Hem RecensionerSpelrecensioner Demon’s Souls

Demon’s Souls

av Niclas Emanuelsson

Denna remake av spelet med samma namna från 2009 är gjord av indiestudion som nischat sig på att göra remasters och remakes: Bluepoint Games. Tidigare har de lyckats väl, inte minst med Shadow of the Colossus (2018). Hur lyckas de denna gång? Har återskapandet av roten till all ondska polerats tillräckligt – eller för mycket?


Som alltid med Souls-likes är det lika bra att riva av den dunkla handlingen med en gång. Kortfattat är handlingen dunkel, rent krasst är den helt irrelevant och på riktigt är den faktiskt lite mindre dunkel än de flesta spelen i genren. Mänskligheten (gissningsvis) lyckades stoppa the Old One och dennes hantlangare demoner och great fog samt låsa in dem, men nu har de båda tagit sig loss. Det är din karaktärs uppgift att åter söva och låsa in de båda. Om de senare spelen i serien har berättelser otydligare än Odysseus är detta rena deckarromanen. Det känns hyfsat fräscht för att vara ett elva år gammalt spel, inte minst eftersom det numera finns oceaner av souls-like på marknaden, där den stora majoriteten har en undangömd handling.

Att slåss i Demon’s Souls känns naturligt om man spelat andra spel i genren. Tung/lätt attack, parera/blockera, använda föremål och rulla. Man kan också använda olika metoder för att attackera såsom närstridsvapen, magi och långdistansvapen. Alla vapen har ett användningsområde; vissa objekt kan man bara komma åt då man attackerar deras gömställe med en piercing-attack (exempelvis spjut). Som sagt är inget vapen funktionslöst, däremot är magi, tyvärr, precis lika extremt kraftfulla som i originalet. Även fiender som ska vara mer tåliga mot magisk skada går att döda ganska enkelt med dem. Av ren princip valde jag därför att spela som en strength-dexterity-mix. När man dödar fiender får man själar som används som både XP och valuta. Dör du har du ett försök att ta dig tillbaka till platsen för din död, annars förfaras dina själar för evigt.

En annan sak jag upplevde som för potent är sättet man får liv på. I exempelvis Dark Souls 1 och Dark Souls 3 har man ett visst antal Estus flasks som skänker spelaren liv. Flaskorna fylls på varje gång man vilar vid en lägereld (spelens checkpoints). För att få mer liv av flaskorna eller för att få fler flaskor måste man hitta speciella föremål. Således har man bara så mycket liv tillgodo. Riktigt så funkar det inte Demon’s Souls, olyckligtvis. Om man inte vill dö bör man 1) rulla, 2) käka löv och 3) säg det med mig: rulla! Löven ger dig alltså liv. Det finns ett gäng olika typer av löv, där vissa bara ger mer liv än löven från tidigare värld, medan andra kurerar spelaren från illavarslande effekter som gift eller blödande sår. Spontant gillar jag det här systemet, inte mer än Estus, men där spelar viss nostalgi in också ska erkännas. Det som gör systemet brutet och därmed dåligt är att löven upphittas ganska ofta (ibland i större mängder!) och de går att köpa i stort sett varenda handlare – någorlunda billigt dessutom! I ett försök att stabilisera lövsystemet, finns det något som kallas för soul form. När man dör äntrar man denna form och det betyder att ens max HP delas på hälften tills det att man dödar en boss. I spelets första värld kan man dock hitta en ring som bara sänker ens liv med 25%, så det tar ut sig självt. En rolig detalj om handlarna är att de första fyra – fem jag stötte på alla hade skotsk dialekt. Jag lägger egentligen inga större värderingar i det, det är bara en rolig detalj.

Någonting som var positivt var bossfighterna – kärnan av Souls-spel. Bossarna var utformade på så sätt att de var distinkta och enkla att skilja på, dels utseendet, också deras olika attacker och arena. Vissa bossar hade ett stort tomt rum där man fick undvika attacker, ofta snabba sådana, medan en annan attackerade på långt håll där det gick ut på att nå fram till bossen vid liv för att kunna börja attackera. Något som inte var det absolut bästa var att de flesta bossar var ganska enkla och utgjorde inte något större hot – oavsett om man var i soul form eller inte.

Världen är uppbyggd på fragment från From Software’s tidigare titlar, fast tvärtom då eftersom Demon’s Souls kom ut tidigare. Spelet har en hub world som kallas The Nexus. Härifrån teleporterar man sig genom att interagera med stora altare. Detta är fragment From Software använt sig av i Bloodborne och delvis (bara hub-världen) i Dark Souls 3. Jag gillar det här upplägget mer i Demon’s Souls än i senare spel; här känns det nytt och påhittigt men i senare spel känns det lite återvinning, tyvärr. Anyway… Att det känns nytt i det här elva år gamla spelet har mycket att göra med hårdvaran man spelar på: Playstation 5. Om man ska teleportera sig från en värld tillbaka till the Nexus eller återuppstå efter man har dött är laddningstiderna nästintill obefintliga.

En annan del som är viktig för Souls-serien är den visuella designen samt ljud och musik. Det visuella är alltid riktigt snyggt och intressant – inte minst världarnas design. Bossarna är intressant utformade och världen har intressanta detaljer man kan stanna upp för att ta en närmare titt på via fotoläget. Musiken finner man uteslutande i bossfighterna, i övrigt är det tyst. Denna tystnad bryts av effekterna av svärd som träffar fienders kroppar och ger ifrån sig ett köttigt läte, och är en stor del av spelets atmosfär. Helt enkelt får man vad man förväntar sig, varken mer eller mindre och det är bra nog – dock inte mästerligt.

Kontrollerna är riktigt bra. Har man tidigare spelat ett Souls-spel är kontrollerna i stort sett identiska. Detta är någonting bra eftersom de alltid fungerat riktigt väl: de svarar väl på inputs, kontrollschemat är logiskt placerat och det går därför snabbt att greppa dem. Att kontrollerna är så pass lätta att ta till sig är i min mening en av de saker som gjort spelen så kommersiellt lyckade som de ändå är. En sak som är nytt i denna utgåva av spelet är att Playstation 5’s adaptiva triggers implementeras väl. Om man möter en fiende som sätter en slow-effekt på dig och du ska dra din pilbåge, då kommer du få kämpa med att få triggern intryckt. Då dessa spel bygger mycket på att undvika attacker och att behärska sin panik är detta ytterligande något som förstärker immersion.

Sammanfattningsvis kan man säga att Demon’s Souls är en riktigt härlig spelupplevelse – sin relativt låga svårighetsgrad till trots. Kontrollerna svarar riktigt bra och de utnyttjar PS5:ans funktioner och vad som finns under huven, det har en genomgående snygg visuell design, bossarna är intressanta och roliga samt att ljudbilden bidrar till den allmänna atmosfären. Att spelet är lite enklare, för att vara ett souls-like, gör egentligen inte så mycket, det öppnar bara upp för att fler spelare ska kunna ta sig an serien utan att känna sig helt överväldigade. Jag kan inte göra annat än att varmt rekommendera den här upplevelsen- inte minst om du är ny för genren!


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.

Demon’s Souls. Lägsta pris 698 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-12-17.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com