Hem RecensionerSpelrecensionerPC Far Cry 6

Far Cry 6

av Mattias Malm

En fascistisk president sprider skräck och terror i landet. När man i fasa ser dennes soldater trakassera alla dina medmänniskor och vänner, finns det bara en sak att göra: greppa närmaste gevär, gå med i motståndsrörelsen och slå tillbaka! Vad passar då bättre än att få leva ut det här i Far Cry’s galna värld, där blodigt allvar varvas med galen och bisarr humor?


Vi tar på oss rollen som Dani, en före detta soldat som bor i landet Yara som styrs med järnhand av den diktatoriska presidenten Anton Castillo, som ingen mindre än Giancarlo Esposito (känd från Tv-serier som Breaking Bad, Mandalorian och The Boys) lånat ut både sitt utseende och röst till.

Berättelsen börjar på ett hustak där Dani och hennes (eller hans om man väljer det i inledningen) vänner planerar att fly från förtrycket och söka fristad i USA. För att göra en lång historia kort går planen käpprätt åt fanders och Dani spolas upp på en strand, där hon ger ett löfte till sin döende vän att söka upp motståndsrörelsen Libertad och utkräva våldsam hämnd på Castillo och hans tyranniska regim.

Precis som i övriga Far Cry-spel rör det sig om skjutarspel i förstapersonsvy i en stor öppen värld, där vi ska ta över ett område på kartan i taget och döda framstående styggingar i slutbossens regering, för att sedan dela ut nådastöten när man har lamslagit hela hans rike. Detta gör man genom att träffa andra karaktärer som har samma mål som du, ta över baser, spränga deras fordon och ställa till med jäkelskap helt enkelt. Precis som föregående spel har vi en diger arsenal med vapen att välja på. Allt från de klassiska skjutvapen man oftast ser i actionspel till minst lika många spexiga specialvapen. Far Cry 6 är verkligen inget undantag. Om du vill kan du skjuta folk med ett vapen som kallas Discos Locos som är ett slags vapen som skjuter CD-skivor. För varje skiva som skjuts ut hör man tonerna från Los del Rios megahit Macarena. Eller vad sägs om en raketkastare som skjuter fyrverkerier? Varför inte en ryggsäck som skjuter raketer? Det råder verkligen ingen brist på fantasi hos utvecklarna, man vill verkligen försöka cementera Far Cry som våldsamma lekstugor. Vilket är fruktansvärt underhållande.

Att kunna ta med sig kumpaner ut i världen och mörda allt man kommer över är även det tillbaka. Fantasin har definitivt befunnit sig här med och man har skruvat upp det ännu mer. I det här spelet är det primärt djur som agerar följeslagare och de är alla färgstarka och minnesvärda. Den brutale och t-shirt prydda krokodilen Guapo och den supersöta hundvalpen i rullstol Chorizo visar att det finns en kumpan för alla spelstilar och att man anser karaktärsbiblioteket ska vara rikt — även när det gäller djur. Tyvärr är djurkaraktärerna de starkaste i spelet av den enkla anledningen att det är de karaktärerna som känns unika. Det är inget superfel på de mänskliga karaktärerna, men det känns som att vi har sett dem förut i den här spelserien. Vi har de hetlevrade galenpannorna, eldsjälarna som försöker kombinera familjeliv och revolution finns samlade här återigen. Som sagt det är inget fel på dem, faktumet att karaktärstyperna används frekvent i serien är ett tecken på att de fungerar till den här typen av berättelse. Det blir dock en påtaglig känsla av att man har sett det förut, så pass att jag inte drar på smilbanden lika mycket som förr, då det känns som att jag har fått skämtet berättat för mig flertalet gånger.

Samma sak känner jag för berättelsen. Man har hittat en mall som man kan applicera på vilka miljöer som helst, med några små justeringar. Eftersom det primära syftet är att du ska ha roligt när du spränger saker, kanske det inte är så viktigt med en bra historia? Om det antar jag att de lärda kommer att tvista, men när jag startar upp ett uppdrag och i mitt huvud redan har räknat ut vad som kommer ske berättelsemässigt, får i alla fall jag problem. Då det känns som att jag har fått sömmarna exponerade för mig och istället för att njuta av helheten, fokuserar jag på de små detaljer och skavanker som nästan förstör illusionen för mig.

Fördelen med att hålla det bekant är att spelarna går in i spelet som den lekstuga det är. Spelet är verkligen som bäst vid de situationerna då det börjar skjutas och när man ska spränga saker. Med sina lättmanöverliga kontroller och förmågan att få spelaren att känna sig som en actionhjälte, som ensam mejar ner en hel garnison med fiender gör det otroligt spelvärt. Anton Castillo är dessutom en riktigt bra antagonist. Han är iskall, karismatisk och fruktansvärt hänsynslös! De mellansekvenser han är med i fungerar både som bränsle för att elda upp spelaren till att vilja ge kräket vad han tål samt i rent njutningssyfte, då man kan luta sig tillbaka och njuta av Espositos briljanta skådespel. Att spelet är vansinnigt vackert hjälper helt klart till med njutningen!

Någonting som är förändrat sedan det femte spelet är att vi spelar som en karaktär med röst (precis som i Far Cry 3). Vi är inte längre en stum karaktär, utan Dani pratar på ordentligt. Både för sig själv och med andra karaktärer. I filmsekvenserna lämnar dessutom spelet förstapersonsvyn och vi ser Dani i tredjeperson. I vissa högkvarter placerar sig kameran bakom ryggen på Dani istället för att vi ser allting genom hens ögon. Det är ett intressant val och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Å ena sidan gillar jag det eftersom att det får mig att känna som att jag faktiskt spelar som en karaktär, å andra sidan tycker jag att det är synd. Tidigare spel i serien har som sagt aldrig lämnat förstapersonsvyn, vilket har gjort dem till lite mer intima upplevelser, eftersom det ska ge känslan av att det är DU som upplever allt det här. Genom att lämna Danis ögon får vi plötsligt en distans till henne och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.

Musiken är även den en blandad kompott som jag inte riktigt har kommit underfund med. Jag gillar huvudmusiken som sätter en ganska mysig och gemytlig ton för att sedan bytas ut till snabb intensiv musik när man befinner sig i situationer där det hettar till. Det hade dock varit trevligt med fler musiktyper i fordonens radio. Antingen lyssnar man på någon slags hip-hop eller så lyssnar man på mariachimusik. Problemet med så få val är att jag tröttnar fort och stänger av radion. Nu finns det garanterat någon som tycker att den här typen av musik är toppen, vilket inte är något problem egentligen, men när det känns som att man hört samma låt flera gånger tror jag även de mest inbitna lyssnarna tröttnar.

Far Cry 6 bjuder på mer av det vi fått från tidigare spel. Berättelsen, karaktärerna och hur spelet spelas är alla element som målar upp bilden att man nu har en mall som man bara applicerar på nästa spel i serien. Vad det också bjuder på är en enorm lekplats där vi får förstöra och skjuta hur mycket man vill. Det är precis det spelet vill att man ska göra med och det rena underhållningsvärdet gör att i alla fall jag glömmer bort de skavanker jag ser, just för att spelet är riktigt kul att spela och ibland är just det precis vad man behöver.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även tillgängligt på Playstation4, Playstation 5, Xbox One och Xbox Series X/S 

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Ubisoft.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar