Hem RecensionerSpelrecensioner Blasphemous

Blasphemous

av Mattias Malm

Landet Cvstodia är drabbat av Miraklet! Vilket först inte låter så farligt, tvärtom så undrar man snarare positivt vilket “mirakel” det rör sig om. Men i detta fall så är miraklet en förbannelse! Människor dör, monster vandrar omkring och lemlästar de som inte redan dukat under. Frukta icke, ty Botgöraren är beväpnad med struthatt och svärd, han ska råda bot på det hela! Men vägen är lång och monstren är mycket sugna på Botgörarblod!


Spelet inleds med att vi får bevittna en kvinna begå vad som verkar vara ett rituellt självmord, då hon sticker ett svärd genom bröstet. Vi ser sedan en herre dra detta svärd ur bröstkorgen på den nu förstenade kvinnan. Denna herre som på huvudet bär en religiös artefakt, som bara kan beskrivas som en struthatt i stål, är Botgöraren. Det är den här personen som vi kommer styra under resten av spelet. Vi befinner oss i ett tempel där de ”sorgfulla” tydligen håller till. Vi får bekanta oss med kontrollerna när vi springer genom templet för att finna en utgång. Under resten av inledningen känns det som att utvecklarna har jobbat efter mantrat “Inget jävla larv!” För den absolut första fienden som vi stöter på är en boss. En hukande gigant vid namn ”Warden of the Silent Sorrow”. När man väl klarat detta mandomsprov, så kommer man ut från templet och pilgrimsfärden kan börja!

Vi får reda på att vi är den enda överlevande av ”Den tysta massakern”, att landet vi befinner oss i; Cvstodia (Ja det stavas så och precis som med Black Metals “Trve Kvlt” så ska V:na uttalas som U)  har drabbats av en förbannelse vid namn Miraklet och att det är våran uppgift att besegra förbannelsen och hjälpa invånare i nöd. Vi får även reda på att vi under resans gång även kan finna sanningen till vår käre Botgörares bakgrund.

Där börjar resan. Vi springer genom landskap som verkligen dryper av stämning. Det är fruktansvärt sorgfullt, det är ständigt illavarslande och obehagligt. Att utvecklaren The Game Kitchen är Spanjorer, kommer verkligen inte som en överraskning. Ty omgivningarna påminner mig väldigt mycket om de bilder som illustrerar forna Spanien, i synnerhet under Inkvisitionstiden. Stämningen blir mycket påtaglig när vi kommer till staden Albero, som är en av de få platser där vi träffar vanliga människor. Gamla lik ligger längs stadens gator och en av de plågade själar som ber Botgöraren om hjälp tar hand om de svårt sargade och sjuka människor. En annan plågad själ befinner sig i ett vinterlandskap, fångad i och förenad med ett träd. Han ber Botgöraren hitta en vätska som kommer bränna Trädmannen till döds. Dels för att göra slut på sin tragiska existens, men också för att en sista gång få känna någon typ av känsla igen!

Det finns fiender också, herregud vad det finns fiender. En del ser ut som vanliga riddare, en del ser ut som mardrömspräster, plågade kvinnor som konkar på en staty som vapen, nunnor som svingar ett vapen som ser ut som en kittel med barndelar. Listan kan göras lång, men fienderna är varierande både till utseendet och till svårighetsgrad. Vad de alla har gemensamt är att de kommer göra allt i sin makt för att du ska dö. Alla fiender kräver sin lilla teknik. En del kan man bara enkelt hugga med svärdet, en del kräver att du blockerar deras slag för att få dem ur balans och sedan utdela nådastöten. En del kräver att du glider längs med marken så att du kan hugga dem i ryggen och en del kräver en fin kombination av att; hugga, backa undan fort och sedan hugga igen. Men tappar man fokus för en sekund, eller om man inte bär sig åt på ett bra sätt, så kan även de lättaste fienderna ställa till med mycket bekymmer.

Blasphemous har marknadsfört väldigt mycket som ett Soulslike Metroidvania och jag tänker inte sätta igång och argumentera emot, utan snarare säga att det är precis vad det är. Soulslike kommer sig såklart av svårighetsgraden, den är mycket oförlåtande, så det gäller att plocka fram stora tålamodet och vara villig att ta om partier om och om igen, för att till slut lära sig mönster och fungerande taktiker. Men som sagt, bered er på att stifta mycket bekantskap med texten Exemplaris Excommvnication (Latin för “typexempel för bannlysning” ungefär), vilket är spelets ”You are Dead” skärm.

Metroidvania kommer sig primärt för hur det ser ut. Det skriker verkligen Castlevania och Metroid eftersom de har valt en pixelgrafik. Men med denna benämning så har vi även de ickelinjära nivåerna, man är fri att springa runt på kartan lite hur man vill. Vissa partier är såklart inte tillgängliga förrän du har låst upp dem, men det finns ingen tydlig riktning framåt. Det betyder att du faktiskt måste springa tillbaka till ställen du redan varit på, för att kunna ta dig vidare i spelet, jajamän vi snackar gammal hederlig backtracking helt enkelt! Personligen är jag inte så förtjust i den mekaniken och tycker att det är ett gammalt fenomen som vi kan lämna bakom oss! The Game Kitchen verkar dock medvetna om detta och låter oss öppna upp genvägar så att känslan av att: “Måste jag ta mig igenom den där skiten igen!?” inte är lika stor.

Under resans gång så finns det saker som kan hjälpa dig under Botgörarens pilgrimsfärd. Det finns en typ av altare som man kan sätta sig och vila vid, då blir detta en Checkpoint, hälsomätaren blir full och de hälsoflaskor man har på sig fylls också på, konsekvensen blir dock att alla fiender förutom bossarna väcks till liv igen. När man dör så täcks Botgörarens svärd med törngrenar (som kallas för Skuld), som också täcker vår magi mätare. Ju mer man dör, desto mer av svärdet och mätaren äts upp av törngrenar. Om man lyckas ta sig till den punkt där man dog så kan man plocka upp en grön gubbe, gör man det så försvinner Skulden och man återfår hälsan och magin man hade när man dog. En annan variant är att hitta en jättelik beende staty, där man för en summa kan köpa sig fri från skuld. Andra saker man kan hitta är en fontän där man kan fylla på sina hälsoflaskor och även en portal, som gör att man kan nyttja Fast Travel.

Botgörarens svärd heter ”Mea Culpa” och det kan man uppgradera. Vid speciella altare så kan man med hjälp av ”Tears of Atonement” (dessa får man genom att döda fiender) utöka sina färdigheter. Man kan glida längs marken samtidigt som man sticker till med svärdet, utföra ett dödligt stick från ovan, en nådastötskombo och en attack där man helt enkelt kastar svärdet. På Botgörarens radband så kan man sätta kulor som ger karaktären olika styrkor, likaså med böner som man hittar. Det går helt enkelt att skräddarsy karaktären, så att det passar ens egna spelstil, vilket självklart är välkommet.

Kontrollen i spelet är knappt värt att nämna, varenda knapp har en funktion och det känns aldrig som att jag dör på grund av udda knappkombinationer.

Blasphemous är en mycket stämningsfull resa, miljöerna suger verkligen in mig och spelets historia är vag och mystisk på ett bra sätt. Jag känner ett konstant sug efter att få hoppa in i världen och försöka få reda på hur allt ligger till och hur allt ska sluta. Ett stort hinder är ju dock svårighetsgraden. Jag spenderar timtal ibland på en bana, för att bara kunna låsa upp en skärm till. Men jag tycker att man här har lyckats med att göra banor där det inte känns omöjligt, varje gång så känns det som att jag kommer lite närmare och att jag får ett större självförtroende och motivation till att försöka hela tiden. Sen kan jag säga att glädjen av att äntligen kunna låsa upp en ny Checkpoint, eller äntligen se bossen falla död till marken, den går inte att jämföra med någonting annat. Med det sagt, så är det fortfarande frustrerande och jag stänger av spelet i vredesmod bara för att lugna mig, men sedan när man lugnat sig så kommer man.. fortfarande dö och bli frustrerad, men då kanske hinner ännu längre innan man når bristningsgränsen.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även till Xbox One, Playstation 4 och Nintendo Switch.

Blasphemous. Lägsta pris 268 kronor enligt Prisjakt 2019-10-25.

Recensionsex tillhandahållet av The Game Kitchen.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar