Fallout 76: Wastelanders

War, war never changes. Det gör inte Bethesdas misslyckade spel Fallout 76 heller. Fram tills nu det vill säga.

Det har nu gått ett år sedan Fallout 76 släpptes och redan då tyckte vi att idén var bra, men utförandet lite knackigt och tomt. Efter vår recension har spelet kantats av buggar, hacking, ouppfyllda löften och en arg och besviken spelarbas. Med Fallout 76: Wastelanders hoppades Bethesda på en nystart, likt den nystart No Man’s Sky fick. Jag måste säga att Bethesda faktiskt har lyckats, på ett väldigt Bethesda vis.

Jag spelade Fallout 76 på release. Förutom att det tog en halvtimme att logga in så hade jag inga större problem med spelet. Tills jag faktiskt började komma någonstans. Underligt lagg, buggar som gjorde fiender odödliga och en story som helt och hållet berättas utan några NPC:er. Ja förutom en och annan robot jag stötte på. Efter drygt 20 timmar hade jag tröttnat på att behöva tömma magasin efter magasin i fiender då de inte tog skada på grund av serverlagg. Jag tänkte att i klassisk Bethesda manér ska man låta spelet marinera någon månad och sen komma tillbaka.

Jag väntade och varje månad var det en ny tragedi. Exploatering av spelare, stölder av saker i spelet, extrem obalans, mer grind än ett kinesiskt MMO, ja listan kunde göras lång. Om jag ska vara helt ärlig hade jag vid detta laget förträngt Fallout 76 och återgått till att beta av ytterligare 100 timmar i mitt hårt moddade Fallout 4 istället. Jag och många andra i min närhet räknade kallt med att Fallout 76 var en snart bortglömd flopp.

Spola fram till idag. Efter ett minst sagt tumultartat startår så kom ljuset i tunneln. I form av inget annat än NPC:er! Två faktioner, drygt tusen buggfixar, NPC:er, nya uppdrag och en markant uppgraderad story är bara några av sakerna som utlovats. Som om det inte var nog så har nu även spelet lanserats på Steam vilket borde glädja många plattforms fanboys. Det är dags att ge detta multiplayer experiment en testomgång till. Har man tur så kanske det känns aningen mindre… Uselt denna gången.

Mänsklig kontakt och romans

En människa!

Åh Madame Curie, min älskade franska robot. Fallout 4 hade några av de bästa romanserna i ett Bethesda-spel på länge. Denna gången är det två karaktärer, en man och en kvinna. Det är markant färre än tidigare spel, men med desto mer kvalité. Dessa karaktärer fungerar som uppdragsgivare. Gör alla uppdrag och du har en hemmafru/man som säger något sött varje gång du kommer hem till ditt hus. Själva romansdelen är inte så framträdande, men däremot är berättandet av dessa karaktärers bakgrund helt fantastiskt gjord. Det märks att teamet verkligen har lyckats att skapa karaktärer med mer djup än två voicelines och en Nuka Cola. Men i slutändan hade jag ändå velat se lite mer utveckling efter att “kärlek” har utvecklats. Nu har jag lärt känna dessa karaktärer, nu vill jag ha ännu mer utveckling. Kanske en potentiell expansion i horisonten?

Utöver dessa två karaktärer har alla tidigare större besöksmål fått en eller annan underlig eller rolig filur. Ibland är det uppdrag, ibland är det bakgrundshistorier och ibland är det bara ren humor. Detta har gjort det väldigt givande att återigen besöka alla besöksmål man en gång besökt tidigare. En av mina absoluta favoritkaraktärer finns vid Camden Park. Jag rekommenderar er verkligen att återigen besöka Mr. Fuzzys fantastiskt nedgångna nöjespark för att möta denna karaktär. Mer än så tänker jag inte avslöja.

Men det är inte detta strössel av karaktärer som är fokuset i Wastelanders, utan det är de två faktionerna. Raiders och Settlers har bestämt sig för att kriga om resurserna och den ryktade skatten i Appalachia och du som spelare tvingas snart att välja sida. Någonstans i mitten finns en neutral pub vid namn The Wayward som även agerar introduktion till spelet. En markant uppgradering från att spendera timmar med att leta holotapes i total ensamhet. Även här finns en djupare story än innan och markant mer dynamik i både karaktärer och spelsätt. Beroende på vilken faktion du väljer att gå med får du vissa fördelar och en tydlig utvecklingskurva mot spelets så kallade endgame.

MMO endgame!

Måste bara döda 200 såna här till

Det är mycket nytt i Wastelanders. Efter närmare 30 timmar av utforskande har jag nått vad man kan kalla en form av endgame. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om det än. Om ni har spelat World of Warcraft vet ni kanske att det finns något som kallas rep grind, detta är olika faktioners reputation man grindar upp. I Wastelanders fall gäller detta Raiders eller Settlers och deras dagliga uppdrag. Det tar tid, är samma visa gång på gång och nämnde jag att det tar tid? Allt för att få de där sista häftiga prylarna man kan köpa för sin reputation.

Den gamla formen av endgame finns också kvar som består av att slänga iväg en atombomb och sedan försöka hitta legendariska fiender i det radioaktiva fältet som uppstår. Men ledsamt nog så är det allt som finns just nu. Det har ryktats om återinförande av instances, där man som grupp utforskar olika platser men det återstår att se.

Det kan vara så att jag har missat någon form av endgame, då jag för närvarande ligger ganska många timmar ifrån att överleva min första atombomb. Men av allt att tyda så är det dessa två saker som är Fallout 76s slutspel. Förutsägbart och väldigt repetitivt.

Bethesda och den uråldriga motorn!

Buggar buggar överallt

Fallouts spelmotor är gammal. Skyrim gammal vid det här laget. Motorn har ej heller något stöd för multiplayer egentligen. Hur utvecklarna lyckades trycka in fler spelare i denna uråldriga motor måste ha innefattat någon form av häxkonst. Även om detta är det “finaste” Fallout spelet än så länge så märker man åldern. Objekt som svävar och fiender som inte riktigt “sätter igång”, utan bara står och glor på dig är bara toppen på ett isberg av buggar.

Som tidigare nämnt så har Fallout 76 problem med hackers och stölder av spelares saker. Detta är på grund av att motorn är ganska lätt att hacka hål på och därför hitta diverse exploits för att bli en form av gud. Gudaspelare i ett multiplayerspel är aldrig bra nyheter om man som mig gillar någon form av balans. Att Wastelanders skryter med att de nu har fixat över 1000 buggar är inte något som bör skrytas om. Det avslöjar bara hur föråldrad och ihoplappad motorn är vid det här laget.

Även AI:n är i sann Bethesda manér lika usel som alltid. Det mesta går att döda med hjälp av att utnyttja fiendens uråldriga programmering och peppra dom fulla med bly utan att de ens vänder sig om. Är det en reling mellan dig och fienden? Självklart så måste fienden gå runt relingen utan att skjuta på dig. Du hoppar över relingen och fienden vänder för att än en gång gå runt. I början skrattade jag för att sedan sucka varje gång jag stötte på fiender med en valnöts IQ.

Det finns buggar som troligtvis aldrig kommer att kunna lösas. Detta är väl egentligen en del av Bethesdas rykte vid det här laget. Låt moddarna lösa problemen var tongången kring både Skyrim och Fallout 4. Problemet är att denna gången finns det inga moddare att tillgå och vi som spelare är helt i Bethesdas skakiga händer.

Ickekommunikativ kommunikation!

Samarbete förnöjer

Jag tänker i denna recension passa på att slå ett slag för den ickekommunikativa kommunikationen. Vad jag menar med detta är att Fallout 76 helt och hållet saknar en textchatt. Detta tvingar dig som spelare att kommunicera med emojis och handgester vilket passar atmosfären utmärkt. Vid de event där samarbete är nödvändigt har jag inte en enda gång tänkt att jag verkligen saknar att kunna skriva till mina medspelare. Det behåller atmosfären att slippa läsa saker i stil med “get good noob” eller dylikt.

De gamla spelarna som inte har övergett spelet är extremt vänliga. Var med om att jag saknade skott under ett event och plötsligt kommer en stor kille i Power Armor fram till mig med en påse med tusen skott. Det enda som sägs är en stor tumme upp och sedan fortsätter vi vårt samarbete med att döda mutanter. Den vänliga atmosfär som har uppstått i Fallout 76 efter ett år av motgångar har gjort Wastelanders till en utmärkt startpunkt att hoppa in i Appalachia!

War, war never changes (except when it does)!

Motgångar till trots så har Bethesda lyckats att göra en No man’s sky på sitt sätt. Spelet har nu fått sig ett djup, lite personlighet och markant mer spelglädje. Det är bara väldigt synd att spelmotorns ålder märks av så tydligt och att fienderna fortfarande inte ger något motstånd att tala om. Men allt detta vägs upp av en fantastisk community och en spelvärld som känns så levande som möjligt i en postapokalyptisk värld.