STAR WARS: Galactic Racer

STAR WARS: Galactic Racer har något som många spel i dagens massproducerade spellandskap saknar – hjärta. Det gör inte spelet ofelbart, men när det väl brister fortsätter hjärtat att slå, och vi spelare sitter där, saliga efter ännu en vansinnigt fartfylld omgång, och tänker: ”Ja, en omgång till kanske …”

Det är onekligen svårt att inte tycka om STAR WARS: Galactic Racer redan från start. Ljudbilden brummar på som om det vore 1999, landskapen ilar förbi i rasande tempo och explosionerna när motståndarnas farkoster slungas in bland klipporna är obönhörligt underbara. Här finns en omedelbar spelglädje som påminner om varför racing kan vara så förbaskat roligt.

Utvecklaren Fuse Games har dessutom valt en intressant väg. I stället för att enbart luta sig mot nostalgin från tidigare Star Wars-racers kombineras den klassiska arkadkänslan med ett så kallat rogue-lite-upplägg. Resultatet är ett spel där varje lopp inte bara handlar om att köra fort, utan också om att göra rätt val, bygga upp sin farkost och överleva tillräckligt länge för att nå nästa steg.

Det är ett upplägg som stundtals skaver, men också ett som tillför ett strategiskt lager till racingen. Framför allt visar STAR WARS: Galactic Racer att Star Wars-universumet fortfarande har gott om utrymme för fartfyllda upplevelser bortom ljussablar, rymdstrider och Kraften.

Go go go!

En berättelse som håller sig i depån

Berättelsen utspelar sig efter imperiets fall, när den Nya republiken försöker återuppbygga galaxen. I den laglösa Yttre randen växer Galactic League fram, en inofficiell racingliga där syndikat finansierar förare och enorma summor av krediter står på spel.

Här möter vi Shade, en racerförare vars ambitioner handlar om både ära och hämnd. Tillsammans med den gamle vännen Darius Pax, som grundat ligan, ger sig Shade in i en värld där den hänsynslöse mästaren Kestar Bool och hans mäktiga familj håller ett allt hårdare grepp om tävlingarna. Längs vägen möter vi även mekanikern Hibi och den legendariske podracern Sebulba. Det finns alltså gott om personligheter att bekanta sig med, samtidigt som berättelsen försöker ge racingen en tydligare kontext än att bara rada upp tävling efter tävling.

Problemet är att handlingen i första hand fungerar som ett ramverk för spelets mekanik. Rivaliteten med Kestar Bool ger kampanjen en riktning, men karaktärerna och deras relationer hade gärna fått ta större plats. Det finns en intressant grund här, men dramatiken når sällan samma höjder som racingen. Det är å andra sidan inte hela världen. STAR WARS: Galactic Racer är trots allt ett racingspel, och jag har betydligt lättare att förlåta en tunn berättelse när själva körningen är så här underhållande.

Shade är lite stel och robotlik… och ja, där tar det slut på personlighet.

När racingen sitter, sitter den ordentligt

Det är ute på banan som STAR WARS: Galactic Racer visar sitt rätta jag. Här handlar det om att hitta rätt racinglinje, lära sig kurvorna, utnyttja fartökningar och hålla koll på motståndarna. Det låter kanske bekant, men kombinationen av olika farkoster, offensiva förmågor och ett aggressivt tävlingsupplägg ger loppen en egen identitet. Det är inte bara att hålla gasen i botten och hoppas på det bästa. Visst, det kan fungera ibland, men förr eller senare kommer en kurva, en klippa eller en motståndare att påminna dig om att galaxen inte belönar vårdslöshet särskilt länge.

En viktig del av körningen är spelets två boostsystem. Afterburner fungerar ungefär som den traditionella fartökning vi känner igen från genren: använd energin, låt den återhämta sig och tryck sedan på igen. Ramjet är däremot betydligt mer riskfylld. Den kan ge en rejäl fartökning, men om du pressar systemet för länge börjar farkosten överhettas. Fortsätter du att tänja på gränsen riskerar din farkost att explodera.

Det skapar en härlig balans mellan fart och kontroll. När ska du pressa på för att passera en rival, och när är det klokare att hålla igen? Det är frågor som kan avgöra ett helt lopp. Till detta kommer olika farkostklasser med egna egenskaper. Landspeeder är det mer lättillgängliga alternativet, med stabil körning och möjlighet att drifta genom kurvor. Speeder bikes är smidiga och accelererar snabbt, men kräver mer eftertanke i snäva svängar. Skim speeders har i sin tur en egenartad körstil där Knife Edge-mekaniken låter dig luta farkosten och manövrera genom kurvor med större precision. Ingen av dessa känns helt utbytbar mot de andra. Du behöver anpassa din körning efter farkosten, vilket gör att spelet har mer att erbjuda än enbart högsta möjliga hastighet.

Sedan har vi själva krockarna. Att knuffa undan en motståndare, tvinga in en rival i ett hinder eller se en farkost explodera när någon tar en kurva alldeles för aggressivt är en stor del av nöjet. STAR WARS: Galactic Racer är inte någon renodlad simulator, och det är till dess fördel. Här prioriteras fart, spektakel och spelglädje framför millimeterprecision. Det betyder däremot inte att allt är enkelt. Vissa moment i kampanjen sätter tålamodet på prov, och det räcker inte alltid med att vara snabbast. Du behöver förstå banorna, hantera dina förmågor och välja dina tillfällen med omsorg.

Turneringens ”karta” visar de banor du kan välja – på klassiskt roguelite sätt.

Rogue-lite på gott och ont

Kampanjen är uppbyggd kring så kallade rundor, eller runs, där du tar dig igenom en Galactic Tour bestående av flera tävlingar och andra utmaningar. Mellan loppen väljer du vägar genom en förgrenad karta, samlar belöningar och bygger vidare på din farkost.

Placeringar och uppdrag påverkar vilka uppgraderingar du får tillgång till. Du kan förbättra farkostens grundegenskaper, installera delar med passiva effekter och utrusta den med förmågor som kan aktiveras under loppen. Vissa kombinationer passar en aggressiv körstil, medan andra uppmuntrar till mer kontrollerad och taktisk racing. Det finns med andra ord ett djup här som jag uppskattar. En enskild del kan förändra hur en farkost beter sig, och när uppgraderingar samverkar på rätt sätt kan det kännas som att du har byggt en helt ny maskin.

Misslyckas du för många gånger eller tappar för många placeringar i vissa tävlingar riskerar du att förlora dina inträdesbiljetter till ligan. När samtliga är borta tar din Tour slut, och du får börja om från början av den aktuella turneringen. För vissa spelare är detta säkert en lockande utmaning. För mig blir det ibland ett avbrott i det som annars är en väldigt underhållande racingupplevelse. Att tvingas starta om när jag hellre hade velat fortsätta framåt kan göra att spelets lyster mattas av något.

Tack och lov är loppen relativt korta, ofta bara några minuter långa. Du behöver alltså inte lägga en halvtimme på en enskild tävling för att sedan förlora allt. Dessutom finns en bestående progression mellan försöken. Pengar, uppgraderingspoäng, nya förarprofiler och andra belöningar gör att varje försök kan föra dig framåt, även när själva Touren går förlorad.

Efter en ”run” kan du ändå lägga permanenta uppgraderingar på din farkost.

Det finns därför en tydlig skillnad mellan att misslyckas och att inte komma någonstans alls. Du lär dig banorna, blir bättre på att hantera farkosterna och får fler verktyg att använda dig av i nästa försök. Jag uppskattar ambitionen, men hade gärna sett att kampanjen var något mindre bestraffande. Rogue-lite-strukturen ger racingen ett intressant strategiskt djup, men den riskerar också att stå i vägen för det som gör spelet så bra från första början.

Skulle kampanjens upplägg börja kännas tjatigt finns det tack och lov mer att hämta. Arkadläget erbjuder en rad olika utmaningar, från tidslopp till utvalda tävlingar där du ska slå förutbestämda tider och förbättra dina resultat. Det är här jag personligen trivs allra bäst.

Utan samma press att hålla en hel Tour vid liv får racingen stå i centrum. Jag kan hoppa in, köra några lopp och sedan lämna spelet med känslan av att ha fått precis den dos fart och underhållning jag var ute efter. Det är också här podracingen får glänsa. För den som, likt mig, har nostalgiska minnen av Star Wars Episode I: Racer är det svårt att inte dra på smilbanden. Podracers erbjuder en annan sorts fartupplevelse, med sina stora motorer och sin kompromisslösa hastighet. De är dessutom tillräckligt annorlunda för att kännas som ett eget inslag snarare än ytterligare en farkost i mängden. Utöver arkadläget finns scenarioutmaningar med särskilda karaktärer och förutsättningar. Det ger ytterligare variation för den som vill bemästra olika körstilar.

Flerspelarläget erbjuder dessutom både snabba lopp och längre Multiplayer Tours. Där kan upp till tolv spelare tävla med landspeeders, speeder bikes och skim speeders, medan podracing har plats för åtta deltagare. I de längre turneringarna bygger du successivt upp din farkost mellan loppen, samtidigt som satsningar på din slutplacering kan ge bättre belöningar.

Det är ett upplägg som passar spelets grundidé väl. Att tävla mot andra förare och försöka överträffa deras prestationer ger racingen ytterligare en dimension, även om det framför allt är arkadläget och kampanjen som utgör mina personliga höjdpunkter.

Planeten Crait visar upp sig från bästa sidan. En värld som i fallet med Galactic Racer ändå gör sig relevant… till skillnad från den urusla filmmen The Last Jedi….

En galax som rusar förbi

Rent visuellt gör STAR WARS: Galactic Racer mycket för att fånga känslan av Star Wars. Jakku bjuder på ökenlandskap och ruiner från imperiets fall, medan andra planeter erbjuder allt från tropiska skogar till frusna tundror och förrädiska miljöer med lava eller syra. Miljöerna är inte bara kulisser. Planeternas förutsättningar påverkar hur du kör och hur du använder Ramjet. Värmen kan förvärra överhettningen, medan kallare förhållanden kan låta dig pressa farten längre men samtidigt ställa andra krav på kontrollen.

Det ger banorna en tydlig identitet, även om jag gärna hade sett fler miljöer att upptäcka. De befintliga banorna är väldesignade, men återanvändningen blir märkbar när du spelar under längre stunder. Det är synd, eftersom Star Wars-universumet erbjuder en närmast outtömlig mängd världar att inspireras av.

Ljudbilden är en annan av spelets stora styrkor. Motorerna brummar, farkosterna tjuter och explosionerna smäller med precis den där överdrivna kraften som hör hemma i arkadracing. Musiken bidrar också till helheten med nya kompositioner inspirerade av filmseriens musikaliska identitet. Det känns igen utan att enbart förlita sig på gamla favoriter. Tillsammans skapar ljud och bild en tydlig Star Wars-känsla. Det är inte bara ett racingspel som råkar utspela sig i en galax, långt, långt borta. Det känns också som en del av den.

Under kampanjen kan du göra några få men roliga val…

Fart med några gupp på vägen

STAR WARS: Galactic Racer är i grunden ett imponerande racingspel. Körkänslan är underhållande, farkosterna erbjuder varierade sätt att ta sig an banorna och det finns ett tillfredsställande djup i möjligheten att anpassa sin maskin. När allt klaffar är det svårt att inte vilja köra ytterligare ett lopp.

Det är samtidigt ett spel som fungerar bäst i lagom doser. Kampanjens rogue-lite-upplägg kan bli frustrerande, berättelsen når inte sin fulla potential och återanvändningen av banor märks när speltimmarna blir många. Det är inga obetydliga brister, men de lyckas heller inte helt överskugga spelets främsta styrka. För i slutänden handlar allt om en enda fråga: Är racingen rolig? Svaret är ett rungande ja.

Sköna världar! Sköna race!

Oavsett om du vill tävla dig igenom kampanjen, jaga rekord i arkadläget eller återuppleva podracingens glansdagar finns det mycket att uppskatta här. STAR WARS: Galactic Racer lyckas dessutom vara inbjudande utan att helt sakna utmaning. Du kan spela några korta lopp för nöjes skull eller fördjupa dig i uppgraderingar, förmågor och strategiska vägval. Sedan finns förstås Sebulba, som gärna påminner dig om din plats i galaxens racinghierarki när du misslyckas. Det är bara att bita ihop, samla ihop resterna av farkosten och försöka igen.

För det är något speciellt med STAR WARS: Galactic Racer. Under alla uppgraderingar, omstarter och explosiva kollisioner finns en genuin kärlek till racing. Det märks i hur farkosterna beter sig, hur banorna uppmuntrar till att hitta bättre racinglinjer och hur musiken och ljudbilden får allt att kännas som Star Wars.

Spelet är inte felfritt, men det behöver heller inte vara det. Ibland räcker det med att ha roligt, känna hur hastigheten rusar genom kroppen och vilja ta ett lopp till. Och i det avseendet har STAR WARS: Galactic Racer hjärtat på rätt ställe – och är så långt ifrån ”bantha poodoo” som något kan vara!

Testdator: AMD Ryzen 9 9950X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB