Hem RecensionerSpelrecensioner Tom Clancy’s The Division 2

Tom Clancy’s The Division 2

av Fredrik Olsson

New York har bytts ut mot Washington i nya Division 2, och trots att det egentligen borde vara en smärre miljöskillnad, så är det mer än du tror som ändrats under ytan. Jag kan erkänna att jag gick in i spelet med förhastade slutsatser, och nu står det klart att jag på många punkter faktiskt fick omvärdera mycket…

I korridoren framför dig så står ett gäng vars tatueringar och helautomatiska vapen visar att de minsann inte är några dunungar, och att detta kommer bli en tuffare strid än du och dina kompisar trott. Dina två vänner splittras och ger sig ut att flanka de ovetande skurkarna, medan du sätter ut din ’turret’ på en välplacerad position. Du stryker längs med väggen och är redo att ta första skottet – när plötsligt din karaktärs animation avbryts och i stället glatt hoppar rakt ut framför banditgänget. Milt sagt är tystnaden kortvarig och kulor börjar vina runt dig. Detta är något som ibland kan hända, men å andra sidan så är det på det stora hela välgjort, så det är inte ofta.

Inte jättedjup, men bra nog karaktärsskapare

The Division 2 tar vid sju månader efter föregångaren och denna gång tar tredjepersonsskjutaren dig till Washington – där inbördeskriget mellan överlevare är i full fart. Spelet går att köra själv, men dess uppbyggnad fullkomligen skriker åt dig ”- SPELA MED NÅGON…NU!!”. Ja, så leta upp dina vänner, eller välj ett av de quick play-val som finns, för att på så sätt ge er ut i världen för att leta craftingmaterial, skurkar att skjuta, XP att tjäna och sidouppdrag att briljera. För att inte tala om Dark Zone-uppdrag där du och dina vänner verkligen kan levla upp.

Så, det var en himla komprimerad beskrivning av spelet – vilket kartan vittnar om när du kommer in i spelet. Det är fullkomligen fyllt av uppdrag och punkter som man bör besöka, och denna gång platser (Safe Houses) att upptäcka, så att du får fler startplatser om så önskas, om farbror Döden skulle knacka på. Ja, som spel är det till synes fylligt…men ack så utdrygat. Kör du på sidouppdrag så levlar du långsammare än en snigel rör sig, så tipset är att först fokusera på huvuduppdragen – förutsatt att du befinner dig på dess nivå.

Hitta loot, skjut banditer och elaka bossar, lämna in eller sälj prylar på högkvarter eller specifika Safe Houses – och sedan gör du det om och om igen. Visst finns det en variation i vapen, ”perks” och specialvapen som alla bidrar till en roligare upplevelse – men i det långa loppet så hänger det egentligen mest på vilka du spelar med.

Denna gång kan upp till åtta spelare spela tillsammans och tillsammans med spelets utsökta grafik, så går det inte att förneka att spelet är som bäst just i goda vänners lag. Självklart är alla multiplayerspel mer eller mindre automatiskt bättre med vänner – oavsett om spelen är bra eller dåliga, men i detta spel (särskilt mot endgame-strider) så är verkligen samarbetet extra mycket i fokus.

Ta det goda med det onda…

Spelet är spretigt dessvärre. Visst finns det många pluppar och områden att nå – men spelets utrustning och ofta långsamma progression, gör att det lätt blir en leda att gå upp i nivå. Hela tiden letandes roliga nya prylar – och ja, de finns där, men skillnaderna och wow-faktorn infinner sig extremt sällan. Kanske är det spelets miljö och militaristiska sättning som gör att det inte riktigt känns rätt för mig, men dess nästan triviala uppbyggnad sett till berättelse (den är egentligen så tråkig att jag orkar inte säga så mycket om den) och gameplay-mekanik som förvisso kan varieras – men som i slutänden fallerar på grund av tråkig loot och långsam progression.

I början få vapen som verkligen eggar…men mer senare tack och lov. Om du tar dig dit det vill säga!

Sedan har vi kontrollen, som jag måste säga är fladdrig och många gånger skapar prekära situationer. Jag körde detta på Xbox One för recensionen, men har tidigare kört flera beta-tester på PC, och måste säga att du verkligen vinner på ett snabbt sikte och kvick respons som mus och tangentbord ger. Med handkontroll kändes det från och till klumpigt och segt – så om ni är ute efter en mer precis upplevelse så skulle jag rekommendera att ni kör detta på PC. Men å andra sidan…det är inte alla som har den möjligheten – så för er så kan jag väl säga att Massive ändå gjort det så bra det kan bli, med handkontroll, så är ni vana spelare så kommer det givetvis inte vara några som helst problem.

Men till slut…

Ser man till helheten så är det ett kompetent spel, med mängder av tid för spelaren. Dessvärre känns det som att spelet drygas ut, och tillsammans med oinspirerade uppdrag rent storymässigt, så är det uppenbart att det finns mycket att göra bättre här. Med det sagt så går det inte att förneka att spelet verkligen skiner när man spelar med vänner – särskilt i de högre nivåerna där man verkligen behöver samarbeta bra. För orkar man ta sig upp till level 30 och vidare, så finns spelets verkliga kött. För att inte tala om att du kan specialisera dig längre fram (survivalist, sharpshooter och demolitionist), raida i upp till åtta spelare, och denna gång med ärligt talat (trots mina ord tidigare) ett bättre lootsystem och menysystem. Detta är ett säkert köp, som kommer passa de som gillade originalet helt enkelt. Dessvärre lite för ”safe” för min smak.


Specifikation

Denna recension baseras på Xbox One versionen.

Tom Clancy’s The Division 2. Lägsta pris 544  kronor enligt Prisjakt.nu 2019-03-21.

Recensionsex tillhandahållet av Ubisoft.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar