The Smurfs: Dreams

Jag har varit lite intresserad av det här spelet sedan jag såg det utannonseras. Intresset har dock varit försiktigt och nu är det jag som har fått äran att spela. Men frågan är om det är vad jag har drömt om, eller är det en mardröm jag har satt mig med?

Trollkarlen Gargamel har en ny plan för att fånga smurfarna. Han strör sömnmedel över bär som smurfarna sedan äter och när de har somnat kan han spåra upp deras by med en förtrollad drömfångare. Men som tur är äter inte alla bären. Gammelsmurfen är en som inte har ätit och lyckas förtrolla en kudde som kan hjälpa till att väcka de andra. Men någon behöver sova på kudden för att sedan kunna gå in i de andra smurfarnas drömmar och väcka dem därifrån.

Jag tycker det är en kul premiss som kan öppna upp för en hel del kreativitet sett till spelets olika nivåer, och de utnyttjar detta till viss del. Men det är inte ett långt spel, efter knappt fem timmar blev jag klar med berättelsen och då hade jag inte skyndat mig igenom nivåerna. Det finns lite samlarobjekt jag har försökt hitta när jag spelar och dessa är drömsvampar samt trådspolar som låser upp olika saker. Vissa nivåer blir tillgängliga först när jag har samlat in tillräckligt med drömsvampar, och trådspolarna låser upp nya dräkter jag kan klä ut min smurf i. Jag samlar även på mig en hel del bär när jag springer runt, och dessa bär använder jag som valuta för att köpa dräkterna jag låser upp.

Det är alla samlarobjekt som finns i spelet och jag känner att de tre samlarobjekten räcker gott och väl. Svamparna kan vara rätt väl gömda och för att få en trådspole måste jag hitta en smurf som har förvandlat sig till ett objekt någonstans på nivån. Jag behöver inte spendera en halv evighet för att leta upp dem utan det räcker att jag bara är lite mer uppmärksam så kommer jag att hitta dem utan att de avbryter det jag håller på med för mycket. Men det är skönt med lite avbrott ibland.

Spelet är som sagt inte särskilt långt, vilket jag känner är till dess fördel. För nog sjutton hinner jag sitta och tycka att det blir lite väl repetitivt när jag spelar. Jag ska väcka elva smurfar, och för att väcka dessa behöver jag klara av två till fem banor som hör ihop med respektive smurf. Det är en bra idé men det känns lite skumt hur de har valt att göra det hela. Kocksmurfen, Smurfan och Kokettsmurfen (den med spegeln) har fyra, fem nivåer jag behöver klara av för att väcka dem. Alla andra har bara två, och det är inte att de andra är mindre kända, för det är Glasögonsmurfen, Hantverkssmurfen och Bondsmurfen för att nämna några.

Dock känns det som att de inte har velat anstränga sig mer än nödvändigt med de kortare drömmarna, vilket jag tycker är tråkigt. För de har varit väldigt kreativa med de nivåer de har skapat i de längre drömmarna. I Kokettsmurfens dröm handlar det mycket om speglar och att de kan visa saker som finns där men som jag inte ser. I Smurfans dröm är det problem med buggar och såväl plattformar som fiender kan ändra skepnad och plats. Alla smurfar i Kocksmurfens dröm har förätit sig på godsaker och behöver grönsaker som jag behöver springa och leta rätt på.

Det är de tre huvuddrömmarna, eller vad jag nu ska kalla dem, och de har alla sina unika utmaningar och pussel för att jag ska kunna ta mig igenom dem. Men jag hade hellre sett att utvecklarna hade kortat ner de här drömmarna och kanske spridit ut engagemanget till de andra drömmarna också.

Huvuddrömmarna har också varsitt redskap som används till att lösa pussel. En kolapistol som klibbar ner objekt och fiender, en hammare som både förstör och lagar samt en lykta som kan visa det som inte syns. Pusslen kring de här objekten är intressant och framför allt kul, men det blir lite långsamt av att jag bara har ett redskap per dröm. Det är inte förrän i slutet av spelet jag får möjligheten att använda alla tre under samma nivå. Varför? Det hade ju varit betydligt roligare att få växla mellan dem i alla de olika nivåerna. Och jag förstår att målgruppen för det här spelet är barn som är typ sex år och uppåt. Det kan ju ha resulterat i att utvecklarna ville hålla det hela lite enklare, men jag tror inte att det hade blivit för svårt för dem även om redskapen hade blandats i nivåerna. Och det hade dessutom hjälpt med att få bort känslan att spelet är repetitivt.

The Smurfs: Dreams är ett plattformsspel med pusselelement implementerat. Det är ju viktigt att kontrollen fungerar som den ska när en ska hoppa över avgrunder. Och det tycker jag också att de har lyckats med. Känner aldrig att det har varit kontrollens fel om jag har missat ett hopp eller något annat utan då är det på grund av spelaren, alltså mig själv. Spelet är dock väldigt förlåtande sett till misstag. Jag har två hjärtan på min smurf, och om jag av någon anledning blir av med båda två, då kommer jag tillbaka till en kontrollpunkt i närheten. Oavsett hur många gånger jag dör kommer jag alltid tillbaka till en kontrollpunkt i närheten, känns skönt att inte behöva starta om hela nivån. Jag kan ha spelat lite för många roguelites på sistone och har lite fel mentalitet när jag hela tiden är beredd på att starta om hela nivån bara för att jag dör.

Det finns möjlighet att spela det här med en kompis om du så skulle vilja. Jag testade på demot i dess samarbetsläge och det fungerade rätt bra. Men jag önskar att det vore obligatoriskt att ha delad skärm istället för att vi delar på kameran. För om en av oss har lite för bråttom kan det sabba en del för den som hamnar efter. Ofta kan den här biten gå att lösa med kommunikation, men det kan vara svårt att hinna med under spelets lite mer stressiga sektioner.

En annan grej jag uppskattar med spelet är dess musik. För när det är lugnt i spelet då är musiken lugn och när det är intensivt då är musiken också intensiv. Men det sker så diskret att jag inte tänker på det förrän i efterhand. Jag tycker dock det är lite tråkigt att det inte finns några röster i spelet, ja, bortsett från de små ljuden smurfarna gör då och då. Men jag tycker också det är tråkigt att hela berättelsen bara är visuell utan någon form av text som förklarar vad det är som händer. Å ena sidan är det bra, för då kan verkligen alla spela det utan att vara begränsade av språk, men å andra sidan hade det varit skönt att åtminstone få läsa vad Gargamel hade i görningen i början.

En annan fick pussla ihop vad det var som hände och det gällde ju faktiskt att vara lite uppmärksam då. Men som tur är, är spelets grafik väldigt tydlig med vad det är som händer sett till berättelsen, vilket är bra med tanke på att det inte pratas mycket. Spelet i sig ser rätt bra ut tycker jag. Det är tydligt att se vart jag kan gå och inte samt vilka det är som är fiender eller vänligt sinnade. Den enda gången jag hade problem med att se vart jag skulle gå var med speglarna och jag var tvungen att vända hur jag gick i mitt huvud. Inte det lättaste men en kul liten utmaning.

Jag är lite delad till det här spelet. För å ena sidan tror jag att det är ett kul och bra spel för barn, men med prislapp på ca 430 kronor är det lite för kort och kan kännas repetitivt efter en kort stund beroende på vilken nivå det är du spelar. Nu är det visserligen riktat mot barn och som förälder vet jag att de inte bryr sig om de har kollat på, lyssnat på eller spelat om samma grej femtioelva gånger. Jag själv känner mig dock rätt färdig med smurfarna för den här gången.