Den dyiga möllan kletar sig fast i ansiktet, medan jag frenetiskt försöker se var fienden sköt ifrån. Kulor viner, bomber sprängs och lagkamrater skriker ursinnigt åt mig att ligga still. Men inte på ett elakt sätt; de vill hjälpa mig och se till att både jag och gruppen överlever. Lagspel, taktik och avancemang är ledorden i detta episka krig som är Hell Let Loose!
Stora bataljer har vi sett förut i spel som exempelvis Battlefield, men vad får man om man skruvar upp autenciteten? Jo, Hell Let Loose. I detta stora slagfält kan totalt 100 spelare “samsas” om varje meter mark. Med andra ord avancerar två fronter konstant, där någon av sidorna som slåss försöker minimera fästet hos den andra — om det så är Tyskland, Ryssland eller de Allierade. I denna Andra världskriget-shooter ligger fokuset starkt på just lagarbete och kommunikation samt de roller som kan väljas: officer, sjukvårdare, spanare, kulspruteskytt, ingenjörssoldat, stridsvagnsbefäl eller annan. Dessa roller är viktiga i just samarbetet mellan gruppmedlemmar. Vad gäller spellägen, finns egentligen bara två: Warfare och Offensive, där båda lägena mer eller mindre handlar om att varje lag ska ta över och sedan fortsätta kontrollera viktiga punkter på kartan. I Warfare behöver du och dina spelkamrater kontrollera majoriteten av kontrollpunkter när spelets timer tar slut. I Offensive ska ett försvarande lag försöka bibehålla kontroll över sagda kontrollpunkter innan tiden är slut. Tämligen rättframma i upplägg, men ett regelrätt helvete ibland att klara av!
På ett tekniskt plan har utvecklarna verkligen klarat av balansen mellan att hålla de olika rollerna tydliga och tämligen enkla (inom genren soldatsimulator i alla fall), även om spelet samtidigt dippar tårna i den plaskdammen som kallas taktisk MMO-shooter. Med andra ord är det bådadera ambitiöst och lättillgängligt… nåväl inom en viss gräns (eller snarare genre). Den taktiska shootern är i regel än mer nischad genre — som exempelvis den än mer ambitiösa Post Scriptum — medan Hell Let Loose mer tangerar lättåtkomlig av det enkla skälet att du när som helst kan hoppa in i matchen. Det är förvisso långa matcher (i snitt runt 45 min), och det premieras mer av att du är med från start, men ändå går det ganska smidigt att välja mellan de öppna servrar som finns och hastigt komma med i offensiven.
Detta är dock lika mycket en styrka som svaghet, då ärligt talat många simulatorfantaster njuter av inlevelsen och djupet, så tappar Hell Let Loose i det att det kommer och går folk ibland. Dessutom skulle ett lobbysystem också vara en fördel om utvecklarna lade in, där du först kom in på servern, avvaktar innan spelomgången och möjligen pratar dig samman med kamrater, istället för att mer eller mindre bara puttas rakt ut i ingenmansland. Det faller alltså lite självt i ingenmansland.
Var det däremot lyckas bättre är dess miljöer som bjuder på högupplösta såväl som välkända slagfält från eran, där utvecklarna rentav använt sig av realistiska kartor och försökt återskapa både fordon, uniformer och vapen på ett autentiskt sätt. Världen i sig är välgjord med svajande skuggor från träden över söndersprängda lermarker, gräsfält och snåriga buskage. Precis som intentionen av att återskapa de historiska striderna är även det grafiska, i alla fall på ytan, goda. Det är mest de sista detaljerna som påverkar terräng och byggnader som verkligen saknas…
Vad som också saknas är en ordentlig optimering, för även på min dator ( i9-9900K, 32GB RAM, Geforce 2080 Super), lyckas spelet hosta till och från för att ge mig en berg-och-dalbanefärd sett till ’framerate’. Spelet upplevs därför väldigt o-optimerat och detta till trots en lång tid i ’early access’, och nu ett 1.0 släpp? Just på grund av detta märker man att tidigare nämnda ambitionsnivå (sett till det grafiska) biter dem i rumpan, och jag kan bara önska att de snart får en mer stabil uppdateringsfrekvens på spelet.
Tack och lov bryter ljudbilden av detta med än mer inlevelse då den är välkonstruerad i sina vinande artilleriskott, burdusa pansarvagnar eller rentav skrikande medspelare, som först hörs när man kommer närmre, tack vare en effektiv utnyttjning av röstkommunikation i spelet.
När är det då man ska spela Hell Let Loose, och med vem? Ja, det blir ett väldigt specifikt svar, för detta är ett väldigt nischat spel. Spelet premierar verkligen lagarbete och poängen du får kommer inte av mest dödade eller mest upplåsta vapen. Istället hänger det på interaktionen mellan spelare så att du hela tiden vet vart du ska, vilken roll du är och hur du servar din sida bäst. För alla roller kan tjäna poäng, även om de knappt hinner skjuta en kula. Är du till exempel sjukvårdare kan du tjäna gott om poäng och framförallt vara till godo för laget, bara genom att taktiskt finnas tillgänglig för att lappa soldater som skjutits ner. Det är alltså vitalt att du går in för rollen du väljer…
…andra pekar med hela handen och vissa undersöker de vårblommor som ligger i diket intill vägen…
Detta är samtidigt en av spelets största svagheter. Du behöver verkligen samarbetet och att grupper om sex är standard. Resultatet blir som bäst i goda vänners lag, men oerhört torftigt om du är själv, eller med bara en kompis. Visst kan du gå samman med okända människors grupper, men då kommunikation är A och O, blir det inte alltid det bästa. Spelare pratar sina språk eller att vissa ignorerar, andra pekar med hela handen och vissa undersöker de vårblommor som ligger i diket intill vägen. I och med att vem som helst kan logga in lättare, skapar det också problemet med att intresset i att gå hela vägen svajar från spelare till spelare, och får Hell Let Loose att tappa siktet.
Denna recension baseras på PC versionen. Spelet planeras få Playstation 5 och Xbox Series X | S lanseringar längre fram (i skrivande stund).
Hell Let Loose. Lägsta pris 39,99€ enligt Steam 2021-08-11.
Recensionsex tillhandahållet av Team17.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.