Hem RecensionerSpelrecensioner Metro Exodus

Metro Exodus

av Fredrik Olsson

Säsongerna skiftar, men tonen är densamma – bitterljuvt somber. Den ryska vintern inleder historien, men tar oss sedan genom årets alla årstider, lika mycket som en avslutande resa för vår hjälte Artyom, som denna gång slåss för sitt liv, men även för hans älskade Annas – frågan är kommer de finna det lyckliga slut de söker…?

Snön knarrar under dina skor, medan du gömmer dig från de muterade bestar som stryker runt överallt. Långsamt men säkert så rör dig framåt – medveten om att minsta lilla ljud kan få en mängd fyrbenta odjur att hoppa på dig. Men överlevnad kräver mod – och beslutsamhet. I Metro Exodus så finns det inga andra val – den bittra sanningen är att det är bara du, här och nu som kan hjälpa dina kamrater i sitt uppdrag att ta sig österut. Det är nu eller aldrig!

Metro Exodus tar oss ut ur tunnelbanorna i Moskva, genom dalgångar med muterade björnar, torra ökenlandskap fyllda med banditer och sedan tillbaka till underjordiska gångar fyllda av förväxta iglar långa nog att bita huvudet av dig. Det är milt sagt en varierad resa som du gör i din jakt på att hitta en plats att bo på. Efter att du tillsammans med Miller (din käresta Annas far) och ett gäng soldater, tar er ur Moskva på tåget Aurora, så sker saker ur nödvändighet. Järnvägsspår måste röjas, banditer måste tas itu med, och information om var vi bäst hittar en ny plats att bo på ska letas reda på. Men inget är lätt för Artyom – och det är här som förstapersonsspelet Metro Exodus lyser starkast. För i stunderna där världens förfall och tunga atmosfär går samman, blir Metro Exodus verkligen lätt att tycka om. Att du, trots halvdant röstskådespeleri ändå finner dig själv fäst vid karaktärerna (särskilt Anna och den hårdföre militärfarsan Miller) säger en hel del om den stämningsfulla om än skriptade berättelse som målas upp framför ögonen. Hjärta och smärta, där spänning i välskriptade scener (om så med andra karaktärer eller rentav monster) gör att spelet verkligen kommer under skinnet på dig som spelare.

Atmosfären är 50% grafik, 25% ljud och 25% ond bråd död.

Sett till det visuella så går det verkligen inte att klaga – miljöerna är utsökt detaljerade med tung dimma ibland eller varför inte lerig dy som verkligen får dig att känna dig smutsig så fort du ser den. Det som Metro Exodus lyckas så väl med är att förmedla en övergivenhet i alla miljöer som verkligen ger ekon från vad som en gång funnits där. Om det så är övergivna dammiga flyghangarer, klaustrofobiska underjordiska gångar eller bilåkande på övergivna nedsnöade vägar. Allt tillsammans med en ljudbild som känns väldigt välgjord och övertygande. Sedan att det även finns rester av mänskligheten, i alla dessa lik överallt…hela tiden, ja, det gör det hela än mer kusligt.

Dag och nattcykel är viktig att hålla reda på. Man vet aldrig vad som kan dyka upp under natten.

Sett ur ett spelmekaniskt perspektiv, så gillar jag hur du kan släcka ner omgivningen och ta ut fienderna genom att smyga på dem. Eller att du lika gärna kan gå in med en upp-pumpbar bössa och bara peppra banditer och annat avskum med kulor – båda sätten är lika roliga. Däremot något som kunde gjorts bättre är nivådesignen som tillsammans med Metro Exodus strävan efter realism (d.v.s. att ha minimalt gränssnitt och att animationer för allt verkligen behövs göras) kunde strömlinjeformats bättre. Särskilt nivådesignen som kan få dig att gå i cirklar ibland, då din gamla karta kan visa en plats, men inexaktheten i miljöerna gör att man ibland blir vilse – trots att de är relativt korridorbaserade för att vara öppen-värld. Ibland kan det vara karaktärer utsatta på kartan som inte hittas, trots att du står där waypointen visar, ibland kan det vara att du helt enkelt inte hittar hur du tar dig vidare på ett intuitivt sätt. Visst hittar man i regel alltid rätt väg till slut – men det känns som det kunde gjorts bättre.

Som jag även nämnt så handlar det mycket om att hitta resurser – både till skydd, gasmasker och vapendelar. Allt skapar en känsla av att varje kula är viktig och att du på ett naturligt sätt (och passande med tanke på spelets apokalyptiska ton) letar resurser allteftersom. Att du kan uppgradera dina vapen vid arbetsbord som hittas lite här och var – gör att du hela tiden strävar efter att skapa ett schysst vapen, sett till situationen du befinner dig i, och vad du i detta nu behöver.

Sedan känns kontrollschemat lite väl uppsvällt – visst finns det en god tanke, då spelet som sagt eftersträvar realism, men det kan bli lite väl mycket att hålla reda på, och här hade jag även önskat se lite mer strömlinjeformade kontroller.

Men utöver kontrollschemat, lite på nivådesignen och dessa röstskådespelare, så är egentligen allt av hög klass som fick mig att följa med i storyn från start till slut. Visst finns det ibland skriptade sekvenser som du behöver ta del av – men här låter spelet dig i många fall att faktiskt ha mer svängrum i vad du gör under dessa stunder. Om det så är en diskussion med en galen kapten, där du börjar spela gitarr, eller bara när du sitter och lyssnar på Anna och hennes drömmar. Det är en fråga om att låta sig själv bli en del av narrativet som jag känner funkar riktigt bra – även om ett bättre garde av röstskådespelare, kunnat höja upplevelsen avsevärt mycket mer…


Specifikation

Metro Exodus. Lägsta pris 449-529 kronor (beroende på plattform) enligt Prisjakt.nu 2019-02-21.


Recensionsex tillhandahållet av Deep Silver / Koch Media

Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar