Have a Nice Death

Utbrändhet på arbetsplatsen drabbar många individer, inte alla, men många. Att känna sig överväldigad av alla arbetsuppgifter som ligger framför dem och frågan är hur lång tid det tar innan personen känner att nu får det banne mig vara nog! Detta drabbar tydligen även döden själv. När människor börjar dö på löpande band, innebär det tonvis med pappersarbete för den stackars liemannen. Det är dags för en förändring!

I Have a Nice Death tar vi på oss rollen som Liemannen. Han är VD för företaget Death Inc och är den som hämtar själarna tillhörande de människor vars sista timme är slagen. Tyvärr börjar han tycka att det är fruktansvärt tröttsamt att ränna runt hela världen på egen hand, för att hämta alla dessa själar. Han kommer på vad han först tycker är en listig plan, han skickar ut ett gäng demoner som kallas för Sorrows, deras uppgift är att flyga runt hela världen, hämta själarna och Liemannen själv ska helt enkelt bara behöva bekymra sig om att stämpla alla dokument som kommer med själarna. Dessvärre inser Liemannen  att dessa demoner är lite väl effektiva och han ser sig sedan överväldigad, utled och framförallt utbränd av allt detta pappersarbete. Han har nu gått från att vara en stor och otäck varelse i huva med lie i hand, till att vara ett litet gulligt skelett i huva. Fortfarande med lien i sin hand, men långt från lika respektingivande och otäck. Liemannen bestämmer sig för att det får vara nog nu. Han tar sin lie och beger sig ut i sitt företags många våningar för att besegra alla Sorrows en efter en.

Vi har här att göra med en sidscrollande Action-Plattformare som även brukar kallas Metroidvania. Vi rör oss från höger och vänster hoppar på plattformar och dräper fiender med lien. Nu skiljer sig det här spelet från andra Metroidvanias, då det inte har en karta eller en bandesign som gör att vi, springer vilse och inte vet vart vi ska ta vägen. Nej Metroidvania-elementet kommer snarare i slutet av varje sektion, då vi kommer till en hiss och vi helt enkelt väljer till vilken våning vi vill åka till härnäst. Dessa våningar kan antingen vara som de flesta andra sektioner, där vi springer hoppar och slåss mot fiender. Det kan också innebära att vi ska slåss mot en miniboss, som oftast är en medarbetare på dåligt humör. Slutligen kommer vi anlända till ett kontor tillhörande en Sorrow. På vår väg framåt kommer vi få lite hjälp på traven. När vi börjar på första våningen får vi välja vilken lie vi vill använda. Det finns fyra varianter och vi får välja mellan två åt gången. Ska det vara den vanliga lien, kanske faller det i smaken att omvandla den till två snabba skäror, kanske du känner för att ha den fäst i en tråd eller du kanske vill ha en tung dubbel lie? Välj den som passar din spelstil och hacka allting du ser. På banorna kan vi även hitta vapen som kan dölja sig i huvan. Här kan det vara allt från ett kraftfullt svärd till magiska raketer. Det slumpas givetvis vilket vapen du hittar, men spelaren kommer hitta sina favoriter även här och väljer således vilka som är värda att plocka upp eller inte.

Träffar vi fiender tillräckligt många gånger med våra vapen, fylls en rosa Frenzymätare upp. Med hjälp av vänster triggerknapp och valfri vanlig knapp, skickas en extra kraftfull och dödlig attack ut på fienderna. Allting verkar vara en trevlig och underhållande upplevelse i alla fall. Jag är till en början väldigt förtjust i den satiriska humorn som spelet har. Allting återkommer hela tiden att spegla en arbetsplats. Vi stöter på icke-fientlliga fiender som vi kan prata med och de kan klaga på den aktuella nivåns boss om hur rutten arbetskollega denne är. Under banorna kommer vi även träffa en mystisk filur som delar ut förmågor till oss som kallas för förbannelser. Dessa ger oss olika fördelar utöver de vapnen vi har, allt från att kunna använda Dash utan att behöva vila, eller att varenda vapen delar ut giftskada. Denna filur är givetvis från företagets Human Resources. Dialogen är också väldigt kul och jag är väldigt förtjust i liemannens livströtta bitterhet som genomsyrar alla hans repliker. Tyvärr byts underhållningen jag känner till spelet ut mot irritation. Boven i detta är spelets andra genretillhörighet som jag inte har nämnt än, nämligen Roguelike. 

Nu är det inte nödvändigtvis fel på Roguelikes per definition, det för dock med sig att allting som man först tyckte om är det man i slutändan hatar med spelet, eftersom att den speltypen bygger på att man ständigt ska börja om från början mer eller mindre hela tiden. Dör man någonstans på banorna, oavsett om det är vid en av bossarna eller inte och oavsett vilken nivå du är på, kommer du alltid få börja vid Liemannens kontor igen. För att hamra in ytterligare i huvudet att du är tillbaka där du började, spelas alltid en jingel med en kör som snärtigt och käckt sjunger “Welcome to the afterlife”. Att göra detta till en Roguelike är utvecklarens sätt att få oss att relatera till huvudkaraktären. Vi ska till slut känna oss lika bittra och livströtta eftersom att vi utsätts för samma monotoni som han själv försöker ta sig ifrån. Dina försök att klara spelet räknas hela tiden och kallas för “Antal försök att bota utbrändhet” och varje gång du dör kommer du se texten “Vila i pappersarbete” framför dig. Jag förstår det konstnärliga valet, men vad utvecklaren verkar glömma bort är det faktum, att när vi på grund av ett spel känner livströtthet och bitterhet, hjälper det inte underhållningen ett dugg. Jag förstår att det är en smaksak, men för mig är det alltid en balansgång för den här typen av spel, eftersom att det är så lätt för den att bara bli tröttsamma i sina upprepningar. Jag hade önskat att utvecklaren hade skrotat Roguelike-aspekten, för spelets satiriska humor hade kommit mycket bättre till sin rätta. Det hade fortfarande fått vara svårt, men satiren och humorn blir irrritationsmoment när jag tvingas börja om från början.

Allt detta är synd eftersom att en hel del annat i spelet är väldigt finslipat. Kontrollerna är oerhört lätta att lära sig och de manövreras helt klart utan några problem, förutsatt att man spelar med handkontroll. Det fungerar fortfarande bra med mus och tangentbord, men kontrollschemat blir en aning rörigare och inte alls lika lättmanövrerat. Jag är mycket förtjust i spelets grafik. Den har en hel del mörka teman i sina miljöer och karaktärsdesign, men tänk att det har gått genom ett gullighetsfilter. Resultatet är en symbios av kontraster som ger spelet ett mycket charmigt utseende. Musik och ljudbild gör också ett bra jobb till att sätta stämningen i spelet. Vi hör allt från hissmusik mellan nivåerna till mer intensiv orkester-aktig musik när det är dags för de blodiga striderna. Jag gillar även detaljerna i ljudbilden vid de mer tysta tillfällena,  där man kan höra avlägsna telefoner och skrivmaskiner för att stärka bilden av en kontorsarbetsplats.

Have a Nice Death är en svår nöt att knäcka när det kommer till omdöme. Jag gillar satiren kring dålig arbetsmiljö och tycker att utvecklaren lyckas sköta balansgången mellan att driva med det, men att också få fram att det finns en respekt till de som befinner sig i sådana situationer på riktigt. Grafik, kontroller och ljudbild är alla också mycket finslipade. Tyvärr har spelet fått för sig om att vara en Roguelike. Det känns tråkigt att ha genretillhörighet som en kritik, men underhållningen dör för varje gång spelaren behöver börja om. Allt det som var roligt och underhållande till en början, blir tröttsamt, irriterande och repetitivt. Tanken är som sagt att vi ska relatera till huvudkaraktären, men om underhållningen blir lidande och att jag såldes inte tycker att det är tillräckligt kul för att börja om från början har man misslyckats å det grövsta. Synd på en så fin idé.