Hem ArtiklarKrönika De mest underhållande spelen från förra årtiondet – enligt Emil

De mest underhållande spelen från förra årtiondet – enligt Emil

av Emil Johansson

När jag skrev ihop min lista över vilka spel jag ansåg vara de bästa från förra årtiondet insåg jag att några av de kandidater jag hade helt enkelt inte kunde räknas som de bästa. Vissa kunde, men de flesta höll bara inte måttet.


Så jag valde då att sätta ihop den här lilla listan med de spel jag kanske fann mest underhållande under förra årtiondet, även om de i sig kanske inte påverkade mig på samma sätt som de spel som fann sina platser på min bästa-lista gjorde.


  1. Deadly Premonition: The Director’s Cut (2013)

En modern kultklassiker som är otroligt svår att förklara. Med en relativt öppen värld och vissa segment som spelas som typiska banor erbjuds lite olika spelmoment. “Över axeln skjutande” som måhända kännas (och till viss del vara) påklistrad var ändå tillräckligt spännande för att jag skulle gilla de delarna. Undersökande och samtal med viktiga karaktärer för att reda ut de fall man som en FBI-agent kallats till stan för. Allting känns, som många andra sagt innan mig, att tv-serien Twin Peaks fått en avkomma i form av ett spel. Charmen och karaktärerna är nästan ripoffs av de älskade invånarna i den titulära småstaden, men ändå besitter Deadly Premonition tillräckligt mycket av en egen identitet för att stå på egna ben.
Trots alla tekniska brister, vilket det finns mängder av, alltså sanslöst många, så fortsätter folk lockas till det här udda exemplet av interaktiv underhållning. Monotona ljudeffekter, rent ut sagt ful grafik och bristande spelkontroll (vilken delvis fixades i Director’s Cut utgåvan) är bara några av de saker som egentligen inte bör ursäktas, men här har det på nåt vis blivit en del av dess identitet. Det hela är otroligt fascinerande och jag rekommenderar alla att spela detta.


  1. 50 Cent: Blood on the Sand (2009)

Jag är helt seriös med att ha det här på listan. Av någon anledning har jag spelat igenom detta fler gånger än många andra bättre spel, det är bara så dumt och kul att jag helt enkelt inte kan låta bli. Handlingen saknar all form av verklighetsförankring och kanske är det just därför man redan från start känner att det är så befängt att man endast kan skratta åt det hela, än bättre är det då allt levereras av Curtis “50 Cent” Jackson och hans entourage  själva och det känns inte som de riktigt varit helt ironiska när de bidrog med sina röster och liknelser här. Det är alltid kul att skratta åt någon som totalt saknar självdistans eller inte inser att de gör sig otroligt dumma helt på egen hand. Om så är fallet kan jag inte garantera, men jag kan inte heller känna att motsatsen går att bevisa.
Att springa runt som 50 Cent (med en ur hans crew som en andra spelare kan styra om man väljer multiplayer) på gatorna i ett oidentifierat land i Mellanöstern medan man skjuter ner fiendesoldater och gängmedlemmar, på jakt efter en skalle täckt i diamanter man skulle fått som ersättning för en spelning i detsamma land, är bara så sjukt underhållande. Allt till licensierad musik av Jackson själv. 


  1. Just Cause 2 (2010)

Det här är inte på listan över mina bästa spel då jag helt enkelt inte tycker att det är tillräckligt bra. Men jag kan inte heller neka de dryga 100 timmar jag lade på det under min svåraste sjukdomsperiod under 2017. Att i princip flyga runt och spränga facister i luften är onekligen underhållande och väldigt avslappnande, tillräckligt så att min läkare och psykolog sade åt mig att spela det för att varva ner helt och hållet från allting annat som stressade mig under den tiden. Jag skrev till och med ett mail till de svenska utvecklarna, Avalanche Studios, där jag tackade dem för att ha utvecklat vad som i praktiken blev ett verktyg för mig att läka, så mycket betydde Just Cause 2 för mig. Jag fortsatte spela det långt efter att trean hade kommit då jag inte hade råd eller hårdvaran för att spela det, men det gjorde inget.
När jag spelade första Just Cause (2006), på min gamla PS2 Slim, gjorde jag det också under en särskild period i mitt liv, jag kan än idag inte spela det utan att behöva lyssna på Daft Punk och Eddy Grant samtidigt för att jag kopplar ihop dessa tre så hårt. Om jag någonsin kommer spela tredje eller fjärde vet jag inte, jag hoppas verkligen inte att det ska krävas ännu ett hälsomässigt sammanbrott för det i så fall och kanske är det just därför jag inte spelat något av dem sedan 2017; jag påminns om tider som ingen människa ska behöva gå igenom i ett modernt samhälle som det vi lever i.


  1. The Binding of Isaac (2011)

Det var svårt att välja mellan detta och Super Meat Boy (2010). I slutändan bestämde jag mig för Isaac bara för att det erbjuder mer variation än vad Meat Boy gör. The Binding of Isaac var ett av de första spelen jag köpte på Steam, jag hade ingen stark dator vid den här tiden och jag spelade inte mycket överhuvudtaget ändå, men Isaac hade lockat fram något i mig. Alla olika sätt en session kunde gå på var så spännande att jag hela tiden undrade “Vad sker nästa omgång?” eller “Vad kommer jag hitta för äckliga vapen eller uppgraderingar den här gången?”. Att man skulle dö var lika självklart som det senare blev med Souls/Borne-serien för Isaac är svårt, liksom väldigt svårt. Ärligt talat vet jag inte om jag faktiskt klarat av det en enda gång under alla åren jag ägt det. Nu har jag inte spelat det på länge och om jag ska spela det igen vill jag nog spela remaken The Binding of Isaac: Rebirth (2014) då det känns som att originalet skulle kännas väldigt daterat nu med begränsade val av kontroller, etc.

Någon dag vill jag återvända till källaren och ge mig efter “Mother”, men när återstår att se.


  1. Risen 2: Dark Waters (2012)

Det här är inte ett bra spel, så ärliga kan vi vara redan från början. Enda anledningen till att jag äger det är att den lokala Gamestop-butiken jag bodde i närheten av vid den tiden sålde den begränsade utgåvan med art book, Jolly Rogers-flagga, ett halsband, soundtrack eller Making Of och annat smått och gott för endast 99 kronor, om jag inte missminner mig. Jag har alltid haft en fadäs för “dåliga spel” och det priset på en stor Limited Edition skrek att något var fel. Av det lilla jag hade hört om Risen 2 så var jag lite lockad för dess pirattema så det krävdes inte mycket övertalning för att jag skulle hosta upp en hundring och ta med mig hela ekipaget hem.
Vid min första session nådde jag inte ens en kvart in innan jag stängde av. Kontrollen, manuset, animationerna – allt var fruktansvärt. Efter en tid bestämde sig jag och en vän att sätta oss med det och faktiskt spela igenom det under drygt en vecka eller så och plötsligt var det väldigt underhållande. Underskatta aldrig ett gott sällskap när det kommer till ökända spel eller filmer, det kan göra allt så otroligt mycket mer tillfredsställande.
Det absolut mest talande skedde efter sista bossen – Risen 2 frös och kraschade. På den här tiden hade jag inget internet i mitt hem så vi kunde inte patcha spelet och hoppas att det skulle lösa vad det nu än var för problem vi hade stött på. Detta är en stor anledning till att jag anser att Day 1-patches är skitsnack i mångt och mycket, jag förstår deras syfte, men se till att spelet är tillräckligt färdigt för att spelas från början till slut, det är allt jag som konsument kräver. Hur skulle det se ut om man gjorde så med filmer? Herrejisses… Ge det ett par år bara så är vi snart där också.

Flera år senare hade jag flyttat, jag hade internet i mitt hem och jag kom på att jag hade kvar sparfilen till spelet. Så jag startade upp min PS3, uppdaterade Risen 2, startade det, klarade av sista bossen ännu en gång och kunde således klara av de sista grejerna och avsluta vår resa på haven. Resultatet? Undermåligt förstås, men att kunna skriva till min vän och säga att jag äntligen hade avklarat vad vi hade åtagit oss flera år tidigare var belöning nog och vi båda skrattade gott åt det hela. Risen 2 är inte så illa som folk verkar tycka att det är, med ett par öl och en god vän vid din sida garanterar jag en underhållande genomspelning.


  1. Saw: The Video Game (2009) & Saw II: Flesh & Blood (2010)

Samma vän som följde med mig på mina piratäventyr kedjade fast sin ankel vid min fåtölj och greppade kontrollen när jag hade införskaffat Saw: The Video Game. Vi hade absolut inga höga förväntningar, vem skulle haft det egentligen? Men vi hade så kul även denna gång. Jag tänker inte försöka förklara handlingen eftersom inte ens filmerna i sig gör det bästa av jobb att förklara sig själva, men den passade in i canon förvånansvärt väl om man tillät sig tänja än mer på trovärdighetens sköra gräns än vad serien redan krävde.
Vad de försökt sig på att göra här är ett survival horror satt i Saw-universumet där man själv ska försöka reda ut vem som är Jigsaw-mördaren, inte så konstigt då man faktiskt spelar som Detektiv David Tapp, spelad av Danny Glover i första filmen från 2004. Förstår ni vad jag menar med att man får tillåta sig själv att tänja på gränserna en aning mer än vad man kanske är van vid?
Som Tapp springer man igenom diverse nedgångna hus och byggnader där man stöter på vissa människor som är i desperat behov av hjälp eller folk som helt enkelt är ute efter att ha ihjäl Tapp då han fått en nyckel inopererad i sig, en nyckel som skulle ge den som nu tar den frihet än en gång. Man kan plocka upp föremål för att försvara sig men jag rekommenderar att bara köra med nävarna då de är snabba och infogar tillräckligt med skada på fienderna för att man snart ska vara klar med dem. Vapen, märkte vi, tillät bara fienderna att anfalla då vapen ofta krävde en “uppladdningstid” för att svingas eller liknande. Det enda vapen vi fann någorlunda nödvändigt var en revolver, mest för att en snubbe sent i spelet kastar granater mot en från en balkong och då var det helt enkelt smidigast att bara skjuta ner honom.
Konami uttalade sig om att detta förväntade sig bli deras nya flaggskepp inom skräckgenren. Detta påstående blir extra kul när man räknar in Saw II: Flesh & Blood i ekvationen.

Anledningen till att jag slänger in uppföljaren här är att det inte finns mycket att säga om det  egentligen, men jag vill fortfarande erkänna dess existens. Personligen tror jag att min vän hade mest kul med första spelet, det fanns ändå en atmosfär här och där och en del intressanta pussel aka minispel, men för mig är nog tvåan ändå snäppet mer underhållande. Flesh & Blood har ändrat på ett par saker – till det värre. Istället för att slåss med smidighetens hos ett kylskåp så får man nu “quick time events” där det bara gäller att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle, det sumpar hela inlevelsen totalt. Pussel som bara är kärva för att vara svåra, något jag visserligen inte gillar överhuvudtaget. Men storyn är så dum att man får sig ett gott skratt genom hela spelet och jag kan inte bli arg på något som får mig att skratta så gott så ofta.

Det här är inga spel jag rekommenderar till gemene man, men jag köpte faktiskt Saw: The Video Game till PS3 innan jag ens ägde konsolen, jag visste bara att jag verkligen ville ha det när jag väl skaffade maskinen och jag ångrar det inte en sekund. Tvåan fick jag faktiskt gräla lite med Gamestop för då de sålde mig en defekt skiva, men tillslut fick jag tag på även det, men långt mycket senare efter att jag införskaffat första. För de som gillar filmerna, “dåliga” spel eller skräckspel som är mer underhållande än skrämmande så är dessa tu nästan perfekta.


