Hem RecensionerSpelrecensioner Ni No Kuni II: Revenants Kingdom

Ni No Kuni II: Revenants Kingdom

av Fredrik Olsson

Att Ni No Kuni II inleder med att en atombomb faller över en stad var milt sagt udda. Men vad betyder det och varför händer dessa saker? Ja det är många frågor som läggs i knät medan jag (tillsammans med karaktären Roland) transporteras till en annan värld, bort från bombens brinnande kaos. Väl framme, finner du en lyster och färgrik värld, där du möter Kung Evan, flygpirater och ett och annat fä och monster.

Det var mycket i riket som inte stod rätt till, så enkelt var det. Evan Pettiwhisker Tildrum, den unge och rättmätige kungen blir utsatt för en kupp iscensatt av möss och blir helt enkelt avsatt innan han ens hunnit göra någon nytta. Flyendes från de onda mössen i riket Ding Dong Dell, ut i en värld, där han behöver skaffa vänner i kampen om riket. Kommer han lyckas samla ihop arméer, vänner och allianser. Och vem är Roland som helt plötsligt poppar fram ur tomma intet? Det är ett fantasifullt äventyr som står framför honom…och du är bjuden att följa med.

Som ni märker på bara de föregående två textstyckena så är det svårt (och framförallt dumdristigt) att försöka sammanfatta spelets story på något sätt. Ni No Kuni II är så mycket mer än ett tredjepersons action RPG med strategiinslag (inte för att det i sig är något litet), det är även en resa. Ja, en eskapad rent av.

STORY

Det är en spretig och Ghibli-esk berättelse som visas upp för oss. Med den unge kungen Evan, villrådig men godhjärtad, Roland, en man från en annan värld, eftertänksam och kunnig och flygpirattjejen Tani, modig och rättfram så har vi här början på ett riktigt muntert gäng äventyrare. Evan söker något sätt att återigen ta tillbaka riket, och beger sig (dessvärre på tvång i.o.m. kuppen) över land och rike för att samla nya bekantskaper och framförallt allierade. Han vill självklart göra det som är rätt och riktigt samtidigt, och får de flesta att böja på knäna bara genom att vara renhjärtad. Ja, storyn är barnvänlig, men det gör inget. Det är en fin och påhittig berättelse, om än lite väl lättsmält på sina platser. Det finns så många möten, så många karaktärer på resans gång som färgar berättelsen, att det snarare är skönt att det är lättsamt.

Så luddig kommer jag vara angående storyn; den är fin och på vissa ställen sentimental, men håller gott upp Ghibli-andan, även om detta spel denna gång står utan den välkända studions officiella hjälp. Man får mycket story, med karaktärer som förvisso bryter mot många logiska tankesätt, men det får man svälja. Det är ändå en sagoberättelse ända ut i fingerspetsarna, så att folk vänder på ett korvöre till din sida är sånt man får ta helt enkelt.

SPELKÄNSLA & MEKANIK

Om vi nu tittar på spelet och hur det faktiskt spelas, så är det en veritabel mix av olika saker. Du har den klassiska tredjepersonsvyn, när du utforskar nivåer och slåss. Men du har även världsvyn där du är i chibi utförande (liten gullig karaktärsdesign) och ser hela världen på en större skala. För att inte tala om arméstrider som sker även det i en chibi-liknande skala. Du strider, löser pussel, undersöker världen efter gömda skatter, uppgraderar vapen och dina karaktärers nivåer och får nya kompanjoner och allierade.

När det kommer till tredjepersonsvyn som uppstår när man ska främst strida, så funkar de bra. Du har möjlighet att använda upp till fyra förmågor, som dessutom kan ge starkare utfall om du håller in knappen längre. För att inte tala om att du har meleeslag på två knappar (hårt och lätt slag) och även en knapp för att skjuta med. Om det så är eldbollar eller pilar. Det finns en god variation i hur du slåss, och ju svårare motståndet blir, desto viktigare blir det att du använder blockering och funderar ut hur du ska ta ut ondingar. Det finns faktiskt ytterligare ett komplement, med de söta små figurer som följer med dig på din resa. De kallas Higgledies och är element (eld, vatten, kyla m.m.) personifierade som små söta barnliknande andeväsen som även de kan assistera dig under strider. Du kan aktivera de under striderna, så att de skapar helt egna attacker (allt från att de skapar en kanon som skjuter, till enorma svarta hål). Higgledies kan du dessutom samla på dig under spelets gång och skapa ditt eget party av. D.v.s du kan specificera exakt vilka Higgledies och sedermera specialkrafter du vill ha med dig på färden.

Hela stridssystemet är lika fantasifullt som det är rörigt. Det slutar egentligen med att du bara aktiverar rubbet i den mån du kan och behöver. Men det är roligt och en av spelets bättre sidor. Särskilt roligt är det med tanke på att du dessutom kan välja följeslagare när du vill och därför variera striderna ännu mer, om du så önskar.

