Med den James Gunn-producerade skräckisen Brightburn (2019) nu på bio tänkte jag (egentligen vår allas kära Fredriks idé) att det kunde vara lite kul att lista resten av årets kommande skräckfilmer som jag anser vara värda att hålla ögonen på. 2019 har hittills varit ett rätt bra skräckår med till exempel The House That Jack Built (2018) och, den redan nämnda, Brightburn prydande våra silverdukar alla redan så vad kan vi vänta oss från resten av året?
Låt oss ta en titt på åtta kommande titlar:
1. Ma
Blumhouse har gett oss mängder med skräckfilmer de senaste åren. Några riktigt bra, några mindre bra. Men en sak som är säker är att skräckfansen älskar dem. I år bidrar de med ett par filmer varav en är Ma om en äldre kvinna som låter ungdomar festa i hennes källare. Man kan ju tycka att det inte låter riktigt rätt och självklart är det ju något som inte riktigt står rätt till…
Konceptet låter ändå tillräckligt unikt för att få mig att bli lite nyfiken så denna ligger definitivt på min watchlist.
2. Annabelle Comes Home
Säga vad man vill om Conjuring-universumet men det spottar ur sig fler filmer per år än vad jag själv insåg. Vi har redan fått The Curse of La Llorona i år och nu fortsätter det med den tredje filmen om den besatta dockan Annabelle. Filmen kommer utspela sig ungefär samtidigt som första The Conjuring (2013) vars öppningsscen presenterar oss för just denna lilla docka. För regin står Gary Daubermann som tidigare skrivit DET: Kapitel 1 och 2 (vi kommer till den), Annabelle-filmerna och The Nun (2018). Daubermann är uppenbarligen bekant med universumet och Annabelle Comes Home är hans första film i registolen, vi får hoppas på en ryslig debut.
3. DET: Kapitel 2
Det är väl lika bra att ta denna på en gång! DET: Kapitel 1 (2017) chockade mig hur bra den var – jo, det är sant! Enligt mig en bättre adaption av King-boken än Tommy Lee Wallace version från 1990 med allas våra älskling Tim Curry som den interdimensionella clownen som lever på barns fruktan och rädslor. Hur som haver så är inte detta en recension, men vill ni ändå hata mig för min preferens för den nya DET får ni gärna göra det här.
I kapitel 2 får vi följa våra karaktärer i “The Losers Club” från första filmen i vuxen ålder då de måste återvända till sin hemstad Derry, Maine för att ännu en gång tampas med den hemska clownen.
Rent storymässigt blir det nog inte så mycket nytt men jag hoppas vi kan vänta oss en atmosfär som i alla fall är likgiltig med den från kapitel 1.
4. Midsommar
Aaah, alla svenskars skräck – Midsommar. Den dagen på året då vi verkar fira nationaldagen men ändå inte. Uppenbarligen har vi en förkärlek för nubbe och fisk och bara det är skrämmande i sig. Men jag tror knappast detta är vad Ari Aster , regissören bakom fjolårets hit Hereditary, kommer gestalta i sin sektskräckis om ett ännu lustigare Midsommarfirande än vad vi vanligtvis har (i filmen är det en nio dagar lång festival medan de flesta svenskar är så fulla att de inte ens kan stå upp densamma eftermiddag). Lite “fish out of water” skräck satt i Sverige kan bli riktigt gemytligt och jag kan inte vänta på att se hur de gör med “Små grodorna” – huvva..!
5. The Dead Don’t Die
Zombies…är passé. Det är fakta. Ända sedan The Walking Dead (2010 – ) blev en dålig såpopera (typ säsong två) har genren i sig varit levande död, vandrat runt i jakt på nytt kött att sätta sina förruttnade tänder i. Men hotet är bara inte där längre. När Romero gjorde sina tidiga zombiefilmer (varning för “Det var bättre förr”) så fanns det en poäng med de döda som återvände till liv för att hemsöka planeten. Dawn of the Dead (1978) är en fascinerande kommentar mot överkonsumtion och köpcenter, som då var ett nytt fenomen. De svepte in och tog över allt vilket ledde till de mindre butikernas död. Zombies har idag blivit det vi ser dem vara i slutet på Edgar Wrights briljanta hyllning och parodi Shaun of the Dead (2004): någonting vi kan skratta åt och bara utnyttja hej vilt. Men ibland kommer det en lustig liten twist och inte sällan av en auteur och denna auteur i det här fallet är regissören Jim Jarmusch.
För närvarande verkar handlingen vara väldigt typisk: de döda reser sig och folk måste överleva dem, etc. Jag brukar argumentera att man kan ta en tråkig och överspelad premiss och göra den intressant om man bara lyckas göra resten av innehållet någorlunda eget och underhållande. Kanske kan Jarmusch göra just det med sin stjärnfyllda ensemble, eller så kanske det blir ett platt fall. Det värsta som kan ske är om det bara är en bra zombiefilm, för idag har vi många av den sorten…
6. Crawl
Ibland känns det som att man är ensam om att älska någonting. Så kände jag länge med Alexander Ajas remake av “The Hills Have Eyes” (2006). En film jag, efter mycket om och men, anser vara den starkare filmen av Wes Cravens original och Ajas remake. Aja hade redan innan imponerat på mig med hans klassiker i den franska vågen av extremfilm – High Tension aka Switchblade Romance (2003) så jag höll ögonen på honom efter det. Men förutom hans “pseudo-remake” av den Syd-Koreanska filmen Into the Mirror (2003) med hans film Mirrors (2008) så har jag inte sett mycket av honom mest på grund av bristande intresse för hans filmer från min sida. Inte förrän nu har han fångat mitt intresse igen och denna gång med creature featuren Crawl som handlar om en ung kvinna som ska rädda sin far under en kraftig orkan men finner snart sig själv instängd i ett hus fyllt av alligatorer . Hur kul låter inte det här så säg!?
Med en 15 årsgräns, hungriga alligatorer och köttbitar på två ben tror jag vi kan förvänta oss en massaker i from av en buffé.
7. Grudge
Jag vet inte om det är jag eller Hollywood som lider av kraftig minnesförlust men jag kan svära på att jag redan sett en remake på den japanska skräckfilmen Ju-On: The Grudge (2002), att den kom 2004, hette The Grudge och hade bland annat Sarah Michelle Geller i en av huvudrollerna och att den fick uppföljare både 2006 och 2009. För att inte tala om att Ju-On: The Grudge egentligen var tredje filmen i originalserien. Nej det måste bara vara jag som missminner mig för så kreativt bankrutta kan inte Hollywood vara (obligatoriskt skämt om fantasilöst Hollywood – check).
Skämt och sido så verkar vi ännu en gång få ett förbannat spöke på halsen. Det verkar inte vara alltför mycket som ändrats. Men jag finner ju ett nöje i se saker som desperat försöker hålla sig relevant trots att det är som att simma uppströms. Men Sam Raimi och Robert Tapert (Evil Dead) producerar och Lin Shaye har en roll så hoppet är ju inte helt ute för en, i alla fall, underhållande biofilm. Dock har den fått premiärdatumet 3 januari 2020 och det bådar aldrig gott för någon film då januari anses vara “the dumping ground” för filmer, särskilt skräck, som studion haft lite låg förtroende för.
Make sure to lock your doors tonight. #Grudge pic.twitter.com/qF5tq5kgoM
— Grudge (@GrudgeMovie) October 31, 2018
8. 3 from Hell
Hur kunde jag nästan glömma den film jag personligen mest ser framemot med försiktig optimism – Rob Zombies 3 from Hell! Säga vad man vill om Zombies Halloween-remakes, det är inga jag direkt gillar själv, men han har visat att han är kapabel att skapa otäcka filmer med drypande atmosfär med sin Firefly-trilogi, eller vad man nu vill kalla den, med House of a 10000 Corpses (2003) och den överlägset bättre The Devil’s Rejects (2005). Det kan tyckas lite lustigt att en tredje film ska komma med tanke på hur Reject’s slutar (inga spoilers), därav min försiktiga optimism, men jag ser verkligen framemot nästa kaos som Baby (Sheri Moon Zombie), Otis (Bill Moseley) och Spaulding (Sid Haig) kommer leda oss in i, förhoppningsvis under 2019.
Vilka av dessa ser ni framemot, eller har ni några andra som snott er uppmärksamhet?
Berätta för oss i kommentarerna nedan!
