Re:Turn 2 – Runaway

Jag har en explicit negativ bias mot spel som har en animepresentation. Denna bias kvarstår trots att jag vid flertalet tillfällen njutit av både anime och manga, men det är något som händer när spel och anime/manga korsar varandra som skickar rysningar längs min rygg. Men för att veta om maten är äcklig måste jag först smaka på den. Vem vet, kanske har den kulinariska kokkonsten utvecklats och denna typ av spel är alla mästerverk, eller så kanske jag fått covid och tappat allt sinne för smak. Sorgligt nog är smaken jag får av Re:Turn 2 – Runaway jämförbar med ruttna ägg.

Det som skiljer spel från andra typer av medium är interaktion. Du som spelare utför saker i spelet, vilket för berättelsen vidare. Det är detta som skiljer spel från till exempel film, som fortsätter rulla trots att du snarkar i soffan. Det verkar dock som att utvecklarna för Re:Turn 2 missat denna detalj, då du stup i kvarten bli avbruten av att karaktärerna på skärmen ska säga något, springa åt dig, eller klappa en katt. Detta händer så pass ofta att jag börjar tro att utvecklarna velat skapa film istället för ett dataspel. ”Narrativt driv” verkar i det här fallet betyda att du ständigt blir avbruten i ditt spelande, vilket snabbt blir irriterande. Ha detta i åtanke när vi går in på gameplay.

I spelet styr du Saki, där du och din fästman är de enda kvarvarande människorna efter det första spelets händelser. Det verkar dock finnas en möjlighet att rädda ditt kompisgäng som också följde med på den här campingresan och blev kidnappade av flickspöket Ayumi.

Denna räddningsaktion sker genom flertalet pussel, där du hittar ledtrådar, låser upp dörrar och kistor, kombinerar saker i din inventory och letar efter gömda ledtrådar med en UV-lins till din ficklampa. När du faktiskt får göra saker är spelet inte så dumt. Du har logiska pussel med snygga pixlar att se på, inte dumt alls. Tyvärr är dessa tillfällen få och långt ifrån, då spelets olika kapitel (banor) utspelar sig på alldeles för stora områden. Allra värst är början som utspelar sig på ett tåg, då du springer från ena till den andra sidan gång på gång för att leta ledtrådar, anteckningar eller spara spelet vid ett tänt ljus.

Stängda dörrar och gömställen är det enda som passerar din långa springtur från ena sidan till den andra. Det verkar nästan finnas fler objekt som du kan interagera med som inte gör något, till exempel låsta dörrar, än såna som för spelet framåt. Hade det inte varit för detta, samt alla avbrott, hade spelet varit extremt kort. Att springa fram och tillbaka med snygga pixlar i bakgrunden låter kanske kul, men är tyvärr bara tråkigt.

Med tråkig gameplay och ständiga avbrott skulle spelet kunna räddas om berättelsen den berättade var bra, men icke. Karaktärerna är platta som pannkakor med tillhörande pannkaksdialog. Röstskådespelet har också något… Onaturligt kring sig. Det liknar den stil som man ofta ser i anime, med plötsliga skrik och konstiga reaktions-stön som känns helt omotiverade. Det hjälper inte heller att den förklaring som ges kring första spelets händelser är så lång, tråkig och detaljrik att man inte ser skogen för alla träd och är totalt förvirrad kring den situation du befinner dig i. Ambitionen var kanske att göra ett spel med just denna stilen av berättande, men som spelare ser det bara inte bra ut.

Re:Turn 2 – Runaway är ibland knappt ett spel, men när det väl närmar sig spel som genre vill jag bara stänga av. Tråkig gameplay, en historia som jag inte vill ta del av och tråkig musik kan tyvärr inte räddas av de genuint vackra pixlarna som glider förbi på skärmen. Spiken i kistan är ett antal buggar relaterat till spelets sparsystem. Har du riktig otur kan du, liksom jag, bli soft-locked då viktiga föremål plötsligt försvunnit från din inventory. Lägg dina pengar någon annanstans och hoppas på något bättre nästa gång.