Under ett stjärnfall är det en ensam liten stjärna som hamnar fel och trillar långt ner i ett djupt hål. Fast långt ner under jorden träffar stjärnan en sten. Stenen blir så förtvivlad av att stjärnan är så ledsen att stenen bestämmer sig för att hjälpa stjärnan att klättra upp till himlen igen. Något mer komplicerat än så blir inte storyn i Pode. Men sötare kan den inte bli.
Pode är ett litet välgjort indiespel som kom ut till Nintendo Switch 2018 och nu finns tillgängligt till Playstation 4. Det är ett väldigt gulligt pussel/plattformsspel som gärna ska upplevas tillsammans med någon hemma i soffan. Som spelare har du kontroll över två små varelser, stjärnan och stenen. De båda varelserna besitter olika förmågor. Exempelvis kan stjärnan lysa upp och få allt runt omkring sig att växa, medan stenen kurrar ihop sig och vibrerar fram kristaller i mängder. Ju längre in i spelet desto avancerade och unika blir deras olika förmågor.
Kontrollerna är inte där för att få dig att fundera utan de grundläggande funktionerna som att springa och hoppa följer Playstationstandarden. Längst med spelet så introduceras fler förmågor men aldrig mer än en eller två knapptryck i taget. En av de första sakerna som du får lära dig är att växla kontroll över vem du styr, även här är det med ett enkelt knapptryck. Att växla kontroll fungerar förövrigt också med två spelare.
Den norska studion Henchman & Goon har funnit sin inspiration i norsk folktro, speciellt i konsten och musiken. Det är en härlig musikalisk upplevelse som man möts av när man startar Pode, men musiken fyller fler funktioner än att bara vara sagolikt vacker. Genom Pode så används musiken och små söta ljud för att förmedla känslor och föra dialog. Trots att inte ett enda ord yttras eller står nedskrivet så förstår man hur förtvivlade eller glada de små varelserna är. Till och med instruktionerna är målade på väggarna.
Pode handlar inte som många andra spel på att förstöra saker eller andra utan om att skapa. De små varelserna flyger fram över skärmen som en pensel i en målarbok. Om banorna är målarboken så är kameran blicken som tittar på den. Kameran är alltså vanligtvis placerad utefter till rummet inte efter stjärnan eller stenen, men de banor som är större än vad som ryms på skärmen så flyttas kameran med den varelsen som styr. Trots allt detta är det inte ett platt 2d-spel utan det finns ett 3d-djup som passar spelet väldigt bra. Det är bara när jag jagat efter hemligheter som jag har upplevt att kameran och djupet göra det svårt att avgöra vart man kan gå och vart man trillar ner.
Pode har inga svårighetsgrader, men känslan jag får av spelet är att spelskaparna har ägnat mycket tid till åt att balansera svårighetsnivån för att den ska ligga på en lagom nivå. För det är aldrig så svår att jag blir frustrerad, samtidigt som den aldrig heller blir så enkel att jag slutar tänka.
Även om Pode är njutbart på egenhand så går det inte att jämföra hur kul det är i multiplayer. Det är lekande lätt för en medspelare att plocka upp kontrollen och hoppade in midgame. Min medspelare hoppade in halvvägs genom spelet och det var helt hysteriskt kul att introducera det för någon som inte gått igenom tutorialen. Det går inte att döda varandra i spelet, men som tidigare sagt är spelet byggt så att man kan byta vilken gubbe man har kontroll över i ett knapptryck (även när är två spelare), vilket resulterade i kaos och många roliga misstag. När min medspelare tröttnade tryckte han på paus, lämnade spelet och lade ifrån sig kontrollen. Vilket gav mig full kontroll över båda karaktärerna igen.
Att Pode är välgjort tåls att säga igen för det flyter smidigt och fint rakt från början till slut. Allt i spelet känns välplanerat och genomtänkt. Det är aldrig något som tar för mycket av ens uppmärksamhet utan det är som att syftet med hela spelet är att du ska hamna i ett avslappnat tillstånd och glömma allt annat. Till och med min medspelare som var supertrött efter en lång dag på jobbet njöt av avkopplingen Pode gav honom.
På gott och ont tog det ungefär 4-5 timmar att spela igenom. Det känns väldigt kort, men samtidigt hade spelet haft en enda bana till så hade jag stängt av. För hur avslappnande det än må vara så blev det efter 4 timmar alldeles för repetitivt. Samtidigt hade en del av mig gärna sett att det fanns fler banor efter att storyn tog slut, för efter att spelat igenom det en gång känns det inte som det finns någon anledning att starta det på nytt.
Pode känns mer av en engångs mindfulness-upplevelse än något annat.
Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.
Recensionsex tillhandahållet av Henchman & Goon.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.