LEGO Voyagers

Det finns nog många människor som befinner sig i en vardag som de trivs ganska bra i. De befinner sig i ett ekorrhjul, men är inte särskilt bekymrade över det, utan är bekväma med att bara låta det snurra. Men plötsligt visar sig en möjlighet att göra någonting annat. Har väl tanken om att vardagen skulle kunna vara någonting annat, är det svårt att släppa den.

Lego Voyagers är ett Pusseläventyr korsat med Plattformshoppande i tredjepersonsvy, förutom detta är det även ett samarbetsspel. För att kunna spela spelet behöver du således göra det tillsammans med en kompis. Som tur är, är utvecklarna vänliga själar. Därför räcker det med att endast en av er äger spelet och du kan sedan med enkelhet bjuda in kompisen via antingen Epic eller Steam. Detta är såklart trevligt, då du slipper sitta och hoppas på att någon av dina vänner också ska skaffa spelet.

Vi tar på oss rollerna som två Legoklossar. Den ena röd och den andra blå. De bor grannar på en liten ö där de är de enda som är bosatta. På ön har de olika leksaker att fördriva tiden med, som till exempel varsin gunga. Om de istället föredrar att slappa har de varsin solstol placerade på öns strand. När deras gemytliga tillvaro har etablerats, ser vi plötsligt hur ett rymdskepp störtar. De två klossarna bestämmer sig för att rädda det störtade skeppet och ta med sig det till ön. När skeppet väl är på ön, bestämmer de sig för att laga det och varför inte testa att starta och flyga det också? Vem vet vilka äventyr som väntar?

Det etableras tämligen snabbt att det här är ett spel som har fokus på gemytlighet. Grafiken är väldigt färgglad och varm, musiken är även den väldigt mysig och spär bara på just den atmosfären. Om ni känner att era klossar är lite väl tysta, kan ni med ett lätt knapptryck få dem “sjunga” lite grann. Klossarna ger vid detta knapptryck ifrån sig variationer på lätet “na na na” och dylikt.

Klossarna på sin ö.

Dessa nonsensljud är det enda sättet klossarna kan kommunicera med varandra. Om du och din kompis inte sitter i en kommunikationstjänst som exempelvis Discord, så finns det inget sätt att signalera vad ni tänker göra. Detta är såklart inget problem för er som sitter och spelar lokalt. Eftersom att ni då troligtvis sitter bredvid varandra.

Väl ute på äventyret sätts vår samarbetsförmåga på prov. För att ta oss framåt måste vi nämligen hjälpas åt att lösa olika problem och pussel, som att exempelvis lyckas öppna en dörr. För att göra det behöver vi dock trycka på två knappar samtidigt, men knapparna befinner sig på olika höjder. Som tur är, är ni inte de enda klossarna i världen. Eller snarare, ni är de enda LEVANDE klossarna i världen, men det finns andra icke levande klossar lite överallt. Dessa klossar använder vi för att bygga grejer för att nå objekt som vi av olika anledningar inte når till. Det kan som sagt vara att vi behöver komma högre upp, eller att vi behöver ta oss över ett vattendrag eller en avgrund.

Vad eller hur vi bygger är helt och hållet upp till oss. Om vi känner för att bygga en ordentlig stege att ta oss upp för en höjd finns den möjligheten. Men det går minst lika bra att bara slå ihop ett gäng klossar tills de bildar ett torn, för att sedan klättra upp för detta och hoppa upp på den önskade höjden. Jag uppskattar just den friheten, eftersom att det tyder på att utvecklarna inte har tänkt ut ett sätt att spela på som är “rätt”, utan det blir som sagt mer upp till oss själva.

Det som jag tänker på mest under pusselbitarna av spelet, är att den här upplevelsen riktar sig väldigt tydligt till barn. Detta förstod jag såklart redan innan jag startade, men jag funderar på hur väl pusslen fungerar för barn. Jag förstår att det går bra om barnet spelar med ett äldre syskon, förälder eller annan släkting. Nu har jag förvisso inte barn själv och risken är stor att mina tankar bara är ren gallimatias, men jag uppfattar pusslen eller problemen som lite väl intrikata för ett barn. Jag är som sagt inte förälder själv, men tanken slog mig likväl.

Vad jag däremot är mer säker på är min egen upplevelse. Jag anser att det är lite väl plottrigt i miljöerna. Ibland är det sanslöst mycket klossar att jag inte vet vad som tillhör marken längre. Det finns även lekfulla interaktioner strösslat på nivåerna. Visst det tjänar sitt syfte för att inte spelaren ska dö av tristess, att slänga in en lite mer spexig interaktion som att till exempel gunga gungbräda. Problemet jag har är att ibland förstod jag inte vilken interaktion som skulle leda mig och min kamrat framåt och vad som bara fanns där för att höja mysfaktorn ännu mer.

Jag uppskattar vanligtvis den här typen av spel. Jag älskar att gnugga mina geniknölar både ensam och med en kompis för att lista ut hur vi ska ta oss vidare. Men det är någonting med Lego Voyagers som bara inte klickar med mig. Jag har absolut inget emot den här typen av abstrakt berättande egentligen, men jag tror det är där som det brister. Jag förstår inte vad jag har för drivkraft till att göra det som spelet vill att jag ska göra. Ibland är det faktiskt till och med otydligt. Vid ett tillfälle hade jag och min kompis försökt starta rymdskeppet, sedan var det som att vi bara stirrade in i tomheten tillsammans, för att vi båda väntade på att någonting skulle hända. Det visade sig att vi skulle gå till våra hus. Visst, vi kanske borde kanske ha listat ut det själva, men jag upplevde det som väldigt frustrerande att spelet inte på något sätt antydde vad som skulle göras.

Kontrollen i spelet är lika harmlös som resten av spelet. Handkontroll är att föredra, främst för att den är mer lättmanövrerad. Inga misstag sker på grund av kontrollen i spelet. Den största boven till detta är kameran. Spelet har en slags utzoomad kameravinkel. Den är inte isometrisk och den är absolut inte uppifrån och ner, utan något mellanting av de båda. Problemet är att kameravinkeln gör det svårt att bedöma avstånd. Vilket resulterar i att jag ramlar ner i vattendrag eller avgrunder, för att jag inte inser hur nära jag var avsatsen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Lego Voyagers. Det är ett harmlöst och gemytligt spel, för dig som är sugen på att lösa pusselproblem med en kompis. Tyvärr lider spelet av att det inte finns någon tydlig drivkraft och berättelsen blir ibland väl abstrakt, så pass att det till och med otydligt vad du ska göra för tillfället. Med det sagt är det absolut inte dåligt, utan den som är sugen gör rätt i att invänta en rea.

Jag är övertygad om att ifall kamera perspektivet skulle vara annorlunda, tror jag att upplevelsen skulle bli bättre. Det är nämligen fruktansvärt frustrerande att ramla ner i avgrunder stup i ett. Vi kommer förvisso tillbaka med detsamma, men onödigt frustrerande är det likväl. På samma sätt tror jag att om berättandet inte var lika abstrakt, hade jag blivit mer engagerad på det stora hela. Nu finns det inget annat att göra än att hoppas att detta justeras till en eventuell uppföljare. Jag uppskattar verkligen ambitionen, men det når tyvärr inte hela vägen.  

Testdator: Intel Core i7-12650H), 16GB DDR5, RTX 3060