Du ska utföra ett arbete som verkar vara lätt som en plätt. En snabb resa till ett annat land är allt du behöver göra, det kommer bara ta en dag eller två. Tyvärr visar det sig att komplikationer har uppstått. Kommer du bara att återvända hem och lämna detta bakom dig, även om du riskerar att förlora ditt jobb? Detta och mycket mer utforskas i äventyret vi nu har framför oss.
Syberia släpptes första gången 2002 av den belgiske speldesignern Benoit Sokal. Mottagandet var tämligen varmt, då spelet hyllades för sin grafiska design och intelligenta handling. Nu över 20 år senare tyckte Microids att det var dags för en Remaster, för att både motivera nya spelare att uppleva äventyret för första gången – samt att gamla spelare ska uppleva det igen.
Vi har att göra med ett peka-och-klicka-äventyrsspel med en tredimensionell grafik och tredjepersonsvy. Det spelas med andra ord med mus, för största fördel. Vi klickar vart vi vill att karaktären ska gå, vilka personer den ska prata med samt vilka objekt som ska interageras med.
Vi tar på oss rollen som Kate Walker. Hon är en advokat från New York och befinner sig när vi träffar henne i den fiktiva staden Valadilene, belägen i de franska Alperna. Hon är där för att slutföra ett köpekontrakt. Valadilene är nämligen känt för sina mekaniska figurer samt konstruktioner som är helt drivna av en urverksmekanism. Figurerna kallas för Automatoner och vi får lära oss att de är betydligt mer sofistikerade än elektriska robotar. En amerikansk leksakstillverkare vill köpa fabriken som tillverkar dessa automatoner, dels för att hjälpa staden att inte bli ruinerad, men troligtvis också bara för att ha rätten att skryta över att de äger en fabrik med en så pass anrik historia. De har i vilket fall anlitat firman Kate jobbar för att förhandla fram köpet och hon väljs ut som firmans representant. Allting ska gå enkelt. Allt som behövs är en signatur från ägaren och Kate, sedan är det bara att dra tillbaka till U.S.A och låta pengarna strömma in.
Tyvärr möts Kate när hon anländer till den pittoreska staden av ett begravningståg av automatoner som bär in en kista till den lokala kyrkan. Givetvis är det ägarinnan Helena Voralberg som har gått bort efter en tid sjukdom på grund av sin höga ålder. Som om inte det vore nog visar det sig att det finns en tidigare okänd arvinge; Hans Voralberg, Helenas yngre bror som alla trott varit död sedan länge, är tydligen vid liv. Kate har med andra ord inget annat val än att spåra upp denne mystiske herre. Det finns bara ett problem; ingen vet vart Hans Voralberg befinner sig någonstans överhuvudtaget. Det framgår att han kan befinna sig på en ö långt norrut vid namn Syberia. Hur ska detta gå till?
Snacka om munter välkomstkommitté.
Efter att ha undersökt familjen Voralbergs fabrik stöter hon på Oscar. Han är den mest sofistikerade automatonen som finns, främst för att han faktiskt kan kommunicera verbalt med människor utan problem. Oscar berättar att han är ämnad att köra ett tåg, som precis som allt annat familjen Voralberg skapat, drivs av ett urverk. Vart går tåget? Det vet inte ens Oscar själv, men Kate känner på sig att om hon åker med Oscar på tåget så kommer det till slut leda henne till Hans Voralberg. Framför henne ligger en resa som kommer ta henne till okända forna (och fiktiva) kommuniststater. Hon kommer även flera gånger behöva ställa sig frågan: Vad är egentligen viktigast i livet?
Det första som slår mig när jag startar spelet är utseendet. I den inledande filmsekvensen verkar det nämligen som att det inte gjorts någon ansiktslyftning överhuvudtaget, utan ser snarare ut exakt som det gjorde när jag spelade originalversionen, när det fortfarande var ganska nytt. När filmsekvensen sedan är över och vi får börja styra Kate, märker jag att det visst har gjorts en modernisering av grafiken, men bara i själva “speldelen”. Under filmsekvenserna är originalgrafiken av någon anledning bevarad.
Detta borde väl egentligen inte vara något problem, då en av grejerna som hyllades med spelet var just dess grafik. Det ser fortfarande bra ut, men det blir en sådan tydlig kontrast mellan de olika stilarna. Det märks främst på till exempel Kate Walkers karaktärsmodell. När vi väl ser den nya grafiken, kan vi se att hon har fått ett rundare och mer naturligt utseende. När filmsekvenserna väl börjar ser hon plötsligt mer spetsig eller kantig ut. Det finns även tillfällen då jag upplever filmsekvenserna som gryniga, ungefär som att se en video eller film i fel upplösning. Det känns tråkigt att gnälla på utseendet, men skillnaderna sticker verkligen ut och blir distraherande. Det känns slarvigt, som att filmsekvenserna glömdes bort, eller att orken inte fanns att justera även dem. Vilket är synd, då jag tycker att den nya grafiken är en väldigt bra version av den klassiska grafiken och ger framförallt miljöerna ett nytt liv.
