PAC-MAN WORLD 2 Re-PAC

The Pac is back! 22 år efter att originalet släpptes kommer här en remake av Pac-Mans plattformade äventyr. Vill världen fortfarande ha den här gula pricken i sina plattformsspel?

Pac-Man debuterade i arkadhallarna redan 1980. Trots en väldigt enkel karaktärsdesign och likvärdigt simpel speldesign har Pac-Man en obestridd plats i spelhistorien, och det är inte många som inte skulle känna igen Pac-Man. Trots att han fått många spel sedan dess tror jag att de flesta associerar Pac-Man med originalspelet, och möjligtvis även närtida spinoff-spel som Ms. Pac-Man eller Jr. Pac-Man. I det här fallet räknar jag med mig själv i ”de flesta”, för räknar vi bort dagens spel är det nyaste Pac-Man-spelet jag äger pusselspelet Pac-Attack till Super Nintendo.

PAC-MAN WORLD 2 Re-PAC är en remake av Pac-Man World 2 som släpptes till Playstation 2, Gamecube och Xbox 2003, och även om jag känt till Pac-Man World-spelen sedan innan är det här första gången jag spelat något av dem.

Handlingen i spelet börjar när de fyra spökena Inky, Blinky, Pinky och Clyde smyger in i Pac-Village en natt och stjäl några gyllene frukter från ett träd. Detta gör att den onda trollkarlen Spooky lyckas fly, och tillsammans med spökena påbörjar han sin plan att jämna Pac-Village med marken.

Till skillnad från de tidigarenämnda arkadspelen är det här ett 3D-plattformsspel. Du tar dig från början till slut i väldigt linjära banor, och längs vägen samlar du frukt som ger dig poäng, punkter som du kan använda som kastvapen – samt bitar av ett tårtdiagram som fyller Pac-Mans lika passande tårtdiagram-liknande livmätare. Spelet är uppdelad i sex världar med tre banor och en bosstrid vardera. Varje värld har klassiska teman som gräsbanor, isbanor, lavabanor och så vidare.

Utöver att kasta punkter kan Pac-Man också besegra fiender genom en studsande markduns, som också är användbar för att hoppa över hål i banan, samt göra en bakåtvoltande spark a la Guile från Street Fighter. Enda undantaget från detta är spöken som finns på vissa banor, som är helt oberörda av Pac-Mans anfall… tills det att Pac-Man hittar en Power Pellet och tillfälligt växer till Mega Pac-Man som kan tugga i sig spöken som på den gamla goda tiden.

Grafikmässigt är det här inte ett spel som kommer att imponera, men det är heller inte ett där jag skulle tala illa om grafiken. Den är bra, den funkar, den gör vad den behöver. Jag får känslan att agendan för grafikteamet var ”lättare uppdatering av originalet” mer än att faktiskt skapa något som sticker ut. Det enda med presentationen jag egentligen skulle anse vara ett problem är att animationer på fiender verkligen fallerar när de är en bit bort. En fladdermus som flaxar väldigt fint när vi är nära den går ner till omkring 10-15 bildrutor i sekunden när Pac-Man är en bit ifrån den.

Jag växte upp med ett Nintendo 64 och har därför en särskild plats i hjärtat för plattformsspel i 3D. Även om Pac-Mans äventyr har mer gemensamt med Crash Bandicoot än, säg Super Mario 64 eller Banjo-Kazooie väckte det här spelet minnen från klassiska plattformsspel, och jag hade genuint kul när jag spelade en stor majoritet av det här spelet. Pac-Man är kul att kontrollera, och banorna är varierade och väldesignade… för det mesta.

Mellan banorna kan du gå tillbaka till Pac-Village och interagera med dess invånare.

Spelet är långt ifrån felfritt, och dessvärre är en av de större bristerna bosstriderna. De allra flesta känns slarvigt designade, och det känns som att tur är viktigare än skicklighet i många av dem. Det gjorde att flera av mina försök mot bossarna kändes som att banka huvudet mot en vägg, varpå en seger i slutändan inte känns tillfredsställande. Undantaget till detta är striden mot Blinky, där han använder en enorm robotspindel som spelar trummor inför en stor konsertpublik av spöken. Det är både konceptuellt svinhäftigt och lagom utmanande utan att bära samma frustration som andra bosstrider bjuder på.

De olika världarna gör att banorna känns väldigt varierade, men ett lågvattenmärke i spelet (väldigt medveten ordvits) är havsvärlden. Pac-Man får simfötter av Professor Pac, och nog för att vattenbanor sällan brukar vara folks favorit när det kommer till bandesign, men Pac-Mans simkontroll är som en hal ål att kontrollera i vattnet. Simkontrollen är fruktansvärt rörig, och jag var väldigt glad när jag väl var färdig med havsvärlden.

Jag nämnde tidigare att de punkter Pac-Man plockar kan användas som ett kastvapen, som du kan använda för att besegra fiender. Dock var det väldigt sällan jag fann dem särskilt användbara. Det är väldigt svårt att sikta med dem, vilket gör att varje kast känns som en chansning som ofta resulterar i en miss, speciellt då vi inte får någon sorts tydlig markör på åt vilken håll eller hur långt den kommer att gå. Den tid och energi jag använder på att ens försöka hade kunnat gå åt till en spark eller en studs på en fiende som tar hand om problemet lättare i de allra flesta fall.

Då jag inte spelat några av de modernare Pac-Man-spelen (med undantag från Pac-Man 99 och förstås Super Smash Bros.-spelen där Pac-Man figurerar) vilket gör att detta är första gången jag hör Pac-Man och hans vänners röstskådespelade. Inget märkligt i sig, men jag reagerade på att Pac-Mans röst lät väldigt… normal? Alla spöken har skojiga och överspelade röster, men Pac-Man själv låter som en helt vanlig person. Röstskådespelaren i sig gjorde inget dåligt jobb, men när karaktären ser ut som en vandrade emoji med grytvantar och gummistövlar förväntade jag mig att hans röst skulle vara fånig, rolig och en smula irriterande.

Nu blev det väldigt mycket negativitet på raken, så jag känner att jag vill lyfta fram lite fler bra sidor av spelet. För att vara en övergång från ett simpelt arkadspel till ett 3D-plattformsspel måste jag säga att jag är imponerad över hur väl de ändå håller kvar vid Pac-Man-känslan. Att Inky, Blinky, Pinky och Clyde figurerar som bossar hade jag kunnat räkna ut, men punkterna och frukterna du samlar är tagna från arkadspelen, och även ljudeffekterna när du samlar på dessa. Bandai Namco, som äger Pac-Man, brukar också gilla att göra referenser till sina andra klassiska arkadspel, vilket är fallet här. Varje bana har ett Galaga-skepp gömt i sig, och en av banorna hade fiender som var väldigt lik röda Pookas från Dig-Dug.

Jag satt och funderade ett tag på om jag skulle ge det här spelet ett ”bra köp”-märke eller inte. Å ena sidan har den många designproblem, och har du inte samma fallenhet för 3D-plattformare som jag har finns chansen att problemen blir för stora för dig. I slutändan tänkte jag tillbaka till senaste gången jag var precis på gränsen med ett spel, men valde att ge det ett ”bra köp”-märke – frågade mig själv nu om jag hellre hade velat spela mer av det eller mer av Pac-Man World? Svaret blev det här spelet. Det är på gränsen, och det kommer att hänga mycket på din uppskattning av just den här typen av spel. Även om du gillar dem är det inte i närheten av samma nivå som moderna Mario-spel som Super Mario Odyssey eller Super Mario 3D World exempelvis. Men jag hade riktigt kul när jag spelade det och är öppen till att prova de andra Pac-Man World-spelen.

Och ifall någon undrade så nämnde jag ordet ”Pac-Man” totalt 37 gånger i den här texten, vilket också inkluderar den här sista meningen.