Shadow Labyrinth

De flesta känner till det klassiska arkadspelet Pac-Man, som lanserades av Namco till arkad 1990, där vi styr en gul liten filur som äter sig igenom en labyrint medan han gömmer sig från spöken. Spelet har utvecklats en aning sedan dess och nu kommer en ny tagning på serien i form av Shadow Labyrinth, ett mörkt och filosofiskt Metroidvania. Kan denna nytappning vara vad serien behöver för att hålla sig fräsch? Bara de som tar sig ut ur labyrinten får veta svaret på denna fråga!

En värld full av mystik

Premissen till Shadow Labyrinth grundar sig i Pac-Man-avsnittet i Secret Level, där vi ser en guldig orb-liknande Pac-Man leda en mystisk figur ut ur en cell. Denna guldiga orb heter PUCK och spelar en väsentlig roll i spelet, där PUCK leder en ny mystisk figur vid namn No. 8 i jakten på mystiska reliker. På vägen till ett svart torn, där PUCK säger att svaret på en del hemligheter befinner sig,  stöter de på en kvinnlig android som försöker stoppa dem. Vem är hon och vad vill hon er? Det verkar som att PUCK är bekant med denna android sedan tidigare, men vill inte berätta något. Detta är bara början på en mystisk och intressant berättelse som fick mig engagerad redan från start. Spelet är del av en tidslinje som sträcker sig över flertalet Namco-spel kallad UGSF (United Galaxy Space Force)-tidslinjen. Jag kan erkänna att jag inte hade koll på denna innan jag spelade spelet, men jag kände att jag kunde hänga med i berättelsen trots det, även om några ord och termer flög över mitt huvud. Allt som allt uppskattade jag det narrativa i spelet. Jag är personligen svag för mystik och filosofiska narrativ och det är något jag tycker Shadow Labyrinth levererar riktigt bra, särskilt för att vara ett Metroidvania och inte minst för att ha baserats på Pac-Man, ett spel helt utan berättelse. 

Kan du hitta ut ur labyrinten?

För er som inte vet vad ett Metroidvania är så är det en genre där vi som spelare utforskar stora sammankopplade kartor, som begränsas i utforskningen till vilka förmågor du har tillgång till, här kallade PERKS. Ett tidigt exempel på en sådan är en stråle du kan skjuta iväg med ditt svärd för att slå ner fiender på avstånd. Hur mycket du kan använda dessa förmågor begränsas med hjälp av en mätare som dräneras vid användning. Det går alltså inte att spamma dessa förmågor hejvilt. I många Metroidvanias är det lätt att gå vilse, men så kände jag inte att fallet var här. Det finns förhållandevis få förmågor som blockar din progression och nivåerna är utformade för att leda dig åt rätt håll. Det finns två olika typer av sparpunkter, Miku-Sols och vanliga sparpunker. Miku-Sols låter dig uppgradera dina karaktär med föremål som till exempel kan låta dig se fienders livsmätare och ge dig mer liv, samt ge din karaktär mer styrka med sina attacker. Dessa sparpunkter återställer även dina livsbehållare som låter dig återfå liv under utforskande och strider. Vid vanliga sparpunkter kan du dock bara spara och återfå ditt liv. Här kan du inte uppgradera karaktären eller återställa livsbehållare. Jag kände att sparpunkterna var ojämnt placerade. Ibland kunde jag gå länge mellan två sparpunkter och ibland kändes det som att det var fem meter mellan två stycken utan någon rimlig anledning. Detta var dock inget som störde särskilt mycket, men ändå värt att påpeka.

Precis som i andra Metroidvanias spelar vi med ett tvådimensionellt perspektiv där vi rör oss från vänster till höger. Vår karaktär har tillgång till ett svärd att attackera med i fyra olika riktningar samt en jätterobot kallad för GAIA som du kan transformera till under en kortare period. I detta läget blir du större och starkare, men långsammare och tar lättare stryk. Dock tar inte No. 8 skada när denna är aktiv, vilket innebär att du som spelare blir odödlig under en kort period.  En annan aspekt som är unik med detta spel är att du kan glida på väggar som är aktiverade  genom en strömbrytare. Här blir det som att du spelar de klassiska Pac-Man-spelen under en kortare tid och du kan hoppa ut ur detta läge när du vill och slå fiender som befinner sig i din väg. Senare under spelet får du tillgång till större segment där du kontrollerar PUCK i klassisk Pac-Man-skrud som fungerar ungefär som originalspelet: du äter pellets och får Power Ups för att kunna äta upp spöken och klara banorna. Jag uppskattar att de lagt till dessa aspekter, då de bryter upp gameplay samt får en att påminnas vad ursprungsmaterialet är.

Känslan och presentationen är inte alltid på topp

Dock känner jag att spelets huvudsakliga Metroidvania-gameplay har en viss stelhet i sig, särskilt när det kommer till striderna som känns ointuitiva och, om jag ska vara ärlig, inte särskilt roliga. Det är lätt fastna i animationer när du attackerar och försöker ducka undan fiender, vilket ofta har orsakat dödsfall. Dessutom har flertalet bossar alldeles för mycket liv och kan ta lite för lång tid att ta ner. Ibland är de även skyddade av sköldar som du måste ta ner genom att attackera katalysatorer på väggar. Jag hade uppskattat om flertalet bosstrider hade varit kortare, för ett flertal gånger kände jag mig uttråkad på att slå om och om igen mot vad som kändes som en vägg. 

En annan aspekt jag inte heller var särskilt förtjust i var spelets utseende. Menyerna och UI:t känns opersonligt och den grafiska stilen får det att kännas som vilket Metroidvania som helst. Däremot gillade jag musiken, som blandade mystiska lågmälda stycken i utforskandet med pampiga rockmelodier i bossar som påminde en del om känslan huvudtemat ger i Pac-Man. 

Sammanfattningsvis är detta ett spel jag känner mig mycket splittrad till. De har lyckats väl med musiken och att få utforskandet att kännas naturligt, samtidigt som strider känns ointuitiva och utdragna och presentationen känns opersonlig. Det känns därför svårt för mig att rekommendera det för nykomlingar till genren eller för dig som inte är inbiten i Namcos ambitiösa tidslinje.