  1. The Stanley Parable (2013)

Det finns många spel som uppstått ur moddar till Half-Life 2 (2004) tack vare den fantastiska Source-motorn. Ett av dem är The Stanley Parable, en av mina favoriter, utan tvekan.
Man spelar som Stanley, en man som jobbar på ett kontor. Han upptäcker en dag att kontoret är helt tomt, det bästa är det att Stanley är verkligen en helt blank canvas för spelaren själv att projicera sig själv på. Eller nja, det är inte det bästa. Det är nämligen berättaren som förväntar sig att Stanley ska agera på ett sätt – nämligen så som han berättar. Här kan man välja att antingen lyssna på berättarrösten och göra precis som han säger, eller så gör man precis som man vill. Att lyssna på den förvirrade berättaren är definitivt en av mina favoritupplevelser med ett spel någonsin, hur irriterad, ledsen eller upprörd han kan bli. I vissa fall försöker han verkligen göra spelet till något som ska tillfredsställa spelaren så att denne slutligen lyssnar på honom, medan han i andra fall blir upprörd och försöker styra hela situationen med järnhand.
Det är helt fantastiskt att ett spel innehåller så många olika alternativa tillvägagångssätt utan att vara övertydlig med det. Alla olika slut man kan låsa upp är unika och fina på sina egna små vis, men man vill ständigt tillbaka in i Stanleys vardag för att undersöka nästa dårskap om man bara gjorde en grej lite annorlunda än förra gången.
Jag vill verkligen inte avslöja något här för det bör upplevas med så lite vetskap som möjligt, annars kommer verkligen upplevelsen berövas spelaren och det vore snudd på skamligt.
Vad som är lite synd är att när man väl upplevt allting spelet har att erbjuda finns det inget direkt återspelningsvärde. Det hela är en “walking simulator” som visserligen skojar till det här och där, men aldrig så mycket att det blir som ett helt nytt spel, typ (spela så förstår ni vad jag menar)…
Sätt på er ett par hörlurar och gå ett par steg i Stanleys skor, ibland är kontorsjobb inte så trist som det kanske verkar.


  1. Far Cry 3: Blood Dragon (2013)

80-tals nostalgi slog igenom hårt under 2010-talet och spelmediet var inte sena med att anamma det till fullo. I Michael Biehns mindre pinsamma spelframträde från 2013 (det andra var Aliens: Colonial Marines) gör han rösten åt Rex “Power” Colt, det mest badassiga 80-tals namn någonsin, protagonisten i Far Cry 3: Blood Dragon. På samma sätt som Red Dead Redemption (2010) vänd på klacken fullständigt och ynglade av sig Undead Nightmare så är Blood Dragon Far Cry 3:s svarta får till avkomma. Det finns inte många likheter mellan de båda spelen, eller ja det gör det väl egentligen, men Blood Dragon skiljer sig så sanslöst mycket från sin förebild att det känns som två fullständigt olika spel. Medan Far Cry berikade oss med gröna öar med fantastisk fauna och växtlighet som kändes som ett kaosartat paradis så sticker Blood Dragon nästan spelaren i ögonen med sitt fräna neonljus och nostalgidrypande syntmusik. Det är seriens trotsiga tonåring och jag är så lycklig för det.
Mellansekvenser som framförs som om det vore ett mellanting av NES och SNES och starka pastellfärger istället för de grönskande öarna gör hela ens sinnen helt rubbade när man återigen tänker att man spelar ett Far Cry-spel.

Har ni inte testat Blood Dragon för att det kändes fel så uppmanar jag er till att inte tänka på detta som ett Far Cry, utan bara hoppa in och ha kul i en värld som någon dåre till designer fått drömma upp och sedan göra till en kommersiell verklighet. Spel som detta ska uppmuntras.


  1. The Escapists (2015)

Team 17 är kända för serien Worms, det är inte konstigt i sig för Worms är skitbra, särskilt Worms 2 (1997) som jag tror vi alla någon gång kommit i kontakt med. Men de har gjort ett par andra coola grejer också, en av de coola grejerna är The Escapists, ett spel där man spelar som en fånge som ska fly ur ett fängelse. Rätt och slätt och väldigt kul.
Aldrig tidigare har jag spelat ett liknande strategispel där man verkligen behöver vara aktsam för att inte behöva börja om från början. Om din huvudsakliga flyktplan går i stöpet kan du alltid försöka dig på den igen, eller finna en alternativ väg. Ofta finns flera lösningar, men dessa minskar ju längre in i spelet du kommer desto färre blir de. I slutändan måste du ha finslipat dina flykttekniker för att veta vilken som passar bäst när och hur du bör applicera den på bästa sätt.
Med en modern retro feel så är spelvärlden väldigt klar och tydlig så det är lätt att identifiera verktyg, människor och diverse andra viktiga detaljer. Det hela är otroligt charmigt och vill man fly från fängelset så uppmuntrar jag att man gör det via The Escapists.



10. Hotline Miami (2012)

80-talet får ännu en plats på denna lista genom det svenskutvecklade indiespelet Hotline Miami. Få gånger har något triggat mig så hårt till att komma på ett coolt sätt att filmatisera något på än efter att jag spelat Hotline Miami, särskilt med tanke på dess framåtdrivande soundtrack.
Handlingen är… diffus, för att vara snäll. Den är inte dålig, absolut inte, långt, långt ifrån, men den är svår att ta till sig, särskilt efter att man målat om alla rum i ett hus med gemene mans inälvor. Efter att man gjort det första gångerna är man förmodligen för ställd för att överhuvudtaget kunna ta till sig vad en person i djurmask säger till en, vänta…va!? Ja allt är förbaskat underligt, men också extremt uppslukande.
Dessutom är det uppfriskande med ett våldsamt spel som ifrågasätter om du som utför dessa handlingar egentligen gillar det, de våldsamma handlingar du utför. Njuter du av dem? En intressant frågeställning man inte förväntar sig från ett spel där man får poäng för kreativa mord.

Det är även något med protagonistens namn, Jacket, som bara är genuint coolt; lite som Madonna eller Prince. Jacket kan själv bära olika djurmasker som man låser upp genom spelets gång, dessa beviljar honom olika fördelar beroende på vilken mask man väljer under den banan han bär vilken han bär den på. Dessa fördelar är de klassiska uppgraderingarna såsom snabbare rörelse eller mer hälsa, etc. På tal om hälsa så är ett just det ett av spelets roligaste grejer: bristen på den. Ett skott och man är död. Detta hade varit frustrerande om laddningstiderna hade varit befintliga, men här kan man inte ens kalla det för laddningstider. Så fort du blivit en blöt pöl på marken så kan du hoppa rakt in i spelet igen. Man behöver alltså aldrig vänta på att få försöka igen, utan man kan slå sig blodig genom att försöka utföra samma taktik om och om igen tills man lyckas eller helt enkelt kommer på en annan plan. Det är så obeskrivligt belönande när man väl lyckas klara av ett särskilt svårt parti efter en lång tids nötande. Detta är något som uppföljaren Hotline Miami 2: Wrong Number (2015) inte är det bästa på då många partier däri mest känns onödigt orättvisa med fiender som skjuter från utanför skärmen innan man ens hunnit registrera vad som komma skall. Hela aspekten med att planera sin rutt försvinner ut genom fönstret och gör bara allt mycket mer frustrerande.

Men originalet står sig fortfarande som ett av de bästa indiespelen från förra årtiondet och har ni inte spelat det än så finns det inga ursäkter längre – det finns på i princip alla plattformar tillgängliga. Alla vill väl ha, vad jag skulle beskriva som ett, ultravåldsamt pusselspel, eller hur?


Vad spel tyckte ni kanske inte var de bästa, men otroligt underhållande från de senaste tio åren?
Kommentera gärna nedan!

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar