Hem RecensionerSpelrecensioner Doom (2016)

Doom (2016)

av Fredrik Olsson

Vad krävs för ett spel av en annan tid att slå i dagens värld av spel? Behöver man ta nya grepp, ha ny teknologi och göra om sin bakgrundshistoria? Detta är lite av det som jag kommer gå igenom nedan. Häng med så får ni se hur jag tänker…

När Dooms multiplayer beta pågick så var det många gamers där ute som höjde ögonbrynen mot ett enligt dom förenklat och halo-inspirerat gameplay. Loadouts och långsam hantering styrning av din karaktär var några av de klagomålen. Idag när nu Doom är ute, så låter det lite annorlunda, och det med rätta.

För när helheten till slut visas upp, så faller pusselbitarna på plats, och man får en bättre förståelse för vad utvecklarna varit ute efter.

Singelspelet

Det som slår en direkt (förutom allehanda demoner) är hur ögonblickligt du går in i gameplay. Du vaknar nämligen upp på en brits omringad av monster, och blir tvungen att på en gång skjuta dig igenom elakingarnas tunna hord. Och vips så är du helt enkelt igång.

Du tar dig över kartan, letandes efter hemligheter, skjutandes och slåendes. Gör så kallade glory kills; när du tar ut elakingarna på ett härligt slafsigt sätt, alternativt bara skjuter av de på mitten med valfritt vapen. Samtidigt som du ges möjligheten att uppgradera vapen, utrustning och ge dig själv skills. Och där har du i grunden hela spelet! Men gör det spelet tråkigt att det till synes är enkelt i sin uppbyggnad…nej snarare tvärtom faktiskt!

Storyn i sig är självklart väldigt rak och enkel; du är Doom Marine (det är egentligen det enda som du har som namn vad mig veterligen), som vaknar upp ur en sarkofag där man till synes blivit fängslad. Han har tydligen varit så pass farlig vid ett tidigare skede att han sparades i sarkofagen med taglinen ”open in case of emergency”. Hur som helst, han är inte ensam; han får motvilligt hjälp från UACs (Union Aerospace Corporation) forskningschef Samuel Hayden, och de lär sig att huvud forskaren Olivia Pierce tydligen är hjärnan bakom en kult som vill släppa loss demoniska arméer från helvetet. Hon måste helt klart stoppas och det ska självfallet du, i egenskap av ”Doom Marine” råda bot på!

Och det som följer är helt enkelt slakt i stor skala; du tar dig fram på redan nämnda kartor, letar hemligheter, runor (leder till specialbanor där man kan låsa upp en speciell ability) och uppgraderingar. Det hela är som att utvecklarna åkt tillbaka till 90-talet och tagit hela konceptet av Doom och tagit med det till nutiden, där de lagt in denne trubbige och extremt direkta hjälte i ett spel. Vad du får är en hjälte som, när han får hjälp av t.ex. Samuel Hayden, ignorerar dennes förslag, och slår sönder saker. Nästan som ett statement mot dagens spel, där du ska göra saker i en viss ordning, lösa ett pussel eller liknande, så går Doom Marine rakt emot detta och slår bara sönder skiten. Han är tillfredsställande okomplicerad och är själva sinnebilden av vad spelet är.

Du får en verklig Doom upplevelse på gott och ont; då det med högt tempo i takt till hårdrocksriff, går ut på att slakta allt i sin väg, varken mer eller mindre. Men dessa monstermord är så pass tillfredsställande och varierande att man hela tiden snarare söker sig till fighten än motsatsen. Som i förlängningen hjälper spelet ytterligare då spelet handlar mer eller mindre om att skjuta och slåss.

Men som jag skrev tidigare så är enkelheten spelets största styrka. Detta då det verkligen framhäver det mest grundläggande i vad FPS är. Att springa och skjuta! Och att göra det bra, är en så pass stark kvalitet, att man förundras över varför inte fler spel går tillbaka till rötterna som Doom gör. Den där omedelbara känslan av bad-assery infinner sig väldigt snabbt i denna härligt blodiga call-back till det klassiska Doom spelet.

Doom har verkligen hittat hem igen!

Multiplayer

Om man då tittar på multiplayern, så är designen snarlik. Fokuset ligger verkligen på att snabbt komma in i matchen, jaga runt och ha kul. Punkt slut!

Är du ute efter mer taktiska upplevelser så får du leta någon annanstans, för här har vi en oblyg arena shooter, där du samlar power-ups och blir själv en demon med hjälp av pentagrammen (Demon Rune som det kallas) som dyker upp från och till. Och med lägen såsom det självklara team deathmatch, Domination, Warpath och Freeze tag, så finns det gott om speltid här, även om det bara finns nio banor med från start.

Samt att medan du spelar så går du upp i nivå, och låser upp nya vapen och estetiska möjligheter. Du kan pimpa upp dina vapen och kläder, samt välja vilka taunts du vill ha valda för när du vinner en match.

Och du kan mycket väl kunna vinna; för även om matchmaking systemet hittills alltid funkat bra, så sätter spelet bara kravet på att du ska vara snabb i första rummet. Självklart finns det en formula om hur du blir bra på Dooms multiplayer, men grundpoängen i detta spel är att alla ska kunna spela från start.  Och framförallt så ska du ha kul när du gör det.

Du ska få progression dessutom oavsett hur det går, vilket får dig att vilja spela bara en match till. Vilket är ett bra betyg. Du levlar till nivå 50, för att sedan gå tillbaka till nivå 1. Fast på en högre överliggande nivå som heter Echelon. Och så går det vidare. Du har 10 Echelons med 50 nivåer på varje, så det finns gott om godsaker att låsa upp och massor med speltid att finna.

Många klagade på just ”konsolifieringen” av spelet, och det har jag svårt att svara på riktigt. Förvisso spelar jag mycket på PC, men framförallt så ser jag bara för vad det är. Ett snabbt och enkelt spel där du helt enkelt ska ha kul. Man behöver inte överanalysera detta för mycket. Det är Doom vi snackar om; utan bara hoppa in, spela några matcher och försök göra spektakulära glory kills. Oavsett om du vinner eller ej, så går du upp i nivå, och du kan se över din statistik och medaljer för att se hur ”bra” du är.

Smolk i bägaren?

Men är allt guld och gröna skogar? Nej absolut inte. I singelspelet så kan kampanjen bli aningen enformig, om man inte som mig ser efter nästa kill. Det är helt enkelt förståeligt om man tycker att det blir repetativt bana efter bana. Och storyn är ointressant, och även om detta aldrig varit en selling-point för Doom serien, så kunde man hoppats på mer här. Dessutom kan kartan som är uppbyggd i 3D vara svårnavigerad och lite svår att få en bra översyn på.

Och vad gäller multiplayern, så visst, den är förenklad. Men jag kan inte riktigt se hur den skulle gjorts på något annat sätt. För mig personligen finns det en nära koppling till Quake 3 Arena och Unreal Tournament här, vilket är väldigt positivt. Men kanske inte lika snabbt i svängarna.

Sedan kan jag tycka att de power-ups som finns i multiplayern i många fall känns överflödiga, som att man bara aktiverar de för att man kan. Inte direkt för att man specifikt vill ha en särskild sådan aktiverad.

Det finns saker som kunde ha gjorts bättre…

Men hallå, du har inte sagt nåt om ljud, grafik & övrigt!

Spelet är riktigt snyggt, och har ett ton med inställningar som gör att det går att spela på en uppsjö av olika dator konfigurationer. Samt att ljudbilden i dels effekterna, känns härligt tung, och likaså med ljudspåren som dundrar på med heavymetal/hårdrock rakt igenom. Det är ett spel som kan få den bästa datorn på knä dock om man fläskar på med inställningarna. Jag personligen la först allt på Ultra inställningarna på 1080p och hade oftast 60 FPS genom spelet. Dock så drogs den snabbt ner när många demoner samtidigt beslutade sig för att spränga bort näsan på dig. Så efter ett tag drog jag ner det till ”bara” High. Konstant 60 fps gjorde att det flöt på betydligt mer konsekvent därefter.

Dessutom finns en inbyggd editor (Doom SnapMap) , så att du kan göra egna kartor. Vilket även bygger på spelets livslängd och får de mer kreativa att ha lite mer att göra.

Mumsigt värre!

Spelare av Doom behöver inte vara raketforskare; varken gällande singelspelet eller multiplayern. Med vad det gör är att bekräftar att ett rent och framförallt roligt gameplay kan trumfa det mesta. Du kan omedelbart visa dig duktig, och ändå ge dig mer att bita i då spelet har ytterligare svårighetsgrader (varav en har permadöd), roliga uppgraderingsmöjligheter och ett roligt flerspelarläge.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Prisbild ca 500 kr. / Kinguin


Tack till Mi5 Communications  för tillhandahållen recensionskod.

Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar