sjuka. Ja, jag sa ju att det dyker upp komplicerade saker. Och jag vet att jag nu är inne på detaljer, men det var inte förrän jag själv förstod mycket av det här som spelet faktiskt började bli roligt.

Eftersom att spelet utspelar sig under japansk medeltid går den japanska känslan såklart som en tydlig röd tråd genom spelet, både med sina miljöer, kultur och sitt språk. Det är fantastiskt fint att spela och gränsen mellan vad som går att använda sig av i spelet och interagera med, och vad som bara är miljön runtomkring är hårfin, allt smälter samman i den sagolika omgivningen. Bara grafiken gör att jag vill fortsätta spela för att få fortsätta ta del av den här världen, trots att allt till en början var så oerhört svårt, speciellt innan jag förstod mycket av mekaniken i spelet. Något som dock irriterade mig lite var det faktum att du varken har en karta eller en quest log för att ta dig fram, det blev mycket famlande och jag hoppades mer än visste att jag var på väg åt rätt håll. Genom konversationer och tjuvlyssnande får du veta vad du ska göra och vart du ska, men då krävs det också att du lyssnar noga på vad som sägs, eller kanske snarare läser noga eftersom att allt tal i spelet är på japanska.  En förhoppning jag hade var att det skulle gå att ändra svårighetsgrad, vilket jag letade frenetiskt efter. Till slut googlade jag för att se om det gick och fick till svar att det endast gick att göra spelet svårare, och det kändes ju inte riktigt aktuellt, så vi får helt enkelt leva med att Sekiro är ett oerhört svårt spel. Men trots sin svårighetsgrad så är spelet ändå en fröjd att spela, det är fantastiskt rent grafiskt, kontrollerna flyter på underbart och det finns hela tiden en längtan att komma vidare och klara av det här.