Hem RecensionerFilm/TV Recensioner 3 From Hell

3 From Hell

av Emil Johansson

En film som delat seriens fans i flera läger. Recensenter som hotats för att de tyckte si eller så. Att en uppföljare som denna kan väcka så mycket känslor i så många människor är lite förbluffande. Men hur är filmen i sig då?


Rob Zombie är en udda filmskapare, minst sagt. Ibland träffar han mitt i prick och gör något underhållande som med House of a 1000 Corpses (2003), ibland något visuellt slående som Lords of Salem (2012) och ibland gör han något så fruktansvärt frustrerande som hans vision av Halloween (2007), även om jag personligen finner dess uppföljare, Halloween II (2009), som en mer tilltalande upplevelse. Endast en gång har han gjort något riktigt och onekligen fantastiskt, det med The Devil’s Rejects (2005), uppföljaren till House of a 1000 Corpses. En sån där film som definierar en karriär, en sån där film som regissören för evigt kommer bli kopplad med oavsett vad denne gör i framtiden, på samma sätt som Tobe Hooper för evigt kommer vara mannen som gjorde alla skraja för motorsågar och Texas. En medalj, och förbannelse för en kreativ själ, att för evigt vara sammankopplad till en specifik sak man gjorde tidigare i sin karriär. Att aldrig nå en högre punkt, allt aldrig bli bättre, än det man en gång gjorde.

Fonten har, precis som resten av filmens utseende, väldigt flörtigt grindhouse.

På det viset är uppföljaren till Rejects, 3 From Hell (2019), intressant. Den är tekniskt sett bättre, snyggare på många ställen. Sheri Moon Zombie (regissörens fru för er som inte vet) har på de senaste åren blivit en mycket bättre skådespelerska än vad hon någonsin var i Rejects. Men manuset, regin och storyn är här så mycket sämre än vad som vore logiskt i en kronologisk progression. För att skippa kansli-svenskan: det hela känns som en direkt till video-uppföljare gjord av The Canon Group, Inc under 80-talet med hälften av budgeten av sin föregångare (den hade faktiskt mindre än hälften då Rejects kostade sju miljoner dollar medan denna endast kostade tre miljoner) och hälften av passionen (som ironiskt nog kanske är det enda som i slutändan fick ihop slutresultatet).

Produktionen drabbades av en hel del bakslag (som att en av huvudrollerna blev allvarligt sjuk innan inspelningen skulle börja, mer om det snart) men trots dem sitter vi här idag med en av de där uppföljarna jag var sjukligt nyfiken på hur de skulle göra, om de överhuvudtaget skulle lyckas lyckas få ihop den.

Är jag tacksam? Ja. Det kan jag inte säga nåt om. Att en så udda filmskapare som Zombie får fortsätta är inget mindre än ett litet mirakel. Att göra en film som lyckas väcka sympati för massmördare och få dem att framstå som människor med faktiska känslor är kanske inte det populäraste hos filmbolag. De brukar föredra våld, blod och innanmäte framför karaktärer med våldsamma tendenser som samtidigt går att delvis relatera till. Vi vill se våldet, inte förstå eller fundera över det enligt deras logik.

Om herr Zombie någonsin slogs av tanken att han med 3 From Hell skulle lyckas bättre med sina karaktärer än han gjorde i Rejects kan jag dessvärre inte svara på, men jag hoppas han insåg att det i princip skulle vara omöjligt, särskilt med tanke på Rejects ganska så ultimata slut, och att han då valde att istället bara göra en underhållande rulle med 70-tals feel (trots att den här faktiskt utspelar sig i slutet av 80-talet) med hög mättnad, starka kontraster och knastrigt film-filter – för det är typ det vi har blivit serverade, oavsett vad vi tycker om det. Och väldigt mycket användande av olika böjelser av ordet “fuck”. Löjligt många, så till den grad att jag himlade med ögonen och bara accepterade det faktum att Zombie alltid varit som en barnrumpa som precis lärt sig ett fult ord, tyvärr. Även om karaktärer som dessa kanske skulle prata så på riktigt, så översätts det inte väl till film. Det känns ofta larvigt och ibland inte så lite krystat ur ett rent manusmässigt perspektiv.

När vi väl satte oss med filmen gick jag in med inställningen jag var på en snabbmatsrestaurang – jag vet att den hamburgaren inte är i närheten så bra som en hamburgare faktiskt kan vara, men jag har suget efter något billigt, fett och skitigt. Det är inte gourmet jag kommer trycka upp i gommen strax, det är bukfylla jag egentligen lika gärna kan vara med eller utan, men suget är där, precis som mitt sug och min nyfikenhet för vad jag försiktigt antar är den avslutande delen i trilogin om Firefly-familjen.
Ska vi kanske kika på filmen i sig då?