En annan justering som gjorts är att vi nu kan välja mellan två svårighetsgrader. Vi har Adventure som är till för den som vill uppleva spelet på samma sätt som i dess originalversion. Det finns numera en enklare svårighetsgrad vid namn Story. Vad den gör är att Kate kommer föra anteckningar i sin dagbok, där hon kan skriva saker som “Jag borde gå och prata med den karaktären om det här ämnet” eller liknande, för att på så sätt göra att den nye spelaren inte kommer känna sig lika vilsen. Jag förstår verkligen att detta val har gjorts, och jag kan erkänna att spelet ibland inte är alltför tydligt – inte ens när det gäller vart du borde gå härnäst.
Som jag har förstått det, har även en del pussel förenklats en aning, för att göra dem lite mer intuitiva. Nu var det som sagt väldigt längesen jag spelade originalet och kan inte riktigt redogöra för några skillnader, men jag kan lova att det kommer vara klurigt bitvis.
Syberia har pussel som till viss del påminner om Myst spelen, där du mer eller mindre försöker lista ut hur du får en gammal maskin att fungera. Det förekommer såklart klassikern att utföra tjänster åt andra karaktärer, som i utbyte kommer ge dig ett användbart objekt. Jag gillar pusslen, då de grundar sig i en begriplig logik. Ibland kan det dock vara knapphändigt med ledtrådar, eller annan information som ibland bara ska hjälpa dig förstå vad du överhuvudtaget förväntas göra.
Kameran har förändrats en aning. Tidigare var den statisk, nu följer den med dig när du rör dig runt i miljöerna. Det är såklart trevligt, men ibland sätter även den käppar i hjulet för mig. Vid ett pussel behövde jag plocka upp ett objekt som Kate inte riktigt nådde. Jag behövde alltså någonting som skulle hjälpa mig nå dit. Efter att ha irrat omkring i vad som kändes som en evighet, insåg jag att ett visst rum hade en större yta jag kunde röra mig på. Allt detta för att kameran hade placerats vid en vinkel, där den delen av rummet aldrig syntes och jag trodde då att jag inte kunde gå dit. Det var bara av en slump som jag noterade att kameran faktiskt panorerade en aning.
Kontrollen är också trevlig. Precis som i gamla versionen kan du dubbelklicka för att Kate ska springa istället för att gå dit du vill att hon ska röra sig. Men numera kan vi även hålla in musknappen och hon kommer då fortsätta gå eller springa tills dess att vi släpper musknappen igen. Jag gissar att detta underlättar för de som väljer att spela med handkontroll.
Berättelsen är intakt, vilket jag uppskattar mycket. Syberia bjuder på en emotionell resa, där vi får ta del av olika människoöden och mer ofta än sällan bjuds det även på en och annan känga riktad mot olika typer av byråkrati, vilket fortfarande är underhållande. En stor del är även Kates inre resa, där hon med jämna mellanrum konfronteras med frågan huruvida hennes karriär faktiskt är det viktigaste i hennes liv.
Ljudbilden bjuder på samma orkestrerade musik som sätter helt rätt atmosfär av äventyr och melankoli, som passar berättelsen som handen i handsken. Röstskådespelet är även det samma som när det begav sig och även om det inte är det bästa någonsin av sitt slag, håller det fortfarande bra klass.
Var det värt att göra en remaster då? Om vi ser till berättelsen, tycker jag definitivt att det var på sin plats, jag har även känt att äventyret i Syberia sticker ut jämfört med liknande spel. Då det inte förekommer banditer, utomjordingar, eller något som hotar att förstöra världen. Det är mer lågmält, men fortfarande intressant. Därför är det synd att de inte gjorde remastringen fullt ut, spelet uppnår på grund av detta inte den potential som definitivt finns där.
Eftersom att grundspelet mer eller mindre är intakt, är jag givetvis positiv till en början. Det är egentligen bara det faktum att filmsekvensernas grafik inte är uppdaterad som jag egentligen har att klaga på. Det kan tyckas vara en petitess, men det inger faktiskt ett slarvigt intryck som jag tror att många kommer reagera på. I övrigt ser spelet som sagt bra ut och historien är fortfarande intakt. Är du tillräckligt nyfiken dock, rekommenderar jag att kolla in Syberia – Remastered. Ni behöver inte såga av er lemmar för att komma åt spelet snabbare, men det är värt att överväga en genomspelning. Framförallt om du gillar den här typen av äventyrsspel.
Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 6600 XT 8GB
