Hem RecensionerSpelrecensioner ReCore

ReCore

av Fredrik Olsson

Den vidsträckta ökenplaneten Far Eden breder ut sig framför vår hjältinna Joule Adams, och några av hennes robot kompanjoner (även kallat Core-bots), t.ex. den lojala robothunden Mack, den något timida robot spindeln Seth eller gorilla liknande roboten Duncan. Framför henne gömmer sig hemliga ’dungeons’, pusselgåtor och äventyr. Du ges många val och möjligheter. Men hur bra är helheten. Ja, låt oss gå in på djupet…

Vad är detta?

ReCore är ett tredjepersons action-äventyr, som har stort fokus på utforskande och att lösa gåtor. Du lär dig att dubbelhoppa, samt att ”dasha” så att du kan föra dig framåt väldigt snabbt, vilket blir viktigt under vissa moment med t.ex. Seth och hans rail-banor.

Du får möjligheten att ta itu med fiender genom att välja rätt typ av vapen för ”rätt” fiende. Och med rätt vapen, så är det nämligen som så att olika fiende-typer består av specifika färger; vit, blå, gul och röd, vilket i sin tur innebär fyra olika sätt att skjuta med ditt vapen. Och det gäller att växla mellan rätt färg för rätt monster.

Spelet har rollspelsinslag, då man hela tiden får XP, genom att skjuta fiender. Denna XP gör att Joules vapen går upp i nivå, samt dina kompanjoner. Mer än så är det inte direkt, för vad gäller ev. uppgradering för henne, utan du får nöja dig med lite bättre stats helt enkelt. Däremot så finns det mer att göra med kompanjonerna. Utöver att du överallt kan skjuta objekt som står utströsslade över världen, som ger beståndsdelar (crafting material), så kan du även få tag på ”vanliga” cores. Dessa sfärer får du tag på genom att ta dig an fiender (från någon av de olika fiende färgerna som jag beskrev tidigare), och helt enkelt drar ut deras energikälla ur dom.

Prismatic cores är ännu viktigare

Det är nämligen som så att världen kryllar av dessa så kallade fientligt inställda Core-bots, och alla drivs av dessa sfärer (cores), som du kan extraktera. Själva extrakteringen i sig, består förenklat, av att du skjuter in en lina och försöker dra ur deras ”cores”. Detta är en spelmekanik som går igenom det mesta i spelet, i både pussel och itu tagande av fiender. Du drar helt enkelt fram och tillbaka som att du fiskar, och skulle fiende enheten dra tillbaka (och linan blir röd), så släpper du upp den, och när fiender sedan tappar röd färg, så kan du dra igen. Till slut drar du till dig linan helt, och vips så drar du åt dig fiendens ”core”.

Detta är som sagt en grundpelare i spelet, då samma moment i praktiken finns på andra områden i spelet också. Men är ett moment, som trots att det används om och om igen, ändå skänker spelet en extra dimension av skicklighet, i.om att man får hålla kolla på linan och vara fokuserad på när man ska dra.

Dina medhjälpare!

Om vi istället tittar på de snälla Core-botsen, d.v.s dina kompanjoner, så kan man säga att dessa i sanning är spelets nav och mittpunkt. De är inte bara viktiga i strider; då du kan få de att göra saker åt dig (genom enkla instruktioner via handkontrollen), de kan även uppgraderas och ändras om. Det är här som de olik färgade sfärerna kommer in i bild.

Du har nämligen på dina kompanjoners ’stats’ områdena rött (attack), gult (försvar) och blått (energi), som du kan uppgradera med hjälpa av de färgade sfärerna. På så sätt kan du öka styrkan i de olika medhjälparna. Dessutom så kan du överallt i världen hitta ritningar till nya delar på dina Core-bots. T.ex. för din robothund Mack, så kan du byta ut huvud, framparti (främre två benen), bakparti (bakbenen) och svansen. På så sätt så kan du alltså både ändra utseende på honom, men även få bättre stats på de olika delarna av hans kropp. Smidigt och enkelt!

Käre Duncan
Söta Mack
Timide Seth
och vår egna Joule Adams

Som jag hastigt nämnde, de olika kompanjonerna kan även göra mer specifika saker; t.ex. så kan Mack, söka upp saker dolt under sanden, medan Seth kan köra iväg med dig över rail-liknande spår som kan hittas på kartorna och Duncan kan slå ner väggar, och öppna upp vägar till nya områden. Ett ytterligare komplement som skänker mer djup till spelet.

Dessutom kan du bussa din core-bot (du kan bara ha en åt gången för övrigt), på fienden, och beroende på vilken bot du använder, så tar de sig an fienden på sitt sätt. Mack t.ex. är närstridsbetonad, så han kan springa in och headbutta fienden, medan robotspindeln Seth kan skjuta på avstånd. Allt detta betyder att du kan hitta en spelstil som passar just dig, vilket är välkommet.

Men hur är storyn?

Ja, Joule finner sig själv inledningsvis ensam på planeten Far Eden, och försöker hitta svar i var hennes far är, var alla människor är, och sedan också vad dessa självlysande klot som kallas ”prismatic cores” är. Och framförallt vad de kan göra.

Det är en ödesmättad och isolerad känsla som man ges, när man inledningsvis besitter Joule i spelet, men allt eftersom, så inser man att man inte är helt ensam, och att det finns krafter som är ute efter att stoppa en i ens letande efter ens far och framförallt vad dessa så kallade ”prismatic cores” är för något.

Storyn, är dock märkbart oengagerad från och till, och det är framförallt spelets pussel och ens kompanjoner som är den stora grejen i spelet. Du som är efter en mer rik historia kan kanske bli lite besviken här, men för er som inte har så värst stora aspirationer, kan istället finna den klart godkänd.

Allas vår Joule Adams
Seth tar oss via dessa rail-banor...
Joule löser pussel

Gameplay & Värld

Spelmekaniken är som jag beskrev tidigare, aningen repetitiv. Du tar an dig fiender ( tråkigt nog är fienderna repetitiva, då det är likadana sådana, fast med olika färger, mer eller mindre), och låser siktet på dem med ditt gevär, och skjuter. Inte svårare än så.

Du har dock möjlighet att välja mellan de fyra färgerna (de låses upp allt eftersom), och kan även skjuta ett starkare uppladdat skott, genom att hålla in en knapp och släppa efter en stund. Denna mekanik, trots att den är enkel, funkar bra och är faktiskt kul. Med tanke på att du får byta färg (via styrkorset), så ges du mer variation, särskilt med tanke på att matchar du färgen med monstret, så dödar du det lättare.

Världen i sig, är vid första anblick tråkig, med sina ökenlandskap, och post-apokalyptiska känsla, men växer faktiskt på en mycket allt efter spelet går. Med dess öppna värld känsla, med banor fyllda av dungeons, kistor och monster, så känns det ändå som att världen är full av saker att utforska.

Grafik och ljud

Grafiskt sett, så är det helt okej, det är relativt sparsmakat på sina platser, och en del clipping fel uppstår, men spelets tydliga estetiska look passar bra och skänker spelet ändå en egen identitet. Det är som ni märker svårt att sätta ord på utseendet, då det egentligen är ett ganska ordinärt spel rent grafiskt, men att miljöerna som känns mer unika är välgjorda och fina, gör att spelet därmed får en egen känsla. Men däremot ljudet; den trumfar verkligen grafiken rejält. Med en bombastisk orkestral känsla, till mer ödesmättade toner, så får du en underbar ljudbild som verkligen ger spelet en extra dimension. Och en rolig detalj i det hela var att jag senare fick reda på att personen som komponerat  musiken är Chad Seiter, vilket t.ex. gjort musiken för ”The Legend of Zelda” Sympony of the Goddesses”.

Guld och gröna skogar…

Ja inte allt är bra dock. Det finns ett par saker som behövs tas upp. Där det första är laddningstiderna.

Det är en öppen värld, men den är indelad i zoner mer eller mindre, och laddningstiden är ganska saftig på sina ställen. Om det är så att du tar dig till Joules hem, eller till nya banor så laddas det på en bra stund innan man faktiskt kommer dit. Huruvida detta är något som kunde göras bättre kan jag inte svara på, men en sak är säker, det är bra irriterande om man t.ex. snabbt vill lasta av lite beståndsdelar i ens hem för att en inventory är fullt, och det tar lång tid bara att gå tillbaka, för att inte tala om att sedan gå tillbaka till dit man gick ifrån.

Sedan har vi själva uppgraderingssystemet rent generellt. Även om det har mer djup i dina medhjälpare, så är det ändå väldigt simplifierat och skänker inte direkt den där RPG känslan av att du faktiskt gör din karaktär som du vill. För i Joules fall, så är det rentav ointressant att se hur hon levlar, i.om att det inte går att interagera själv i själva processen. Och visst, det är en nackdel för mig, men kan säkerligen vara motsatsen för någon annan. Men jag kan tycka att de skulle gett lite mer valfrihet här.

Sedan har vi kartan, där vi kan tack och lov teleportera till olika platser. Men vi kan inte märka ut platser vi vill gå till. Vilket är en detalj förvisso, men då världen är stor och du inte vill hela tiden gå in och ut ur kartan så hade det varit bra med en funktion där du satte ut waypoints.

Slutbossar! Ja, det finns större bossar, som man träffar på, som då kan ha Prismatic core’s i sig. Dessa känns aningen obalanserade, så man måste nöta ner de samtidigt som de spawnar fram mindre elaka Core-bots. Och då man enbart kan ta ut de genom att extraktera deras core, så kan det ibland bli lite tjatigt, om man missar dra in sfären, då tekniken är mer hattig av någon anledning med dessa bossar. Men huvudpoängen är att de mest känns tradiga och helt enkelt inte roliga att slåss mot.

Och så slutligen så kan vi gå tillbaka till själva storyn, som ärligt talat aldrig greppade tag på mig. Men å andra sidan är det spelets stridsmekanik, pussel-lösande och dina medhjälpande Core-bots, som är stjärnorna här, så det gör inte så mycket.


Specifikation

Denna recension baseras på Xbox One 

(men då detta är Microsofts första ’Xbox Play Anywhere’ titel, så går den alltså också att smidigt köras vidare på din Windows 10 dator).
Prisbild ca 300-350 kr.  Recensionskod tillhandahållen av Microsoft.

Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar