Innehållsförteckning
Nittiotalet ringde. Det ville ha tillbaka sitt strategispel. Men Tempest Rising svarade inte – det upptaget med att leverera modern RTS-action iklädd nostalgins svettiga kamouflagebyxor.
Världen har gått åt skogen (igen – som sig bör i dessa spel), och nu slåss tre fraktioner om makten över en mystisk superväxt som heter Tempest. Eller ja, egentligen är det bara två fraktioner utifrån vad du faktiskt kan spela som; de till synes snälla GDF (Global Defense Forces) och Tempest Dynasty – en mer totalitär regim som osar kommunism och unkna planer för världsherravälde. Låter det lockande?
Det är helt enkelt framtiden, kärnvapenregnet har nyss slutat falla, och alla tänker: ’Perfekt väder för lite klassisk RTS-krigföring!’. Välj sida: De snälla (typ), de onda (definitivt) eller de mystiska ’vi är inte konstiga, jag lovar’-folket som heter ”The Forgotten”. Bygg baser, snåla med resurser och kasta tanks på varandra tills någon ropar GG. Tempest Rising är som en nostalgisk kram från 90-talets strategispel — fast nu med ännu fler explosioner och ännu sämre diplomati!
Allt är i dina händer! Om du hinner med!
Ja, nog slår Tempest Rising an några nostalgiska strängar minsann. Samtidigt är det ny musik som frammanas ur dess till synes allt för igenkännbara yttre. Här är det inte bara att samla pengar och bygga en armé som gäller, utan du behöver hålla koll på flera resurspunkter och uppgraderingszoner samtidigt. Något som gör att det blir än mer viktigt att faktiskt kontrollera kartan på allvar. För detta har du en del taktiska uppgraderingar där du kan bygga särskilda byggnader med vilka du låser upp nya enheter och förbättringar. Om du hinner, gör det varje omgång mer levande och varierad.
Jag säger ”hinner” för att Tempest Rising har en AI som älskar att attackera först och fråga senare… eller nåja, det är inte många frågor alls nu när jag tänker på det. Oavsett svårighetsgrad (tre nivåer) är motståndaren aggressiv. Mycket handlar därför om att inte bara få igång produktionen… utan också bygga rätt hus i rätt ögonblick, hålla koll på dina resurser, medan du samtidigt utforskar kartan OCH är på alerten för när fienden dyker upp. Pust! Mycket att hålla koll på!
Detta innebär att pulsen ökar medan du spelar, då du hela tiden vill vara i framkant med utvecklingen av nya enheter, byggandet av nya hus och produktionen av militära fordon och soldater. Det är i detta endorfin-sparkande rus som Tempest Rising glänser särskilt i de två kampanjerna – en för GDF och en för Tempest Dynasty. Två kampanjer på elva uppdrag vardera – där du kan spränga och skjuta dig fram i godan ro i ungefär 12-15 timmar per fraktion. Allt medan du tar dig förbi mellansekvenser, dialogval och möjligheten att anpassa din armé inför varje nytt uppdrag.
Dessa agerar inte bara som testomgångar inför multiplayer-sessioner, utan är faktiskt adekvata både vad gäller berättandet och uppdragsstrukturen. Här förs tankarna sannerligen till spel som Command & Conquer och Starcraft, i att du i ena uppdraget ska föra en krypskytt oskadd genom världen, till nästa där ren och skär basbygge står på agendan. Variationen i uppdragen är uppskattad, men det bör sägas att vissa upplevs tuffare än först anat. Åtminstone utifrån hur jag spelar – d.v.s att inte en enda enhet får dö! Om du däremot är mer öppen för att offra enheter så blir detta givetvis inte lika svårt. Ja, förutom de uppdrag där det gäller att skydda vissa enheter. Dör de är det mer eller mindre kört!
Men vad exakt är nytt?!
Bra fråga mina vänner! Likt äldre Command & Conquer har du mellan kampanjuppgraden scener med olika karaktärer. Generaler, undersåtar och annat löst folk. Detta känns igen från de spirituella föregångarna – men här har du dessutom dialogval. Mest för att få mer insyn i de kommande uppdragen, men det ger röstskådespelarna mer utrymme att visa vad de går för. I ärlighetens namn är det inga som kanske står ut på samma sätt som i C&C, men just kombinationen av dialogval gör ändå att det känns fräscht.
Dessutom finns flera utstickande inslag i själva spelet. Gränssnittet är modernt, lättlärt och tydligt – just att dina soldater kan ”kitta upp” sig med förbättringar på slagfältet, som sköldar och vapenuppgraderingar, för att få en fördel mitt i striden ger det än mer nyans. Inte nog med det, resurserna är både enkelt återhållsamma, och djupa på samma gång (en motsägelse, jag vet – men det funkar). Du får pengar av att skörda ”Tempest”, men du samlar även ”Intel” när du agerar på olika sätt. D.v.s om du attackerar, tar över byggnader eller utför särskilda uppgifter. Denna ”Intel” är fiffig i det att den agerar likt en spionvaluta. Om du spenderar dessa Intel-poäng, kan du få kraftfulla aktiva förmågor – till exempel:
- Flygattacker,
- EMP-bomber,
- Avslöja fiendens bas,
- eller temporära buffs till dina enheter.
Det kan jämföras med att ringa in supporthjälp som du faktiskt förtjänat!
Detta för oss vidare till de så kallade ”Doctrines” som också kan låsas upp, vilket typ är som ”klasser” eller ”specialiseringar”. De kan låsa upp unika enheter, förmågor och passiva bonusar som gör att två spelare med samma fraktion i princip kan komma att spela på olika sätt. Detta skapar ett härligt djup som känns både som ett klassiskt RTS av den gamla skolan, men med finess från vår tids moderna spel.
Se vart du riktar den där eldkastaren Börje!
Sedan har vi världsbygget och musiken. Två fenomen som kombinerats här är; ”Unreal Engine 5” och självaste Frank Klepacki. Världen är krispig, fylld till bredden av snygga explosioner och härliga terränger. Miljöerna upplevs varierade, men framförallt levande. Något som inte alltid är givet i ett RTS. I de fall Frank Klepeckis musik adderar till detta, ja då höjs både tempo och stämning med hästlängder. Denna ikon – som låg bakom Dune 2, C&C och min favorit Emperor: Battle for Dune fullkomligen härskar med sina distade gitarrer och tunga riff. Särskilt under Tempest Dynasty pumpas musiken in i mina öron och leder mig blint – och glatt – till nästa strid. Nästan hypnotiskt. Ja, även om han inte gör all musik i spelet, är det överlag en väldigt bra ljudbild. Även om den nog i ärlighetens namn ibland lutar lite väl mycket åt det nostalgiska hållet. Men nog är det medryckande i alla fall…
Multiplayer – där vänskap testas och fiendskap föds
För dig som vill testa dina färdigheter mot andra spelare erbjuder Tempest Rising flera multiplayerlägen. Du kan spela 1v1 eller 2v2 på kartor som Overgrown Oasis, Altitude och Alps. Matcherna kan anpassas med olika inställningar, såsom startresurser, arméstorlek och segerförhållanden, vilket ger en skräddarsydd upplevelse för varje match.
Rankade matcher använder Glicko-2-systemet för matchmaking, vilket innebär att du möter spelare på din nivå. För de som föredrar att spela mot AI finns skirmish-läget, där du kan möta olika bot-profiler med unika strategier.
Så, bästa RTS-spelet någonsin?
Allt är givetvis inte perfekt. Jag hade ärligt talat önskat att de faktiskt gjorde rena FMV-scener. Något som förmodligen är en kostnadsfråga mer än att de inte ville – men det känns som något som sorgligt nog saknas. De datoranimerade karaktärer som visas upp mellan uppdragen i kampanjen är bra, men det känns som att de borde haft med detta.
Karaktärer som trots dialogval, egentligen aldrig blir mer än papperstunna sådana. Detta har väl egentligen varit synonymt med RTS-spel – och rentav önskvärt, när det är extra ostigt, men här är allt så seriöst att den där härliga ’cringe’-känslan som fanns i originalspelen nu istället är helt väck.
Sedan även om det på pappret finns ett djup i spelet – så är den största frågan; ”Är det roligt?” en som kräver ett mer nyanserat svar. Inget illa kan sägas om gränssnitt, enheter och världsbygge, men det är samtidigt så pass C&C-osande att det nästan blir mer en rip-off än en homage. Märk att det nästan blir det. Det är i slutänden fräscht i mina ögon, men jag kan se att vissa spelare kan känna att det blir enahanda och torftigt efter ett tag. I alla fall under kampanjerna som börjar starkt men som lutar sig mot snabba beslut – vilket i sin tur sållar bland spelarna.
Spelets verkliga kött? Singelläget ”Skirmish”. Det är här det briljerar – och bevisar varför det är ett givet köp. Den mängd banor du kan spela, och just spelglädjen du får när du krossar din fiende i 1v1 (eller 2v2 om du vill) är underbar. Att få tillgång till alla förmågor och enheter/byggnader från start och bara riva loss är varför jag spelar dessa spel. Det är ren adrenalin-kick!
Spelet har en del aspekter som håller det tillbaka – men de är ärligt talat få. Det viktiga är dock att du bör vara en RTS-spelare i grunden. Är du inte det, kan du nog finna mycket att älska här, men det kan vara mer av ett hinder. Särskilt om du är ovan kravet på snabba val.
För de som däremot söker en fräsch C&C-tolkning som verkligen levererar, ja då är Tempest Rising ett måste! Dags att ge sig på Tempest Dynasty igen helt enkelt!
