LEGO DC Super-Villains

Jokern och Lex Luthor slår sina galna sinnen samman, i hopp om att få bort det nya gänget elakingar som hotar världen. Ja, ni hörde rätt, Jokern och Lex Luthor! Inte nog med det, varenda skurk i DC universumet tar även sin plats vid sida runt det omaka paret. Detta är LEGO DC Super-Villains.

Det mäktiga försvaret av jorden, ’Justice League’ försvinner passande nog precis när jordens nya beskyddare Justice Society dyker upp. Harley Quinn råkar tack och lov spela in de skumraskaffärer som faktiskt pågår på sin mobil, och vips så dras hela Legion of Doom (aka de största skurkarna i DC) in i ett fajt för överlevnad. Kommer de fixa biffen, eller kommer det nesliga Justice Society lyckas med sina (ännu mer?!) onda planer?

VAD ÄR DETTA EGENTLIGEN?

Konceptet är cementerat sedan länge. Man får ett stort galleri av karaktärer, i detta fall ur skurkgalleriet, men med en skön liten twist. Denna gång får man även skapa en egen karaktär redan från start – som dessutom lär sig nya förmågor spelet igenom. I övrigt är det samma gamla Lego spel; på gott och ont. Leta samlarobjekt och ’studs’ (som pengar), lösa lätta pussel, och slåss mot en boss i slutet av varje nivå i kampanjen. Däremellan har man städerna Gotham och Metropolis (och ett gäng klassiska DC platser i kampanjen) att härja runt i och leta ytterligare hemligheter i.

Som DC berättelse kombinerat med Lego, så är det milt sagt väldigt barnvänligt. Inte bara i vad som sägs, men också i hur saker porträtteras och görs. Det är förvisso inget fel med det, men det skapar en kontrast som man först inte tänker på (som den Lego veteran man är), men efter en stund tänker man ”- Men vänta, det är ju skurkarna man spelar som…borde det inte vara mer diaboliskt?”. Nä, egentligen inte, tack vare den underbara rollbesättningen så förmedlas väldigt många skurkar på ett högst tillfredsställande sätt. Mark Hamill, Clancy Brown, Gilbert Gottfried, James Marsden, John Barrowman, Jennifer Hale, Nolan North och Jeffrey Combs är bara några av rösterna man hör. Alla upplevs ha roligt, och skänker en stor del av behållningen med spelet. Det må vara en barnvänlig berättelse man får serverad, men ack en så mumsigt välagerad sådan.

Men dessvärre går det inte lika bra att säga så om själva spelet – då det rent spelmekaniskt har blivit en sådan upprepning att det denna gång känns tråkigt redan i första banan, och då är det ändå hela 20 banor i spelet! Du forslas fram i banan med de karaktärer som valts – rätt karaktär för rätt ändamål pekas ut, du gör vad du behöver göra, sedan blir det nästa karaktär att göra vad den kan (vilket även det pekas ut på ett uppenbart sätt) och så fortsätter det. Spelet bjuder på minimalt motstånd sett till grundmekaniken – men det som frustrerar mest är hur många gånger de fasta vinklarna döljer saker i miljöerna, eller hur karaktärer fastnar på grund av dålig A.I, eller rent av buggar ut och t.ex. står i vägen när du ska (med än en gång ”rätt” karaktär) försöka göra en specifik handling. Spelet kan frustrera alltså, men inte på grund av hur det spelas, utan mer på grund av hur det är byggt och dess förlegade kamerasystem. Vilket är extra tråkigt, när man måste starta om banan, och därför bli tvungen att göra om allt – tack och lov är banorna inte långa i alla fall. Sedan bör det tack och lov sägas att efter hälften av spelet så ökar glädjen, när hjältarna kommer in i bilden igen – vilket skapar en del riktigt charmiga kombinationer av skurkar och hjältar.

Travellers Tale har stagnerat på många sätt, särskilt sett till spelsättet. Nu skryter spelet med en enorm samling karaktärer, för att inte tala om din egen OP-karaktär, men det hjälper inte när det i grund och botten rör sig om ett par olika arketyper av karaktärer. Skjuta el, vara stark, frysa ner och telekinesi är de tydliga exemplen. Dessa förmågor finns i en mängd karaktärer, och gör att trots spelets stora utbud av skurkar så känns de oturligt nog ändå väldigt lika – det hade rentav varit skönare att dra ner antalet till 6-12 stycken som man varvar mellan istället. Men hey, det är något som Lego spelen är kända för, så jag kan köpa att man har så många.

Ett klart köp för Lego fantaster?

Men trots de brister som finns, så går det självklart inte att se att de på en grundläggande nivå ändå håller. Är man ute efter ett nytt Legospel – man kanske älskar samma repetitiva spelsätt; leta i nivå, samla ’studs’, slåss mot boss (som alla följer samma mönster), ja, för all del, då kan det vara värt ett köp. Men har man spelat de senare spelen, så finns det för få nyheter och förbättringar för mig att rekommendera ett köp nu. Går spelet ner i pris så kan det däremot vara värt att tänka över.

Man får en relativt stor värld – runt tjugo kapitel, och en lättsmält och underhållande story och en spelmekanik som dessvärre är lika förlegad som tråkig, som lämpar sig bra i co-op. Spelet är stabilt i alla fall, även om buggar och dum A.I kan frustrera järnet i vissa situationer.