Kingdom Hearts III

Sora är tillbaka med Kalle och Långben, i ett äventyr mot ”Heartless”, ”Nobodies” och ”Unversed” – i enorma Disney-världar fyllda av allt från rymdfajter, klassiskt hack’n’slash stridande och utforskande. Det enda jag frågar mig är, vem är detta spel gjort för?

Att bokstavligen talat köra in ett piratskepp i dina motståndare, slå ut tänderna på motståndarna med ett robotiskt keyblade eller framkalla Simba för att på riktigt ryta vettet ur dina fiender är några av de magiska specialattacker som går att utföra. Om det så är i striderna mot små fotsoldater eller fantasifulla bossar – så är det detta som är det riktiga köttet i spelet. Dessvärre finns det saker runtom i spelet som gärna varit lika självklara…

Kingdom Hearts III fortsätter sagan om Sora i hans kamp om att få tillbaka sina krafter, som lämpligt nog försvann på grund av den nedrige Xehanort i tidigare spel. Så vad händer – jo, han träffar återigen Kalle och Långben och ger sig iväg för att återställa sina krafter. På sin resa besöker våra hjältar ett gäng olika kända Disneyplatser och karaktärer – med allt från Arendelle (Frost), Olympus (Hercules), Toy Box (Toy Story) och San Fransokyo (Big Hero 6) för att nämna några. En varierad strapats, sett till omgivningar och Disneyfilmer.

Allt eftersom du klarar av världar så låses nya upp…

Allt detta är givetvis den sjukt komprimerade versionen av Kingdom Hearts III – ett spel där vi även ser Svarte-Petter och Maleficent i skuggorna i jakt på en hemlig svart låda, för att inte tala om Musse och Riku’s mer sparsamma äventyr. Att försöka förklara vad detta spel handlar om för någon utomstående är nära nog omöjligt då hela upplägget är flummigt till den grad att det känns som att utvecklarna hittar på allt eftersom. Det känns snarare som att de fått klartecken till ett gäng olika Disneykaraktärer och platser, och sedan format berättelsen så gott det går därefter. Så om vi ska vara ärliga här, så är detta dessvärre den mest utdragna och gimmick-artade story jag varit med om på länge. Att de sedan även strösslar ut cutscenes om vartannat i hopp om att få spelaren mer engagerad, får det hela att kännas desperat och väldigt långtråkigt – särskilt då det sabbar mycket av spelets naturliga flöde. Och sedan att Sora dessvärre är en så blank karaktär att inte ens Långben och Kalles sköna närvaro hjälper, ja det gör det hela inte bättre. Men tack och lov så är storyn inte allt i spelet…

Detta är mer eller mindre tredjepersonsäventyr, med stort fokus på specialmagier och bossfajter, vilket får det att ljusna. Det är även här som lekfullheten lyser igenom och får dig att vilja testa alla ’keyblades’ krafter. Om det så är att bara skjuta eld, vatten eller blixtar (för att nämna några) eller riva av härligt bombastiska krafter där du och dina vänner åker tekoppar som glöder, flumrides(!) eller bara förvandlar Sora till en dunderstark nattsvart (ragemode) reflektion av sig själv – det är i valen av förmågor och keyblade-attacker som spelet verkligen kommer till sin rätta.

Sedan att du dessutom levlar i raskt tempo och får tillgång till nya typer av attacker, gör att spelets ”grind” blir mer fokuserat och roligt. För att inte tala om de redan nämnda ’keyblades’ som man får efter att man klarar av världar; de har alla olika ’stats’, där vissa fokuserar på magi, mer offensiva attacker eller bara defensiva. Det är här den största variationen finns – och gör att man lätt kan byta mellan genom ett knapptryck. På det stora hela så är kontrollen bra och känns direkt, vilket är ett måste för denna typ av spel. Visst är spelet ett väldigt förenklat RPG på många sätt, men jag ser att det funkar bra för ungar (och vuxna givetvis) i det att striderna är lätta att ta till sig – även om det finns ett par olika svårighetsgrader för de som vill få mer utmaning.

Dessvärre så tappar spelet sin lyster ju mer du spelar av det enkla faktum att när du testat alla kombinationer och specialförmågor så blir det snabbt repetitivt. Tack och lov bryts det i regel av lagom till att man är klar i världen man befinner sig i, och i stället kan ta sig ut i rymden, antingen på väg till nästa värld, eller bara i hopp om att hitta roliga hemligheter och pengar – med vilka du kan uppgradera dina karaktärer.

För detta med uppgraderingar kommer väl till pass, även om prylarna du finner är simpla, så skänker de ändå tillräckligt med glädje för att få dig att köra vidare. Något som blir extra viktigt nu i trean, när du kan ha upp till fem karaktärer med dig på dina äventyr.

Nåja, nu har jag hållit mig för mycket på det tekniska – men innan jag går till att summera mina tankar lite, så ville jag ge lite utrymme till det mer ytliga, d.v.s. grafik och ljud. På dessa plan så träffar Kingdom Hearts III väldigt rätt många gånger. Utseendet är varierande och musiken är pampig och grandios – på ett underbart sätt. Sedan har vi dialoger som förvisso är de mest ostiga repliker jag hört på år, men som i händerna på talangfulla skådespelare (det finns mängder av Disney-originalskådisar här), faktiskt kan få de att funka.

Så, vad tycker jag egentligen…?

Spelet känns som det letar efter sin identitet. Dess arv är världskänt och många fans uppskattar vad det var en gång i tiden – men ändå finner jag mig själv tappa intresset. Jag menar, varför uppdaterar man inte formulan när man kan? Varför inte ha en tredjepersonskamera som konstant ligger bakom ens karaktär som standard? Varför lägger de inte lika mycket krut på att göra storyn indragandes, som de gör med miljöerna? Och vem är det riktat mot egentligen, vuxna eller barn? Om det är för vuxna, så är det alldeles för simplifierade strider som trots en i början skön blandning av magier, lätt blir repetitiv. Och om det är för barn, så finns det väldigt få barn som gillar att bli konstant uttrycka ur själva spelandet med mängder av cutscenes som setts göras både bättre och effektivare i nyare spel.

Det känns som att Square Enix enbart fokuserat på att fånga upp de gamla fansen, i tron om att förändringar skulle förstöra vad de byggt upp. Jag tror snarare att de kommer alienera nya spelare med en gammal formula och speltänk, där tradition ersatt nytänk eller åtminstone modernt speltänk. Spelet är en relik av en svunnen tid – men kommer hitta sin publik i de gamla fantasterna. Dessvärre är det svårare att hitta någon som varken vill eller kan följa med i storyn eller dess upprepande spelmekanik – då de själva inte vet om de ska rikta spelet mot ungdomar eller vuxna.