Plötsligt vaknar du upp ombord en övergiven månbas. Allt är förfallet och det verkar som om någonting fruktansvärt har inträffat. Med hjälp av ditt trogna instrument beger du dig ut i stationens olycksbådande mörker och försöker ta reda på vad som har hänt. Välkommen till ROUTINE, ett spel där mörkret, ljudet och miljöerna skapar en skräckstämning som sällan upplevts. Nerver av stål rekommenderas starkt!
Protagonisten är en namnlös programmerare som har kommit till stationen för att hjälpa till med olika datorarbeten. När hjälten vaknar upp och kliver ut i de mörka miljöerna är allt öde. Inga människor går att finna någonstans och först långt senare ser spelaren blod och döda kroppar och förstår att någonting fruktansvärt har hänt. Nu måste vår namnlösa programmerare göra allt den kan för att överleva denna teknologiska mardröm och se till att överleva till varje pris.
Detta är handlingen i indiespelet ROUTINE som är det första alstret från den brittiska spelutvecklaren Lunar Software. Spelet har befunnit sig i utvecklingshelvetet sedan 2013 men nu har det äntligen släppts med den nödvändiga hjälpen från utgivaren Raw Fury. Presentationen är enkel och genomsyras av ett sparsmakat hantverk som har båda fötterna placerade i en härligt, retrofuturistisk utformning. Inga snygga introfilmer eller filmsekvenser finns med och det tycker jag är synd då det hade hjälpt till att skapa ett bättre helhetsintryck.
ROUTINE är ett science-fiction överlevnads-skräckspel i första person och första intrycket som spelet ger är att det är ett påkostat AAA-spel där miljöernas detaljnivåer är nästan svindlande bra. Om spelaren till exempel böjer sig ner för att studera den mikroskopiska texten på ett litet objekt så går det att urskilja alla detaljer med en laserskarp skärpa. Inga spår av suddiga pixlar här inte. Det ger ett fantastiskt intryck och närvarokänslan som spelaren upplever är total.
Gallerian på stationen genomsyras av ett rosa 80-talsskimmer.
Inte långt efter spelets början får protagonisten tag på det centrala och enda vapnet eller instrumentet som används i ROUTINE. Den bär namnet Cosmonaut Assistance Tool (C.A.T.) och används bland annat för att få tillgång till olika datorsystem i spelvärlden. Vapnet har en härligt klumpig, retrofuturistisk design och när spelaren trycken på Y-knappen håller protagonisten den snett framför sig och med hjälp av vänster styrspak går det att navigera över instrumentets yta och aktivera olika inställningar. C.A.T.-instrumentet har många användningsområden men i början har den endast en inställning som kan chock-starta generatorer för att exempelvis öppna stängda dörrar eller för att försvara sig mot mekaniska faror (mer om detta senare). Instrumentet har även en slags ’wi-fi’ knapp som ger spelaren tillgång till en speciell databas där spelet kan sparas.
Runt omkring på stationen finns det mängder av batterier som spelaren kan plocka upp. Dessa behövs för att kunna använda C.A.T.-instrumentet och maximalt kan den ha tre laddningar. Använder du chock-inställningen en gång så har du till exempel två laddningar kvar. Förutom batterier kan spelaren plocka upp kritiska objekt som passerkort som krävs för att komma vidare i handlingen. Spelaren kan även titta på bilder, datorutskrifter och informationsblad och vrida på dem med styrspaken på kontrollen. Detta skapar en perfekt övergång till det speciella användargränssnittet som finns i ROUTINE. Som nämnts innan börjar det hela med att spelaren trycker på Y-knappen så att C.A.T.-instrumentet visas på skärmen. Den har många knappar och mekaniska brytare som spelaren fysiskt måste trycka eller dra i för att aktivera.
På månbasen finns det flera dator-noder. De projiceras via en speciell overhead-apparat i taket (bildskärmen som visas framför spelaren påminner starkt om de primitiva och något suddiga presentationerna som lärare i skolan brukade hålla i mitten av 80-talet). I dessa kopplingspunkter finns stationens datorbas och spelaren får tillgång till dessa genom att trycka på ’Wi-Fi’-knappen på C.A.T.-instrumentet. När detta görs flimrar skärmen till och väggen eller dörren som overhead-apparaten projicerar bilden på förvandlas till en datorskärm. Användargränssnittet som syns för spelaren då är fast förankrad i ovannämnda tidsepok och visar upp en slags retrofuturistisk version av Windows 3.11. Allting i spelet ser ut att komma från 80-talet men i själva verket utspelar sig ROUTINE i ett alternativt 1998.
Även ljussättningen i spelet är helt magisk.
Här finns flera val och det går att begrunda en ’att göra lista’ ifall spelaren har fastnat, studera datorbasen efter information, titta på insamlade media-filer eller gå igenom en visuell hjälpreda som förklarar C.A.T.-instrumentet i större detalj. Det skall även observeras att det enbart går att spara spelet i detta läge.
Under spelets gång märks det oerhört tydligt att Lunar Software har tittat hårt och länge på Alien: Isolation (2014, Creative Assembly) för inspiration. Allt ifrån den klumpiga designen på miljöerna och instrumenten till det retrodoftande presentationen.
Som tidigare nämnts är ROUTINE ett spel i första person och för att göra skräcken och stressen extra påtaglig pausas inte spelet när protagonisten studerar C.A.T.-instrumentet. Om skräcken i de vansinnigt påkostade miljöerna inte var nog för att få dig att krypa ihop i fosterställning och gråta tvingas spelaren att hela tiden vara på helspänn när en kritisk inställning måste göras på instrumentet eller när spelet skall sparas. Detta designsval har precis samma upplägg i Alien: Isolation.
När en mördarrobot upptäcker dig och är på väg med rasande steg för att avsluta din existens och du inser precis att du glömt av att ha rätt inställning på C.A.T.-instrumentet för att försvara dig. Vad som händer då är att spelaren måste få fram instrumentet genom att trycka på Y-knappen och sedan sikta och välja rätt knapp med vänster styrspak medan skuggbilden av ens fiende hela tiden växter sig starkare i bakgrunden. Tro mig, jag kan lugnt säga att pulsen är skyhög i det läget… Och ja, spelaren kan inte röra på sig när C.A.T.-instrumentet granskas.
Det finns även massvis med datorer runt om på stationen som tillhör den försvunna personalen. Dessa kräver ingen inloggning och innehåller e-mail och andra väsentliga dokument som ger spelaren en bättre förståelse om vad som har hänt på månbasen. Även här sker allt i realtid så läs texten snabbt innan du blir upptäckt. Precis som i Alien: Isolation finns det portabla bandspelare som spelaren kan lyssna på och dessa hjälper till att föra handlingen framåt.
För den oinvigde går ROUTINE ut på att spelaren vandrar omkring på basen och undersöker de hemska miljöerna med sitt instrument. För att komma vidare måste spelaren lösa gåtor och diverse pussel på stationen, de är alla svåra och ibland väldigt kluriga att förstå hur de skall lösas. Spelaren kan krypa för att göra så lite ljud som möjligt eller springa ifall någon av ens fiender har upptäckt en. Om spelaren gömmer sig från en fiende bakom en vägg går det att luta sig försiktigt åt sidan om spelaren trycker på RB (right button) för att kontrollera om kusten är klar. Tempot i ROUTINE är medvetet långsam och gradvis byggs en makalöst spänd skräckatmosfär upp som är extremt påtaglig för spelaren. Spelkontrollen är mycket bra och responsiv och alla rörelser i spelet har en härlig tyngd och seghet i sig. Detta skänker spelaren en realistiskt närvaro som gör det så mycket enklare att känns sig som en integral och viktig del av spelvärlden.
När det kommer till spelets fiender består de av livsfarliga säkerhetsrobotar som har tagits över av en korrupt artificiell intelligens. De patrullerar runt omkring på stationen och om du blir upptäckt rusar de fram och försöker gripa tag i dig. Mekaniken fungerar på så sätt att första gången de får tag på spelaren stirrar de hotfullt en stund och slänger iväg protagonisten med brutalt kraft. Om oturen är med en och samma sak händer igen ser spelaren att det verkligen inte står rätt till i den mekaniska hjärnan på roboten och det blir ett hårt ”Game Over”. Mördarrobotarna är inte de enda antagonisterna i ROUTINE, men för att inte avslöja några detaljer för nya spelare nämner jag enbart att någonting värre och betydligt mer skräckinjagande lurar någonstans djupt nere i månbasens mörkaste domäner. På grund av att spelaren inte kan besegra några fiender, bara bedöva dem för en kort stund, skapar det ett knivskarpt katt och råtta upplägg som skänker ännu mer bränsle till skräcken i spelet.
En annan detalj som gör ROUTINE så vansinnigt bra är ljudbilden. Det är sällan jag har hört så fantastiska ljudeffekter och ljudstycken i ett spel. Befinner du dig på stationens köpcentrum spelas det grym ’Italo Disco’ i videobutiken eller energisk funk-techno i arkadhallen. I elektronikaffären ljuder härlig muzak (hissmusik) och kontrasten med den fruktansvärda skräcken som lurar i mörkret lite längre bort är enorm. Även när du sätter på C.A.T.-instrumentet belönas spelaren med en liten trevlig melodi som har sina rötter helt och hållet i 80-talet. Slutligen måste det tilläggas att ljuden som robotarna och andra antagonister ger ifrån sig i ROUTINE är fantastiskt välgjorda och låter originella och intressanta. De låter lite som en korsning mellan Star Wars och Aliens och igenkänningsfaktorn gör en alldeles varm inombords.
Allt är dock inte rosor och ett stort minus i protokollet är att det inte finns någon statisk markör i spelet som markerar var spelarens blick är någonstans (den dyker bara upp vid intressepunkter när spelaren kan plocka upp eller interagera med någonting i spelmiljön). Detta misstag av spelutvecklarna blir smärtsamt påtagligt när spelaren blir jagad av en mördarrobot och letar desperat efter ett litet batteri för att aktivera det för tillfället urladdade C.A.T.-instrumentet. När ett batteri väl hittas räcker det inte att sikta in sig på det, spelaren måste ha tålamod och vänta tills markören dyker upp och först då kan objektet plockas upp. Gissa om detta funkar i stundens hetta när spelaren är helt skräckslagen och försöker febrilt att ladda sitt instrument för att inte mördas av en galen robot? Ett annat minus är att spelet är lite väl sparsmakad på ledtrådar. Det finns hjälp att ta till vid dator-noderna men ingen hjälptext, pil eller något liknande finns på spelskärmen som kan guida spelaren i rätt riktning och på så sätt skapa en mer friktionsfri upplevelse.
ROUTINE har en spelatmosfär som fullkomligt genomsyras av en växande och formlös skräckkänsla av den allra värsta sorten. Som tidigare nämnts är spelet ett bultande kärleksbrev till det fantastiska skräckspelet Alien: Isolation från 2016. Till och med speltrailern flörtar tydligt med det visuella intrycket från ett gammalt VHS-band på samma sätt som i trailern för Alien: Isolation. Kontrollen och spelupplevelsen är klockren och även om ROUTINE är ett litet indiespel känns det verkligen som om spelaren sitter med ett påkostat AAA-spel framför sig. Grafiken, ljudet, ljussättningen och de atmosfäriska effekterna är så makalöst bra att det gör att spelaren omedelbart sugs in i spelvärlden med hull och hår. Visst, spelet hade definitivt mått bra av snygga och påkostade filmsekvenser som hade skänkt handlingen större tyngd och gett ROUTINE en lyxigare utformning. Även frånvaron av en statisk markör som visar var spelarens blick är någonstans och avsaknaden av hjälptips på spelskärmen känns som en onödigt misstag.
Inget av detta påverkar dock helhetsbetyget för ROUTINE som får ett högt betyg och blir ett solklart bra köp. ROUTINE är ett spel med en fantastisk atmosfär skapat av den blygsamma indieskaparen Lunar Software. Hatten av till er!
