Expeditions: Rome

Efter fem år kommer fortsättningen på Expeditions serien. Utvecklad av Logic Artist är detta tredje spelet i serien som kombinerar spelmekaniken från X-com med andra tidsåldrar.

Du är på flykt från din pappas politiska motståndare, som inte bara har mördat honom, utan också vill ha ihjäl dig. Turligt nog kan ingen nå dig borta på stridsfältet vid den grekiska ön Lesbos där du nu har i uppgift att från en bekväm soffa krossa rebeller.

Men allt blir inte som planerat. I stället för att befinna dig långt bort från slagfältet tar du plats i en alldeles egen och speciell legion, den som utför hemliga uppdrag med mörka medel. Det är med denna grupp av soldater (och vänner) som du räddar gisslan, lönnmördar generaler och bränner båtar. Det är också här du hittar köttet på själva spelet, att strategiskt använda de soldater, förmågor och resurser du har för att klara av målet för banan.

När du spelar en bana görs det i tur och ordning där du först flyttar och anfaller med dina soldater, för att sedan se på när motståndaren gör sitt. Du kan ha med dig ett begränsat antal soldater på varje bana vilket gör varje soldats förmågor så mycket viktigare. Soldaterna är indelade i fyra olika klasser, en support, en bågskytt, en sköldbärare och en med två närstridsvapen. Dessa klasser skiljer sig åt i vilka vapen de kan använda, vilken rustning som passar dem bäst och vilka förmågor de har tillgång till när de går upp i nivå.

Klasserna går att skräddarsy till dina behov med de tre olika nischerna som spelet delat in förmågorna i. Till exempel kan bågskytten ta några förmågor i ”hunter” grenen av trädet för att på så vis bättre kunna använda närstridsvapen, eller varför inte köra fullt ut på ”assassin” och göra varje pil extremt dödlig? Du kan också självklart ta några förmågor i ena grenen och några ur andra och på så viss skapa soldater som passar exakt de situationer du tror att du kommer stöta på.

Anpassningsmöjligheterna bara ökar då de vapen du använder också kommer med egna förmågor, vissa som bara går att komma åt om soldaten har rätt typ av utrustning i andra handen. Jag fick under min kampanj tag på ett helt fantastiskt svärd som skulle passat perfekt för en av mina sköldbärare, men den hade också en förmåga som bara kunde användas om man hade en kniv i andra handen. Jag prioriterade dock sköldbäraren, men bara två banor senare bytte svärdet ägare då jag nu hade en kniv som hade riktigt bra matchande förmågor.

Allt detta smälter sömlöst in i det spelmekaniska som sker på banorna och det är här Expeditions: Rome lyser som starkast. Det är enormt tillfredställande att se hur ens plan går i lås, eller krossas i spillror av ett dumt litet misstag. Att testa den där nya vapenförmågan ute på fällt och se den briljera är underbart, samma sak när något man tror skulle vara en bra kombination visar sig vara pruttigt dålig.

Det kräver också sin hjärna att klara sig helskinnad ur spelets banor, speciellt på de lite högre svårighetsgraderna. Du har en enorm frihet i hur dina rundor ser ut och kan fritt välja i vilken ordning du använder dina soldater, om de ska gå eller anfalla först, eller kanske gå, slå, sen gå lite till. Du får också (nästan) helt fritt välja vilka soldater du ska ha med dig, och misstag kan göras redan här. En solklar strategi här skulle vara att gömma sig bakom ett hörn och vänta tills fienden kommer nära, hoppa fram, slå, och gömma sig igen. Tyvärr är AIn något för smart för detta och väntar hellre på att du ska komma till dem.

Välj din klass.

All denna frihet är lite av ett tveeggat svärd, då mer frihet också innebär friheten att begå fler misstag. Misstagen i det här spelet kan kosta dig rejält, då en soldat som hamnat på noll liv på en bana riskerar att få en skada. Denna skada måste behandlas antingen av en doktor du har med dig eller av läkare i ditt tält. Väl där tar det tid innan din soldat är redo igen, vilket betyder att du behöver ta med någon annan på nästa uppdrag. Dennes klass kankse inte matchar resten av laget lika bra, vilket gör att ytterligare två av dina soldater blir skadade, vilket gör att du nu måste hitta två till etc, etc. Till slut kanske du står där med alldeles för få soldater för att göra något alls.

Varje bana känns som ett väldesignat pussel där du har alldeles för många bitar, och detta är en bra grej.

Medan banorna är en njutning för den strategiskt lagde har resten av spelet lite brister, speciellt grafiskt. Karaktärens porträtt är alla fina att se på, men resten är verkligen inte vackert. Mixen av de detaljlösa karaktärerna och några lågupplösta texturer lite varstans gör spelet väldigt obekvämt för ögonen.

Förutom att vara del av Romarnas variant av spetsnaz är du också en Legatus, general för en hel legion uppemot 4 000 soldater stor. När det kommer till de stora striderna spelas en liten animation och emellanåt ombeds du att välja vilken typ av strategi armén ska använda. Tanken är god, du hålls inte helt borta från de stora striderna och får vara med och fatta beslut, du kan till och med ”upptäcka” fler strategier genom gedigen forskning, men det är tyvärr inte kul. Jag sitter och trycker på samma saker om och om igen, för de här striderna ser nästan alltid lika dana ut.

Det finns ett ”crafting”-system som är välutvecklat och djupt, men jag hittar de bästa bitarna till mina soldater efter strider och behöver knappt använda det alls. Ibland kanske jag vill skapa en ny typ av kastobjekt som mina soldater kan använda, men inte mer än det.    

Historian som berättas är intressant och helt okej röstskådespelad, men ärligt talat pratas det alldeles för mycket utan att något händer. Att sitta och läsa långa konversationer karaktärerna emellan är tyvärr inte det roligaste. Något som också har missats i dessa konversationer är att denna kultur ändå är okänd för de flesta av oss, och det känns ibland som att jag inte förstår något för att jag missade en historielektion i högstadiet. Du får göra val som spelar roll hur historien utvecklar sig, men den andra spelomgången av Expeditions: Rome spelas inte för att jag vill uppleva historian spelet berättade en andra gång.  

Mitt sista problem med spelet är att det, oavsett svårighetsgrad, är nästan omöjligt att förlora. I alla fall utanför banorna. Alla dina soldater kan vara skadade, du kan ha nästan slut på pengar och mat, men du har oändligt med tid. Du kan bara vänta tills dina soldater är friska igen, och sen fortsätta där du slutade. Visst kan några dö på vägen och sätta stop för din hastiga framfart, men det är aldrig värre än att du kan vänta tills nya, ibland bättre, soldater står på tur. Det känns lite udda att inte kunna förlora fullständigt, men om detta är en bra eller dålig sak kommer vara upp till var och en.

Allt som allt gillar jag ändå spelet. Det spelmekaniska är så pass solitt att lite dålig grafik och tråkiga moment inte får mig att vilja sluta spela. Om du kan få tag på detta på rea är det utan tvekan ett ”Bra Köp”, men inte riktigt för (nästan) 500 kronor. Detta är dock en spelseria jag kommer hålla både ögon och öron på ett tag framöver, och jag är taggad på att se vad nästa del av Expeditions serien har att bjuda på!