Silver Pines

Du är en detektiv ute på ett uppdrag: att hitta en musiker åt din uppdragsgivare. Tyvärr tar detta uppdrag dig till en halvt övergiven stad där en kraftig storm kommer att börja härja. Det finns därför inte mycket. Som om det inte vore nog kommer monsterna göra livet surt för dig också.

Silver Pines är ett överlevnadsskräckspel. Nu är det förmodligen många som vet hur det kommer att föra sig. De flesta tänker nog en kamera som är placerad bakom ryggen på huvudpersonen och nostalgiker tänker sig fasta cinematiska kameravinklar där vi med så kallade tankkontroller styr karaktären igenom de mardrömslika miljöerna och scenarierna. Då kan jag meddela er att vi här har att göra med en metroidvania-stil. Det är tvådimensionellt och sidoskrollande. Mycket är även uppbyggt kring utforskning, vi kommer därför med hjälp av en karta behöva gå fram och tillbaka en hel del samt leta igenom minsta lilla skrymsle för att hitta vägen framåt i berättelsen.

Vi tar på oss rollen som privatdetektiven Red Walker. Han är anlitad av en herre som vi bara får reda på heter Mr. Jackman som enbart kommunicerar med Walker via telefonkiosker. Mr. Jackman har anlitat Walker att ta sig till staden Silver Pines för att leta reda på musikern Eddie Velvet. Tyvärr ska en kraftfull storm dra in över staden som är belägen nära vatten. Eftersom detta kan få jobbiga sekvenser har därför staden evakuerats. Detta underlättar inte utredningen direkt, eftersom det inte finns särskilt många personer kvar att fråga ut under utredningen. Det finns dock några tappra själar kvar vid staden, men de verkar vara märkliga, distanserade på något sätt. Nästan som att de är fångade vid ett tidigare tillfälle i livet och verkar knappt ta någon notis om vad som händer omkring dem.

Vad Walker upptäcker på sin färd däremot, är att det finns några mänskliga varelser, som mest står och gråter förtvivlat, men så fort de får syn på honom kommer de försöka slå ihjäl honom. Det gäller för Walker att samla på sig de knappa resurser som finns till förfogande för att kunna försvara sig under utredningens gång. Han kommer dock upptäcka att staden döljer väldigt mörka hemligheter och han kommer flera gånger ifrågasätta sin egen verklighet.

Vart är alla?

Atmosfären och stämningen är det som slår mig redan i de första sekunderna. Så kort tid krävs för att jag ska förstå att utvecklaren är inspirerad av filmskaparen David Lynch, som var känd för det väldigt drömska berättandet i sina filmer. Jag är nämligen väldigt svag för detta och spelets inledning, där Red vaknar upp som från en dröm i en övergiven Diner, gör att jag känner mig såld med detsamma. Att vi dessutom inte har ett ansikte på uppdragsgivaren utan bara hör hans röst via telefonkioskerna som finns utspridda hjälper bara till att bygga mystiken.

Metroidvania-stilen är faktiskt väldigt passande. Jag kan inte dra mig till minnes att jag spelat något som blandar dessa genres, men båda baseras ju på att du ska utforska så mycket som möjligt, känns det som en mix som borde gjorts tidigare.

Detta ligger dock som grund till en stor sak som jag irriterar mig på. Backtracking. Jag vet att båda genrerna bygger på detta. Säg att du långt ut på kartans högra sida stöter på en låst dörr, så kommer du hitta nyckeln långt ut på kartans vänstra sida istället. Detta har såklart sitt värde och när du undersöker staden kommer du att kunna låsa upp genvägar, för att det ska gå lite snabbare att ta sig till de olika delarna. Tyvärr kommer jag till ett parti där jag ska hitta fyra objekt som är gömda på fyra olika platser i staden, varav tre av dessa är byggnader. Jag påbörjar utforskandet på en plats, men inser att jag inte kan ta mig vidare efter ett tag, för att jag saknar ett objekt. Jag går till en annan plats och samma sak händer; jag saknar ett objekt. När detta händer tre–fyra gånger på kort tid, kan jag inte riktigt påstå att jag har roligt. Nog för att miljöerna är stämningsfulla, men har du passerat massvis av gånger, blir jag bara less.

Oftast är det pussel som ska lösas och det kan vara alltifrån att du ska lista ut en kod till ett kodlås till att hitta en säkring till ett elskåp. På det stora hela uppskattar jag pusslen, då de primärt är logiska, men du behöver ändå tänka en snabbis vilket jag gillar eftersom att jag tenderar att känna mig jättesmart när jag listat ut det. Ibland är det dock väldigt otydligt. Ett exempel är att jag kommer till en overheadprojektor där det finns ett dokument. Walker säger ingenting som antyder vad jag över huvud taget vill åstadkomma, vilket innebär att jag inte vet vad jag letar efter. Detta förekommer flera gånger och jag förstår att man vill vara subtil, men det är skillnad på att vara subtil och att vara otydlig.

Strider förekommer. Dels har vi tidigare nämnda gråtande varelserna som slåss när du kommer i närheten. Det finns andra varianter som en armlös varelse som rusar mot dig för att bitas hårt. Stora bjässar som kastar gift på dig. Krypande varelser som spottar gift och så vidare. Alla varierar även kring hur tåliga de är. Till en början har vi bara en mattkniv att försvara oss med, vilket betyder att vi måste vara nära fienden och tajma in dodgningar och anfall. Senare kommer vi få ett basebollträ och en kofot att slåss med samt skjutvapen i form av pistol, hagelgevär, bössa och så vidare. Det gäller dock att passa sig en aning, då närstridsvapnen kommer att gå sönder efter ett tag och då behöver vi silvertejp eller reparationskit för att laga dem. Skjutvapnen kräver såklart ammunition och det kryllar inte direkt av ammunitionslådor. Du har även begränsat med plats i din inventory och objekten tar upp olika mycket plats. Detta är såklart frustrerande, men jag köper det sett till överlevnadsaspekten. 

Det förekommer även bosstrider emellanåt. Här gäller det verkligen att ha resurserna som behövs och att du är flink med de quicktimevents som förekommer när du laddar om dina skjutvapen. Se även till att du har tillräckligt med hälsogivande objekt. Det är såklart inte roligt att dö, men eftersom spelet inte sparar automatiskt kan du om du har otur att behöva spela om ganska långa partier.

Hur sparar du då? Jag nämnde tidigare att vår uppdragsgivare kommunicerar via telefonkiosker. Det händer vid vissa milstolpar i berättelsen att han ringer upp oss och då får vi en sparning gratis. Vi sparar helt enkelt genom att gå till en telefonkiosk och ringa upp Mr. Jackman. För att göra detta krävs att vi har i alla fall ett mynt för att kunna använda telefonkiosken. Mynt finns utspridda i hela staden, men det gäller att vara sparsam med dessa också. Det förekommer nämligen varuautomater på olika platser. Dessa säljer allt från förnödenheter som du kan använda dig av för att bättra på din hälsa, men de säljer även ammunitionslådor. Det gäller med andra ord att begrunda varje beslut ordentligt. Vilket även om det är frustrerande ger det en nerv som är väldigt passande. Det finns fyra olika svårighetsgrader, vad som skiljer dem åt är hur frekventa striderna kommer vara samt hur mycket resurser som finns till vårt förfogande.

Jag gillar verkligen utseendet. Det har en slags serietidningsaktig grafik som verkligen passar den nästan Noir-aktiga tonen i berättelsen. Det ser passande melankoliskt ut. När det kommer till ljudbilden har vi dels ett soundtrack med melankolisk musik som verkligen bara spär på den mystiska och melankoliska stämningen. Detta säljs in ännu mer av den ensemble med röstskådespelare som finns. Alla gör ett bra jobb och passar verkligen in i atmosfären.

Kontrollen fungerar bra, vilket gör att även striderna faktiskt känns görbara. Visst, det är inte direkt att jag söker mig till strider, men det handlar mer om att fiendens attacker gör väldigt ont när de väl träffar och att försöka spara på resursersnarare än att kontrollen är dålig.

Silver Pines gör väldigt mycket rätt. Jag älskar berättelsen med det påtagliga mysteriet kring både den försvunna musikern och staden i sig själv. Atmosfären med den drömska och Lynchiska stämningen kombinerat med metroidvania-stilen gör att det sticker ut som en unik röst som behövs i genren. Tyvärr kan jag inte blunda för att den eviga backtrackingen gör mig irriterad. Att vissa pussel dessutom är fruktansvärt otydliga hjälper inte direkt betyget heller. Med det sagt känns det fortfarande unikt och är du ett fan av överlevnadsskräck rekommenderar jag dig att spana in Silver Pines.

Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 9060 XT 16GB