Free the three!

Behöver jag varna om spoilers för både The Devil’s Rejects och 3 From Hell?
Jag brukar inte gilla att spoila filmer men för att kunna förklara vissa saker behöver vi göra så. Okej, då fortsätter vi. Vi öppnar med ett montage av klipp från nyhetssändningar och intervjuer om och med “The Devil’s Rejects”. De har, precis som Mike och Mallory i Natural Born Killers (1994), fans som gärna vill göra sina röster hörda. Rösterna skanderar vad som blev filmens halvt om halvt inofficiella tagline: “Free the three”. Journalister berättar med förfärade röster om trions hemska dåd och hur de nästan mötte sitt öde i en cabriolet när en vägspärr med poliser öppnade eld mot deras rusande fordon. 20 skott sägs det. De överlevde runt 20 skott var med nöd och näppe.

Det här är första grejen man måste accepterat redan innan man sätter sig ner. Innan man så mycket som fingrar på play-knappen måste man inse att ingången till hur än det här väljer att börja inte kommer vara särskilt lyckad. Rejects har ett av de bästa sluten i en film jag kan komma på, jo på riktigt. Kulmen på deras (och andras) lidande och framfart behövde avslutas med en smäll som skulle höras lång väg från den plats deras cab slutligen stannar. Vi har lärt känna de här karaktärerna så väl att allt annat vore otillfredsställande. Efter vad som hade skett kunde de helt enkelt inte överleva, de var trötta, de var jagade, de var kort och gott över; och behövde ha sin sista strid med en nött metaforisk flagga i topp. För guds skull, de kör plattan i mattan med dragna vapen i hand, medan de avlossar de skott de har mot “bylingen” som i sig så gott som sliter dem i stycken med sina egna vapen; allt medan Lynyrd Skynyrds låt Free Bird spelas. Det här är slutet…

Flashback till slutet av “The Devil’s Reject” (2005). Sorgligt nog enda gångerna vi ser de tre huvudkaraktärerna tillsammans.

Premissen för 3 From Hell känns som en fan-teori där någon ponerat om vad som skulle skett om de tre överlevde; lite som när Quentin Tarantino funderade på att göra “The Vega Brothers” om Michael Madsens och John Travoltas karaktärer ur Reservoir Dogs (1992) respektive Pulp Fiction (1994) – vad hade skett om de inte hade dött. Hur får man tillbaka dem i rampljuset igen? Vad skulle de gjort då? Om man inte är okej med det konceptet från första sekund så bör man inte se filmen alls. Om man förväntat sig något annat så vet jag inte riktigt vad, självklart hoppades jag på något annat, men jag förväntade mig ingenting. Och mycket riktigt så gör de kanske det sämsta, men kanske enda, för att att kicka igång den här rullen – de tre överlevde skotten, även om de behandlades en lång tid på sjukhus. Underminerar det här det fantastiska slutet Rejects gav oss? Alltså… ja, det gör ju det på sätt och vis. Men som mitt sällskap sa: “Jag ser det här som en helt annan och egen film, fristående från de andra två” och det är definitivt så man får göra för att man ska kunna bedöma den här någorlunda rättvist.

Det är en så udda trilogi! House är en lustig film som skriker musikvideo (vilket 3 också gör, men inte i närheten så mycket) med intressant scenografi och färgglad visuell ton, Rejects är en otäck tur genom tre psykopaters hjärnor tills vi slutligen finner sympati med dem, allt med bra manus och ett explosivt och tillfredsställande slut, ett som aldrig behövde följas upp. 3 är som sagt snygg rent tekniskt och så, men lider på alla andra plan om man jämför med i alla fall trilogins mellanbarn. Om 3 är bättre än House är mer en subjektiv fråga, än om man frågade om den är bättre än Rejects, för det är den inte, på ett rent objektivt vis. Föredrar ni den? Sure, inga problem, men ni måste erkänna att allt utvecklades till det bättre med nästa film. Men för att vi överhuvudtaget ska röra oss vidare så får jag försöka isolera mig lite och göra just det mitt sällskap sa – se den som en film på egna ben.

Ett parti som känns väldigt David Lynch, även om Zombie själv använt sig av liknande scener innan.

De tre överlever skottlossningen, de räddas för att senare kunna dömas i rätten till sina rättfärdiga öden. Under samma montage där vi ser fans och nyheter får vi se vad som blev Sid Haigs (1939 – 2019) sista insats i rollen som gjorde honom populär bland skräckfans ännu en gång, Captain Spaulding. Det kändes lite lustigt då Haig hade gått bort när vi väl såg filmen, att se honom ge sitt allt men inte riktigt orka. Vi får endast några få minuter (under fem) med honom då han intervjuas av en reporter samtidigt som han skriker om filosofi och hans syn på världen. Ärligt talat kändes hans dialog/monolog lite svag och lösryckt, men han fick en chans att i alla fall sätta punkt för Spaulding innan de snabbt går vidare och berättar att han dömdes till döden och snart avlivades med en dödlig injektion. En enda kort scen avslutar ett karaktärsark som fans kommit att älska genom åren. En scen som visserligen kallats otroligt minnesvärd av många; det kan jag dessvärre inte göra, något som tar emot att skriva. Bara för att han avled strax efter release så gör inte det hans enda scen fantastisk. Men jag, som många andra, håller av Sid så jag förstår kärleken; trots det kan jag inte hylla ett fåtal minuter av trött och ansträngt skådespel.

Vi är alltså några minuter in och den mest ikoniska karaktären i serien är död. Som jag skrev i en tidigare krönika så väntade Zombie in i det sista innan beslutet att ersätta karaktären togs, endast för att Haig helt enkelt var för svag för att kunna jobba och produktions- och försäkringsbolagen var inte särskilt positiva till att rollsätta en sjuk 80-åring i en huvudroll. Vad vi får som “ersättare” är halvbrodern till de andra två huvudkaraktärerna Otis (Bill Moseley) och Baby Firefly (Sheri Moon Zombie), Winslow Foxworth Coltrane tydligen även känd under sitt alias Midnight Wolfman. Är det någon vi träffat innan? Nej. Men vi fick heller aldrig riktigt lära känna familjen Firefly så väl att vi kan rada upp ett släktträd, särskilt inte när Zombie måste komma på nya karaktärer att passa in med de andra i efterhand. Funkar det? Jodå, det känns lite desperat men det var desperata tider som vi kan förstå och jag är trots allt helt okej med honom. Det skadar inte heller att han spelas av Richard Brake, en ytterst kompetent skådespelare som kan lyfta det mesta han är med i, som några av er kanske känner igen från Game of Thrones (2011 – 2019) där han spelar The Night King.

Richard Brake är underhållande i sin roll som “The Midnight Wolfman”.

Ni som lyssnar på Cultpodden vet att jag personligen inte är ett fan av att gå igenom en film scen för scen så jag tänker undvika det här. Till slut lyckas i alla fall Otis och Baby ta sig ut från sina respektive fängelser och snart strålar de nya 3 From Hell (I guess) ihop för en scen som känns som den försöker kopiera scenen från motellet i föregående film, med minimal framgång. Det är ett problem föregående delar i trilogin också hade till viss del, ibland känns det bara som att vi rör oss från scen till scen utan mycket kontext till resten av storyn och att de bara är där för att Zombie ville ha med just den typen av scen. Det är ofta just de mest våldsamma som känns mer påklistrade i hans filmer. Visst är det synd och det hade absolut kunnat fixas med en mer kompetent författare eller regissör bakom det hela, men när vi får en Zombie-film så vet vi ungefär vad vi kan förvänta oss numera.

I am the Devil, and I’m here to do the Devil’s work.

Otis försöker även i den scenen upprepa något som kanske kunde påminna om den ikoniska (men faktiskt delvis snodda) repliken från förra filmen: “I am the Devil, and I’m here to do the Devil’s work”, även det med minimal framgång då jag inte kan minnas vad han sade här överhuvudtaget. Otis har en del repliker som hade kunnat vara effektiva på samma sätt som det han spottat ur sig tidigare (dock inte lika ikoniska), men det hade krävts mer jobb än vad någon kanske hade tid med. Allt känns lite väl framstressat och det är inte ovanligt med lågbudgetfilmer gjorda av en större studio idag, de flesta av dem delar det smått slarviga hantverket som endast framkommer när saker och ting inte får den tid som krävs.

Ron Howards bror, Clint Howard, gör kul nog ett cameo som filmens enda clown.

Vi får även ett par scener där karaktärerna endast pratar med varandra, låter kemin flöda och skapa en känsla. Dock känns det oftast här som om det är ett par college-snubbar som snackar sex och fnissar istället för den familjära kärleken vi fått tidigare. Visserligen är familjen splittrad och det har gått ett antal år sen sist de var tillsammans, men det är ingen ursäkt till att Baby inte sörjer Spaulding mer än med en scen, definitivt skriven efter det att Haig skrevs ur merparten av filmen, då hon och Otis pratar om hans bortgång och hur förvirrad hon känner sig. Ska den här filmen representera kaoset karaktärerna känner för att en av dem är död, för att de efter tio år isär på kåken aldrig fick träffas allihop igen? Jag önskar den var så djup med hela mitt hjärta, det finns så mycket potential till en sorgsen historia om förlust och hopp här som bara ignorerats, istället fokuserar vi på en ytlig hämndhistoria, svordomar och lösryckta scener av våld. Har Zombie helt tappat varför vi gillade dessa karaktärer ifrån första början? Det var inte vad vi såg vi blev förälskade i, utan i vad karaktärerna fick oss att känna. Ska man summera det så saknar 3 From Hell ett djup helt enkelt. Jag saknar humorn, frustrationen och deras förhållande till varandra då de kändes som en trio, en familj, som faktiskt hade en relation som gick långt tillbaka, långt innan vi fick ta del av deras liv. Brake är ju ett nytt tillskott så självklart kan inte hans karaktär kännas lika utvecklad som de andra, men ingen av dem känns inte mer utvecklade alls än sist vi såg dem, snarare tvärtom. Den enda känslan jag får från dem är trötthet och om det var det de siktade på så är jag väl lite imponerad, om inte så vet jag helt ärligt inte vad de vill att jag ska känna. Vad vill du att jag ska känna Rob!? Suck… Förlåt, vi fortsätter.

Efter flykt från media och polis tar sig de tre till Mexiko (hur vet vi inte riktigt, men okej) där de bestämmer sig för att ligga lågt ett tag. Men eftersom det är schablon Mexiko de tre besöker så blir första bästa mexikanare de stöter på vad som senare blir filmens antagonist, vars far blir mördad av Otis i början av filmen. Fadern, en karaktär kallad Rondo (Danny Trejo), är visserligen med i förra filmen även om man definitivt kan förlåtas för att man kanske glömmer det. Rondos son, Aquarius (Emilio Riviera) söker nämligen hämnd på den som dödade hans far, och dennes familj (förstås) och får snart veta av just den mexikanare de tre träffar på, att de checkat in på hans hotell och att han gärna får ta hand om dem mot en liten summa. Vi väntar sedan under resten av tredje akten på att Aquarius ska dyka upp med sitt entourage medan vi följer de tres liv på det här bordell/hotellet under ett dygn av sex, klassisk film och supande. När de väl vaknar börjar ett blodbad som lämnar mig lite tom inombords. Det är inte direkt showdownen i Sam Peckinpahs The Wild Bunch (1969) och det är inte heller vad jag räknade med, trots det känns det lite tunt. Är det för att jag jämför alla filmerna i trilogin igen? Nej. Det känns bara inte mäktig eller stort nog för vad jag tror Zombie egentligen ville ha. Serien är känd för att göra intima scener obehagliga, här försöker han sträcka på klippta vingar som inte räcker till att landa det hela snyggt och säkert. Det hela känns helt enkelt forcerat.

Baby instängd i isoleringen. Det kan ju inte sluta bra för nån.

Vi får ett par riktigt snygga scener (hela filmen är faktiskt väldigt snygg) och en del av dem hade jag gärna sett i 3D, en mening jag aldrig trodde jag skulle säga. Det hela leder till en skitig strid med machetes mellan Otis och en av Aquarius underhuggare medan en karaktär vi sent presenterats för befriar de andra två. Efter ett par skott och machetehugg till så hamnar vår antagonist i en kista, beställd för en av de tre, medan bensin hälls över hans nedre regioner innan han tänds på. Han bränns levande medan de tre tittar på innan de vänder de brinnande kvarlevorna ryggen, vandrar därifrån och vi läser snart eftertexterna medan vi ser hur Baby (som inte fick köra bil tidigare i filmen) kör längst en landsväg som påminner om den i slutet på Rejects med sina bröder vid sin sida.

Jag gillar som sagt inte att gå igenom scener på det här viset, men jag var lite tvungen här för… är det så här sagan ska sluta? Är det ett värdigt avslut? Vem vet. Vad jag däremot vet är att jag inte hatade 3 From Hell som många andra har gjort, även om det delvis kanske låtit så. Den kommer bara inte i närheten av det arv den bygger på. Om man kan ha ett öppet sinne och distansera dessa filmer från varandra kanske man finna en del nöje här, om inte så kommer man hata den. Den är sämre, den är onödig, men det är kul att få se dessa karaktärer igen, även om jag självklart hellre hade sett den med Captain Spaulding som den skrikande clownen och patriarken av trion. Men nu är det som det är. Verkligheten kom i vägen.

Säga vad man vill om filmen, men den har snygga planscher.

Nu har jag tjatat länge nog. Avslutningsvis; rekommenderar jag 3 From Hell?
Det beror helt på om ni, som sagt, kan se den som en film på egna ben. Men för mig är onekligen slutet i bilen med dragna vapen körandes mot polisen i ett uppenbart slutgiltigt öde ett långt mycket bättre avslut på alla sätt och vis än en halvtaskig stand off i Mexiko, även om jag var fann mig själv underhållen under merparten av vad som nästan var två timmar av mitt liv.

Har ni inga förväntningar alls har ni inget att förlora, i annat fall var varsamma med er nyfikenhet men ge den en chans.

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar