Hem RecensionerSpelrecensioner Eternity: The Last Unicorn

Eternity: The Last Unicorn

av Lovisa Fischerström

Om du gillar lite old school, inte tycker att grafiken är det viktigaste och uppskattar nordisk mytologi, ja då kanske det här är ett spel för dig. Det var i alla fall vad jag tänkte när jag slog mig ned för att sätta tänderna i Eternity, men alla asagudarna ska veta att jag hade otroligt fel.

Likt titeln avslöjar så kretsar storyn kring den sista levande enhörningen som måste skyddas och räddas efter att den fått en förbannelse över sig som gjort att alvernas odödlighet är i fara. Spelet grundar sig i nordisk mytologi och många varelser och namn kan kännas igen. Du börjar spelet som den unga alven Aurehen som sägs vara den enda som kan rädda enhörningen och därmed alverna.

Inledningsvis känns spelet mysigt, lite halvgammal grafik som påminner om tiden när Playstation 3 släpptes och detta var top notch, kameravinkeln är fixerad och det går alltså inte själv att styra runt omkring sin karaktär och musiken är mystisk och definitivt passande ett spel om nordisk mytologi. Till en början känns det intressant att springa runt och utforska saker, känna på kontrollerna och få tänka lite för att komma vidare, men ganska snabbt känner jag att saker går utför. I stort sett redan i den första striden märker jag att kontrollerna och fightingsystemet inte håller måttet.

Fightingläge mot något starkare fiende

Kontrollerna är lätta att förstå men desto svårare att använda sig av. Du kan attackera både vanligt och en starkare, långsammare attack, du kan dodgea, göra en superattack eller använda dig av saker i din packning. Det största problemet här är att det är alldeles för lång fördröjning mellan de olika valmöjligheterna. Om du exempelvis tar en läkande växt för att få mer i liv, då kan du varken springa, dodgea eller attackera under tiden, blir du träffad av en attack då kan du inte röra dig under en kort tid vilket med största sannolikhet gör att du blir träffad igen, och igen och igen utan att ens kunna få en chans i striden. Det är extremt svårt att uppfatta när fienderna faktiskt ska attackera och du får i stort sett dodgea mer än du attackerar och bara springa runt och kanske få in något enstaka slag här och där.

Det finns för övrigt ingen möjlighet att springa snabbare, du kan inte kasta dig undan genom att rulla och du kan framför allt inte blockera slag, i alla fall inte med den första huvudkaraktären Aurehen. För ja det finns en till karaktär, vikingen Bior, som du träffar på i början av spelet men som helt plötsligt blir en spelbar karaktär, helt utan förvarning. Han använder sig av svärd och sköld och kan därmed blockera attacker, dock är det lika omöjligt att slåss med honom, även om jag fick känslan av att han kanske var lite starkare i strid. I säkert 70% av alla strider dör jag minst en gång, mycket på grund av att kontrollerna och sättet att slåss på rent ut sagt är värdelöst. Och då anländer vi till nästa störiga moment, när du dör kan du välja att starta från den senaste checkpointen eller från senaste gången du sparade, problemet här är att både checkpoints och möjligheterna att spara ligger oerhört långt ifrån varandra vilket medför att du förmodligen kommer behöva utkämpa alla sjutton strider igen trots att du bara dog i den sista.

Det kan ju låta som att jag är en riktig gnällpelle men alla dessa “små” problem tar faktiskt ned hela spelglädjen. Jag tappar suget helt för att fortsätta och känner att jag inte ens bryr mig om vad som väntar bakom nästa hörn. Dessutom finns det ingen uppdragsmeny eller ens hints om var du ska bege dig härnäst, även om det för det mesta är ganska tydligt så hamnar du ibland i situationer där du bara springer runt planlöst och hoppas på att hitta rätt. Fightingsystemet förstör så pass mycket att jag inte ens klarade av att spela klart hela spelet, jag blev helt enkelt för less och kände att det bara tog mer energi än det gav, och det är ju det sista en vill ha ut av ett spel. Och för att “gnälla” lite till så störde jag mig även på den fixerade kameravinkeln som speciellt i strider ställer till det, helt plötsligt byts vinkeln och du springer åt fel håll eller så ser du inte längre fienderna. Och det som gjorde allting ännu värre var för mig de båda huvudkaraktärerna. Det känns uppenbart att alven Aurehen har skapats för att vara lite sexig och snygg medan vikingen Bior ska vara stark och tuff. Något som stör mig ofantligt mycket. Det kanske är min naiva tanke kring att spelskapare som gör kvinnliga karaktärer faktiskt vill locka icke-män att spela, men det räcker inte att enbart göra en kvinnlig karaktär för att lyckas med det. Vi icke-män vill ha en karaktär att relatera till, inte en sexig kvinna som uppenbart är gjord av och för män. Nej, Eternity: The Last Unicorn lämnar definitivt en del övrigt att önska.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 4-versionen.

Eternity: The Last Unicorn. Lägsta pris 150 kronor på Steam (något dyrare på PS4) 2019-03-06

Recensionsex tillhandahållet av VOID Studios
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar