Det är dags att besöka Mumindalen igen och stifta bekantskap med karaktärerna som bor där. Vad som väntar den här gången är en stor längtan efter Snusmumriken, en förödande översvämning och en hel del pekande och klickande!
Moomin: Midsummer Madness är ett äventyrsspel i peka och klicka-stil. Vad det innebär är att om du sitter vid datorn och spelar, är musen din primära kontroll. Du styr karaktären helt enkelt genom att peka och klicka i miljön för att förflytta huvudkaraktären, prata med andra karaktärer samt interagera med olika objekt. Detta är mig veterligen det tredje spelet som utspelar sig i Tove Janssons värld. Av de två tidigare titlarna har jag bara spelat Snufkin: Melody of Moominvalley och det var i alla fall inte ett peka och klicka-spel. Är detta helt enkelt en ny genre för Mumintrollen?
Hursomhelst tar vi på oss rollen som både Lilla My och Mumintrollet (eller bara Mumin om man så vill). När vi träffar dem ligger Mumin och slappar och Lilla My hittar på bus. Allt är i sin ordning helt enkelt. Mumin har dock en oro som tynger honom: Snusmumriken, hans bästa vän har inte kommit än. Han brukar nämligen alltid komma vid vårkanten straxt innan sommaren börjar, men nu börjar midsommarafton närma sig med stormsteg. Var håller han hus?
Samtliga invånare i Mumindalen får dock snabbt något helt annat att tänka på, då en närliggande vulkan plötsligt får ett utbrott. Detta för med sig en fruktansvärd orkan som översvämmar hela dalen. Nu snackar vi verkligen översvämning! Vattnet har under natten stigit så högt att det nästan når trädtopparna. Då stora delar av Muminhuset också befinner sig under vatten, söker familjen skydd i ett märkligt annat hus som verkar obebott. Huset är fyllt av märkliga kostymer och ryktet säger att det till och med spökar där. Kommer familjen kunna återvända till sitt hem igen och vad har egentligen hänt med Snusmumriken?
Gu’ så dant! Vatten överallt!
Det första som slår mig är hur fin den handmålade grafiken är. Det märks att utvecklarna är bekanta med källmaterialet och har lagt ner otroligt mycket omsorg för att det ska se ut som en skapelse av Tove Jansson. Musiken är lättsam och trallvänlig, vilket för mina tankar till den gamla tecknade TV-serien. Det är otroligt mysigt helt enkelt och det är trevligt att bara få befinna sig i världen.
Nu är detta dock inte en animerad film, utan ett spel. Som jag nämnde tidigare har vi att göra med ett peka och klicka-spel. Med detta kommer lite förväntningar från min sida av vad ett sådant ska innehålla. Det ska givetvis innehålla pussel och problemlösningar samt att du ganska ofta ska kombinera upplockade objekt i ditt inventarie för att hjälpa dig att lösa vissa av dessa problem. Jag kan meddela er kära läsare att alla dessa element finns. Frågan är bara om de fungerar väl?
Pusslen och problemen är för det mesta ganska simpla. Med det menar jag inte att de är lätta eller icke-utmanande. Nej, jag tror okomplicerade är ett mer korrekt ord. Oftast har problemen samma upplägg som det engelskspråkiga individer kallar för en Scavenger Hunt. Det vill säga att vi blir tillsagda att hitta olika saker och sedan är det bara att knata omkring och hitta dessa. Ibland har en annan karaktär ett av de objekten vi behöver, och då behöver vi ytterligare ett objekt för att antingen genomföra en byteshandel, eller på annat sätt få dem att ge ifrån sig objektet.
Detta upplägg är inte ovanligt i genren och egentligen är det inget fel på det. Jag kan dock känna att utvecklarna gör det lätt för sig med Scavenger Hunt-upplägget, framförallt om de förlitar sig på det under hela spelets gång. Så är nämligen fallet här. Visst, det förekommer underhållande sätt som vi ska få tag på vissa objekt, som att exempelvis få Lilla My att rida på en kråka för att komma upp på ett tak. Det är svårt att konkretisera ordentligt, men jag hade gärna sett lite mer variation på problemlösningarna.
Nu kanske ni undrar över det faktum att vi spelar som två karaktärer, att det kanske ger upphov till kreativ pussellösning? Nja, ärligt talat styr vi primärt en av karaktärerna och den andra fungerar mer som ett objekt i din inventarie. För att ta ett exempel: du styr Mumin och inser att du behöver en sak som är uppe i ett träd. Tyvärr är detta träd för klent för att palla med Mumins vikt. Uppe till vänster finns en ikon med Lilla Mys ansikte. Då klickar du helt enkelt på hennes ansikte och för det till trädet, för att sedan se henne klättra.
Förutom pussel och problem förekommer det även lite minispel. Dessa byter i mångt och mycket ut de mer tidskrävande pusslen som annars hör genren till. Detta kan exempelvis vara att konstruera en barkbåt, styra Lilla My genom en massa bråte uppe i Muminhusets vind, jaga grodor eller att laga brunnsvinschen till en brunn. Dessa partier är faktiskt riktigt kluriga emellanåt och är helt klart de partier som kommer ta mest tid i anspråk under din genomspelning. Det vill säga om du faktiskt genomför dem. Om du känner att det blir för svårt, eller om du bara inte har lust, kan du hålla in en knapp för att hoppa över det. Du kommer inte bli straffad för att använda denna funktion överhuvudtaget. Att inkludera den här funktionen är helt klart trevligt om spelaren känner att den enbart är intresserad av berättelsen.
På tal om berättelsen, så är den nämligen baserad på en bok av Tove Jansson. Den finns även filmatiserad i TV-serien I Mumindalen i ett avsnitt vid namn “Ett Flytande Spökhus”. Moomin: Midsummer Madness verkar följa berättelsen ganska troget, men jag har problem med hur den berättas. Det finns inga filmsekvenser så allting sker in game eller vad man nu ska säga. Nog för att grafiken ser bra och mysig ut, så är miljöerna och dess karaktärer tämligen statiska. Detta för med sig att karaktärerna talar om för oss att någonting händer som: “Åh nej en storm, ta skydd barn!” eller “Huset flyter iväg!” Detta ger med sig en känsla av att bara förflyttas från en miljö till en annan, vilket ger en väldigt hackig känsla i berättelsen, som i sin tur inte får mig att känna mig särskilt investerad i vad som händer. Det bidrar dock till att spelet inte blir särskilt långt, spelet klockar in på fyra till sex timmar, vilket får anses som lagom för ett spel som aspirerar till att främst vara en mysig och trevlig upplevelse.
På det stora hela är Moomin: Midsummer Madness ett trevligt spel, med väldigt mysig handmålad grafik. Även om målet har varit att skapa en mysig upplevelse, hade jag velat ha mer variation sett till problemlösningar och att man hade fått berättelsen att kännas mindre hackig. Med det sagt, är du efter något mer lättsamt kan det vara värt att spana in den här titeln.
Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 9060 XT 16GB
