Kena: Bridge of Spirits

I en värld där andar är vardagsmat och öden splittras på grund av en illasinnad röta i naturen, agerar Kena brygga mellan jordeliv och andeliv. Hennes uppdrag är att hjälpa människor med tragisk bakgrund till ”andra sidan” — men hur är det med henne själv, och vilka är hennes sanna intentioner?

I detta tredjepersonsspel spelar du som andeguiden Kena i hennes uppdrag att hela en till synes övergiven by. Något fruktansvärt har hänt och en hel by av förut vitala (och högst levande) innevånare gapar nu istället tom på liv. Berättelsen handlar därför om hur Kena reser genom skog och mark för att ta del av olika andars öden, vilka fastnat kvar som osaliga andar, och hur dessa sedermera korrumperats på olika sätt. Det är en berättelse om förlåtelse, att hitta balans samt att se bortom sina egna misstag — men framförallt att komma till acceptans för hur saker och ting skett under ens levnadsdagar. Nu är detta inte alltid lätt för de karaktärer man träffar på och det är där spelmekaniken kommer in i bilden…

Du i form av Kena behöver rensa världen från den smitta som sakta men säkert brett ut sig och det gör hon genom att strida mot en mängd olika varelser som i sig är tydligt korrumperade av smittan. Till sin hjälp har hon små söta varelser som kallas the Rot. Dessa varelser kan hjälpa dig i spelet genom att låta dig styra deras handlingar. Behöver du flytta en stor tunna, för att lättare hoppa upp och nå en vindsvåning, eller utföra lättare pussel är det bara att peka på objekten och visa vart de ska gå. Dessa små Rots gömmer sig dessutom runtomkring i världen, redo att hittas och adderas till din högst levande tjänstgöringslista samt även förses med små söta hattar, för den som gillar det. Ju fler Rots du samlar in dessutom, desto högre förmågor kan du låsa upp. Det är ett enkelt sätt att kombinera ett Pikmin-tänk på spelmekanik, med progression som känns fräsch och samtidigt se till att det rimmar rätt med den berättelse som du befinner dig i. Rots kan dessutom användas under strid genom att uppehålla motståndare så att du kan slå ner dem lättare. En smidig del som integrerats bra må jag säga.

Du kan dessutom låsa upp är olika stridsförmågor: hanterandet av Kenas stav och senare vapen såsom bomber och pilbåge. Under strider går du mellan dessa vapen oerhört smidigt, och trots att motstånd i början är tämligen lätt, gäller det senare att verkligen utnyttja varje typ av vapen i en salig blandning; alla med målet att snabbt oskadliggöra de korrumperade varelser som vill slåss. Därför är det tacksamt att kunna säga att styrningen är klockren; där placeringen av knappar känns intuitiva och styrning överlag är väldigt precis. Spelet i sig är nämligen lika delar action-äventyr som plattformande med inslag av utforskande som framställs på ett härligt sätt. Sett till stridandet kan du även blockera, en dash-funktion som låter dig färdas längre än man tror eller möjligheten att ge ut lätta och hårda slag. Allt skönt sammansatt till en mysig mix av dödliga smockor.

Allt detta rutas in av en oklanderligt livfull värld, med lummiga skogar, porlande vattendrag och en härligt färgglad framtoning. Det känns verkligen som att du är ute i skogen, särskilt då du i kombination har vackra animationer från karaktärerna, som i sig äger en Pixar-liknande charm över sig, som nära nog träder in i Ghibli-territorium från och till. Både det visuella och ljudmässiga går i samklang med den natur den vill återspegla. Nog är Kena ett vackert spel och dess grundläggande spelmekanik är intuitiv men samtidigt intrikat, vilket gör att du hela tiden vill ta dig vidare för att undersöka och träffa nya karaktärer och erfara deras livsöden.

Spelet är till viss del linjärt, men samtidigt öppnar det upp för dig att utforska den by du försöker rädda. Du kan hitta brevlådor, med vilka (om du hittar rätt objekt), kan få hus nu igenvuxna av korruption, att öppnas igen, och bli ”rena”. På detta sätt ger spelet dig en mängd möjligheter att återbesöka by för att få tillgång till andra hus, och därigenom hitta fler skattkistor, eller hattar för dina små Rots. Det är inte överdrivet mycket, men tillräckligt för att samlarinstinkten ska kicka in.

Korruptionen sipprar in i vår värld…

Allt är dock inte perfekt i Kena, vilket säkert har med dess indie-arv att göra. Plattformandet i sig, kan ibland vara aningen irriterande, när exempelvis Kena missar hopp eller liknande, vilket förvisso inte är unikt för detta spel, utan snarare är något som binder samman alla 3D plattformare. Det finns stunder då plattformandet helt enkelt känns dåligt optimerat, till skillnad från det underhållande stridssystemet som istället känns balanserat. Det är givetvis tråkigt att det tappar en del här, även om det dock inte är ett konstant problem, utan snarare dyker upp sällan… dock vid stunder du behöver det att fungera till fullo.

Annars utöver detta är det egentligen inga problem alls sett till varken det spelmekaniska eller berättelsen som tas upp. Det skulle vara enstaka buggar som dyker upp ibland, som att Kena glider fram stelt, eller att någon ur din enorma skara Rots, glitchar genom marken. Mer finns egentligen inte…

Eller nja, det beror väl på vad du känner angående speltid. Kena: Bridge of Spirits är ett kortare spel (runt 10 timmar i min spelomgång), och kommer kanske ligga i fatet hos de som är ute efter ”mer för pengarna”. Dock kostar det samtidigt lägre (strax över 400 kronor), vilket gör att jag inte köper det argumentet för fem sekunder. Bättre lägre speltid med mer kvalitet än lång utdraget speltid fylld av luft (jag tittar på dig Assassin´s Creed Valhalla!).

Det bästa med spelet är dess berättelse och spelmekanik som går i tandem med varann. Rörande små livsöden som verkligen skänker hjärta till ett spel, som i sin tur verkar skapats med enormt öga för detaljer, gör detta till ett av årets bästa spel i min bok. Några frågor hopar sig dessutom över spelet, särskilt angående Kena själv. Hon har ett förflutet som tas upp och som också till viss del visas fysiskt på hennes kropp. De frågor som hopar sig utifrån detta skapar en historik kring karaktären, som i förlängning ger henne mer motiv bakom sin val att vara andeguide än man tror. Huruvida det är något som egentligen tas upp allt för mycket, ja det är frågan, men det finns där, och det uppskattar jag. Nåja, visst resonerar karaktärers öde olika för olika människor, men den finstämda stämningen, en dos mystik parat med ett tänk kring att låta släppa taget om envisa beslut man gjorde när man levde, gör detta till en njutning för både ögon, öron och hjärta.