I ”Skirmish” eller slagfält om man så vill, så har man en armé där du helt enkelt försöker ta dig an motståndsarmé. Detta känns lite mer oinspirerat och förenklat, även om du kan välja vilka ledares arméer som du ska ha med dig, så blir det snabbt tråkigt.

MANAGEMENT I PUTTENUTTIG STAD

När Evan till slut börjar rusta upp ett nytt rike, så kan du själv välja vad du ska bygga för byggnader däri. Det kan vara smedja där du förbättrar/skapar vapen eller magiaffär. Du får därför möjlighet att inte bara skapa ditt eget rike, men ett större djup skapas i berättelsen och i gameplay bara genom att ha denna möjlighet, då du med stadens hjälp producera olika saker som hjälper dig i ditt äventyrande. Detta moment känns förvisso aningen förenklat, men är ändå genuint roligt och även unikt i denna typ av spel. Uppgradera byggnader, anlita folk som driver de, och se på när du långsamt men säkert får ett blomstrande rike.

Alla dessa olika valmöjligheter och variationer i gameplay verkligen cementerar spelets fantasifulla design som underbart lekfull. Förvisso så kan man ibland bli lite överväldigad, men då alla olika segment är så lättsamt gjorda, så blir det aldrig något som tynger ner spelet.

ALLSIDIGT MEN INTE PERFEKT

Inget spel är perfekt, och så heller inte Ni No Kuni II. Det är främst en styltig animation som får mig ur storyn. När karaktärer i mellansekvenser snurrar runt för att möta Evan, så sker allt väldigt robotiskt. Animationerna är även rigida under tiden du spelar, med karaktärer som rör sig mekaniskt under t.ex. strider, men här gör det inte lika mycket, mest för att man blir så uppe i det omväxlande stridssystemet.

Röstskådespeleriet är bra, men då allt känns tillrättalagt och tekniskt i sitt framförande, så tappar spelet lite av sin värme. Sedan har vi än en gång en av J-RPG spelens märkliga beslut vad gäller röstskådespeleri.

Uppenbarligen har de bra talanger i rösterna, och ännu mer uppenbart är att spelet i sig är ambitiöst på alla områden. Men ändå tvingar de oss att gå från helt talade mellansekvenser (i motorn) med tal, till grymtade små läten med textrutor. Ibland så får man små talade sekvenser på ställen där de lika gärna kunde haft text, och ibland så kommer viktig dialog i text, när det hade gjorts så mycket bättre i dramatiskt tal. Att ett såpass välutvecklat storspel, fortfarande envisas med textrutor, när de av allt att döma har resurserna och rösttalangerna för att göra talade sekvenser spelet igenom, är för mig ett mysterium, och får mig att tappa känslan för storyn när de går fram och tillbaka mellan dessa två ”stilar”.

Sedan kommer vi till musiken, och jag vet vad ni tänker! ”– Men den är ju underbart orkestrerad av Joe Hisaishi?” Jo, det är sant, den är riktigt bra överlag, med olika teman för olika platser och känns varierad och skänker personlighet. Men det uppstår ändå att du från tid till tid kommer till platser, där musiken snarare fäller krokben i längden än motsatsen. För när du hör samma låt om och om igen så blir det (för vissa platser) väldigt repetitivt och tröttsamt. Vissa låtar passar jättebra, t.ex. musiken för när du tar dig över världen. Jag fann särskilt t.ex. Goldpaws musik riktigt enerverande i längden. Men hey, man kan ju alltid dra ner volymen om det skulle irritera.

Så många olika karaktärer man möter på resan gång förgyller mycket av storyn!

Sedan har de valt att placera åtkomsten till Leafbook (en facebook-liknande uppslagsverk) på L3 – d.v.s. när du trycker ner vänster tumspak. En knapp som man lätt kommer åt under stridens hetta, när man parerar och slåss och råkar trycka in. Vilket innebär att denna pest till bok dyker upp från och till under strider eller rent allmänt när man rör på karaktären, då det är samma tumspak som styr karaktärerna. Jag hade önskat att man kunde stänga av denna funktion, då man även kan nå Leafbook via menyer, men icke-sa-nicke.

Ni No Kuni II är trots ovan mindre fadäser, ändå ett riktigt bra spel. Det känns påkostat, genomtänkt och ger stora som små spelare en riktigt bra stund. Den uppsluppna tonen och berättelsens alla karaktärer gör att man hela tiden vill ta sig vidare till nästa plats på den stora fina kartan. Vad gömmer sig där borta i bergen, vilka pussel kommer vi hitta på andra sidan kontinenten? Ja, frågorna är många, speltiden är enorm och glädjen är på topp. Detta är verkligen ett spel för alla.


Specifikation

Denna recension är gjord på PS4 versionen.
Ni No Kuni II: Revenants Kingdom. Lägsta pris 538 kronor (PS4) enligt Prisjakt.nu 2018-03-18

Recensionsex tillhandahållet av Bandai Namco

Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

0 kommentera

Du kanske också gillar