Förhandstitt: One Hand Clapping

Ge dig ut på ett musikaliskt äventyr genom varierande miljöer i en flykt från skuggvarelser, som påminner om Shadow Heartless från  Kingdom Hearts.

One Hand Clapping är ett ganska speciellt och eget spel i min mening. Jag kan se inflytande från klassiker i stil med sidoskrollande Mariospel och Tempel Runs halvjäktiga tempo. Det som sticker ut är den musikaliska faktorn. I skrivande stund erbjuds fyra banor med olika längd, klurighetsnivå och musikaliska inriktningar.

Beträffande styrning är det fåtal tangenter som används för att gå, hoppa och eventuellt aktivera dörrar och dylikt. Därutöver är det viktigaste verktyget mikrofonen. Genom att göra ljud kan jag ladda upp energi i exempelvis ljuskällor, aktivera hissar, bygga broar eller på andra sätt manipulera omgivningen för att komma vidare.

När den första generande känslan väl lagt sig och oron försvann för vad grannarna skulle tänka blev jag fokuserad på att lösa utmaningarna och glömde helt av att världen runt omkring mig existerade. Jag inledde mitt galande, i hopp om att efterlikna Ariel i Den Lilla Sjöjungfrun när hon tvingas ge upp sin röst för att kunna vara med sin älskade prins. Jag insåg snart att jag kunde hålla tonerna bättre när jag slöt läpparna och hummade.

Som jag nämnde tidigare innehåller spelet ett varierande utbud av miljöer och utvecklarna har lyckats bra med sammanflätningen av grafik och ljud för att skapa en levande spelupplevelse. Jag ska försöka att inte gå in för mycket på detalj men jag vill ändå nämna några specifika exempel på min upplevelse av spelets atmosfärer. Följande mening är ett utdrag från mitt första utkast. Det är den initiala upplevelsen jag fick av spelets första bana som utspelar sig i en urban omgivning:

”Den regniga nattens dystra, mörka färger och en förnimmelse av att vara iakttagen gjorde mig vaksam. Gåtfulla melodier av klaverinstrument och jazziga trudelutter av blåsinstrument som påminde om äldre detektivfilmer blandades med våta steg samt ett svagt eko av min egen röst vilket ökade känslan av olycksbådande mystik.”

Min spontana känsla när jag fick uppgiften att skriva denna förhandstitt var nyfikenhet. Nyligen har jag eftersökt karaokeliknande spel för PC. När One Hand Clapping, som en skänk från ovan, damp ner i mitt Steam-bibliotek. När jag väl började spela fortsatte jag bara att förundras över hur banbrytande konceptet var (att tillägga är att jag måste ha bott under en sten, eftersom jag fullständigt missat att det redan runt senare hälften av 2010-talet fanns en demo-version av spelet). Jag tänkte på hur jag haft samma häpna känsla när Xbox introducerade Kinect och därmed gjorde spelandet till en fysisk aktivitet utan att behöva riskera att kasta i väg handkontroller och liknande.

I och med min förundran har jag svårt att notera några större förbättringspunkter. Det jag främst kan påpeka är att jag upplevde ett litet fryslagg, alltså att spelet liksom låser sig en kort sekund, varje gång jag passerade en viss punkt mellan andra och tredje sparpunkten på tredje banan. Men utöver det stycker jag att spelet flöt på bra. Jag hade även gärna sett att dessa sparpunkter var markerade på något sätt. Det dyker förvisso upp en symbol i övre högra hörnet som visar att det sparas (det går också att se i menyn), men en liten flagga eller markör i spelets miljö hade jag uppskattat.