Hem RecensionerSpelrecensioner Micetopia

Micetopia

av Andrea Söderberg

0m du någonsin gillat Brian Jacques serie om de modiga mössen i Redwall eller brädspelsfenomenet Mice and Mystics som kom för några år sen, då kan den här gulliga plattformaren verkligen vara något för dig.


Micetopia är ett klassisk Metroidvania spel, det vill säga en actionplattformare, i ett likaledes klassiskt format, nämligen 8-bitar. Du spelar som en modig, vit liten mus. Som invånare av Micetopia möts du en dag av att alla bybor har försvunnit, och du är den enda som är kvar, förutom en äldre musherre som upplyser dig om att alla byborna kidnappats och släpats ner i grottorna väster om byn av monster. Med ditt trofasta svärd ger du dig genast iväg till grottorna, för att se vad som hänt med dina grannar och vänner.

En av de första sakerna som slog mig med det här spelet är att det kastade mig bakåt i tiden, på ett väldigt behagligt sätt. Mycket påminde mig nämligen om ett av de första spelen som jag spelade på min Amiga500, Wonderboy in Monsterland. På samma sätt är det en utmanande men inte omöjlig plattformare, där vissa delar av banan kräver precision, träning och många dödsfall innan man får det rätt. Till och med när det gällde svärdet och de oundvikliga pålarna i botten på dikena påminde spelen om varandra. Fast det är klart att fejkad 8-bitar ändå är snyggare än riktig 8-bitar, om man jämför på riktigt.

Grott miljön är den du kommer spendera mest tid i och de är precis som man kan tro: fyllda med monster, fladdermöss och en och annan boss. Från början har du ditt svärd, och ett enkelhopp som dina enda tillgångar, men för varje bybo du hittar och fritar får du en ny förmåga, ett klurigt sätt att få världen att öppna upp sig på ett naturligt sätt. Dubbelhoppet och pilbågen är de förmågorna som verkligen får spelet att lysa upp, och jag har alltid varit mer av en sniper än melee, om jag får välja. I sista fjärdedelen av spelet kommer du även att få utforska Skogen till öster om Micetopia för att frita två bybor till, men den delen får spelet att kännas lite märkligt balanserat. Så pass stor del av spelet pågår i grottorna att jag hade trott att det var hela spelet, men så tillkom ytterligare ett område, som känns ganska litet om man jämför. Det får mig att tro att man antingen tyckte att grott området var för litet, eller att man haft mer planer för flera områden som aldrig kommit till skott.

Spelets karta, sparsmakat så det förslår.

Det kan vara spelets stora nackdel, för all charm, och nostalgi åsido, så är Micetopia ett kort spel, som kan spelas igenom lugnt på 4 timmar, lite beroende på om man väljer att leta upp alla delar av stadens fontän också, som är spelets stora, och enda, sidouppdrag. Det som får allt att ta lite längre tid är själva spar- och spawn-mekaniken. Du har tre hjärtan, som illustreras väldigt snyggt med hjärtformade blad på en gren i en HUD längst upp på vänster sida på din skärm. Om du träffas av ett monster tre gånger, eller du blir genomborrad av spikarna, dör du och du finner dig tillbaka i byn. Då måste du springa tillbaka hela vägen dit du var, och det kan i omgångar vara rejält långt. För att hjälpa dig i detta finns det teleporteringspunkter i kartorna, men de är inte så många som jag skulle ha velat att det var. De är också ologiskt placerade och svåra att hitta.

Största frustrationen i spelet bestod mycket i att man behövde springa igenom en massa områden igen för att komma vidare till nästa rum, bara för att missa eller hasta sig rakt in i en av de jäkla fladdermössen. Svärdet du svingar har en väldigt snäv träffyta så just fladdermössen, och skogens motsvarighet paddorna, är de svåraste fienderna för att du behöver verkligen tajma in dina slag för att fånga dem i rätt stund. De är de första fienderna du stöter på och ändå de som dödar dig flest gånger. Eller kanske den där kaninen med spjut. Jag vill inte prata om kaninen med spjutet. Hela spelets svårighetsgrad ligger ändå på en ganska lagom nivå, även om jag tänker att lite oerfarna plattformsspelare kan tro att vissa hopp är omöjliga. Mer rutinerade spelare vet att det är bara att försöka. Och försöka. Och en gång till. Och kanske om jag…

Grottorna, och de j*kla fladdermössen.

Musiken är bra, härligt retro, men även så kort spel som det här är, har loopen av musiken gjort att jag hörde musiken i mina drömmar. Det var inte oangenämt, det är bra musik, men jag kan ju å andra sidan musiken från Wonderboy in Monsterland fortfarande också. Monstrens höga skrik har också förföljt mig i mina drömmar, tillsammans med vår gulliga mushjältes entusiastiska: ”Hi-YA!” som varje svärdsslag åtföljs av.

Ordningen ska återställas i Micetopia!

Jag gillade verkligen Micetopia, och det är ett spel som levererar precis det som man lovar, härlig retro Metroidvania actionplattformsspel med en gullig presentation. Till och med det som var lite frustrerande i de gamla spelen känns som det hängt med, med väldigt specifika hopp och begränsad räckvidd med svärdet. Det är väl precis så det ska vara, och med sin charm har det något att ge både för mig som minns hur det var, och för de som bara tror att 8-bitar är ett stilval.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 4-versionen.
Spelet finns även till Xbox One och Nintendo Switch.

Micetopia. Lägsta pris 53 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-12-04.

Recensionsex tillhandahållet av Ratalaika Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com