Förhandstitt: Turbo Overkill

En ondsint AI ämnar ta över jorden och sprida sin jäkelskap. Då finns ingen annan lösning än att samla på sig en enorm arsenal med vapen, injicera koffein direkt i blodet och kasta ut självbevarelsedriften genom närmaste fönster, för här ska det både dubbelhoppas och springas på väggar. Här finns inte tid för metodik här får bara adrenalinknarkare plats!

Turbo Overkill är ett kommande FPS av den gamla skolan. Det vill säga att man inte har ägnat mest tid under produktionen med att skriva en djup och engagerande berättelse, nej här ska det maximeras med action och den spelaren som får för sig att stå still och skjuta är dödens lammunge! Detta spel är verkligen inget undantag; ett sätt utvecklaren har försökt att utmärka sig är att man har skruvat upp tempot till snabbare än snabbt. Karaktären rör sig så fort att jag till en början inte hinner att styra ordentligt. Jag kollade i pausmenyn om det möjligen skulle gå att dra ner tempot en aning, men det visade sig att det bara var att snällt vänja sig vid farten eller stänga av spelet. Efter en stunds spelande vande jag mig vid farten en aning och det gick lite lättare att styra.

I detta koffeinrus till spel iklär vi oss rollen som Johnny Turbo. Han är en slags blandning mellan robot och människa och trots att han består till stora delar av metall och kretsar, känner han fortfarande ett behov att röka sig en cigarr för att visa oss hur ball han är. Han har anlitats av en organisation att städa upp på gatorna i den futuristiska staden Paradise. En ond AI vid namn Syn skickar ut sina undersåtar att härja och göra jäkelskap. Eftersom Johnny är en mördarmaskin av rang är han helt enkelt bäst lämpad för jobbet. I kampen mot de tekniska uslingarna har vi en diger arsenal med vapen. Vi har dubbla pistoler, hagelbrakare och kulsprutor. Samtliga vapen har två sätt de kan avfyras på. Antingen skjuter man som vanligt, eller alternativa skott. Detta kan vara allt från granater till eld. Johnny Turbos dubbla pistoler har de alternativa skotten från start, medan övriga vapen måste uppgraderas. 

Andra saker man kan uppgradera är Johnnys kroppsdelar. Han är som sagt hälften robot. Således kan han installera användbara saker på dessa. I från början har han en motorsåg på sitt ena ben för att kunna dela ut extra dödliga glidtacklingar. Längre fram kan han börja skjuta missiler från handen och springa på väggar. Dessa uppgraderingar sker vid vad som ser ut som tuggummiautomater som är utspridda på banorna och de köps med mynt som trillar ur fienderna när de dör. I automaterna kan man även köpa ammunition till sina vapen. Allt detta bäddar ju för en röjarfest utan dess like och att det som kommer utgöra det fulla spelets första kapitel kommer få mig att le i mjugg åt vad Malcolm McDowell  i A Clockwork Orange hade kallat för det ljuva ultrvåldet.

Tyvärr ler jag inte så mycket, utan jag sitter mest och skriker i ren frustration. Jag nämnde spelets tempo tidigare och även om jag vänjer mig en aning känns det tyvärr karaktären oerhört sladdrig att styra. Detta för med sig att när spelet kastar in lite platformshoppande är precisionen bedrövlig att få till och jag tappar orienteringen när jag springer som en dåre för att undvika fiendens projektiler och det finns det extremt många av. Det här är nämligen ett spel som tycker att vi som spelare gillar att drunkna i antalet fiender vi måste ta oss an. Jag gillar gamla skolans FPS-spel och vet att dessa partier som kallas för arenor är en grej. Men när det känns som att hela universums befolkning ska försöka ge mig stryk är det inte så kul längre, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad felet är, men det känns obalanserat.

”Ställa ner svårighetsgraden kanske vore en idé” tycker jag mig höra någon säga nu och jag håller med, jag gjorde det till och med. Antingen är jag bedrövlig som spelare, eller så är det ingen skillnad på spelets normala svårighetsgrad och den enkla. Förvisso är det kul att även de oerfarna får sig en utmaning, men det känns även märkligt och något som gör spelet mer svårtillgängligt och nischat då jag tror att detta skrämmer bort spelare som inte är lika inne i genren. Jag har absolut inget emot att spelet vill vara utmanande och svårt, men om utmaningen bara är att en myriad av fiender behöver skjutas ner på en och samma gång, blir jag bara sur för jag önskar mer variation än så. Det kanske bara är ett tecken på att jag börjar bli kvitt genren.

Om man bortser från det höga tempot är det ingenting som får spelet att stå ut från mängden. Grafiken består av lågupplösta polygoner som ska få det att kännas som ett spel ur “den gamla goda tiden”. Tyvärr ser det inte särskilt charmigt ut, jag tycker det bara ser fult och lågbudget ut. Kontrollerna är standard för ett skjutarspel och spelas med fördel medelst mus och tangentbord.

Turbo Overkill är inte ett oävet spel och kommer förmodligen att hitta sin publik när det väl släpps i fullversion. Jag tro dock att det koffeininjicerade tempot och den krävande svårighetsgraden kommer att vara en vatttendelare. Personligen vill jag ha ett liter mer sansat tempo. Är man en adrenalinknarkare av rang gör man rätt i att ge det en chans.