Rymdvarelser som slåss mot människor, visst låter det som något vi har sett innan? Precis. Exakt överallt där folk befinner sig i rymden ungefär! Behövs något speciellt för att göra något så pass använt grepp bra, eller har det blivit en klassiker av en anledning?
Människorna slåss mot robotliknande varelser som kallas synthetics. Visst finns det mer att säga om handlingen, men den är så perifer i sammanhanget att den känns intryckt bara för att ha en handling. Ingenting motiverar att den finns. Du spelar som människor, själv eller med tre kompisar för klassiskt soffsamarbete. Det finns fyra olika karaktärer som har varsin färg, lila, röd, blå och grön. Beroende på vilken karaktär man spelar som lyser PS5-handkontrollens lysdioder i dennes färg. Ingen annan aspekt skiljer karaktärerna åt. Oavsett vem du väljer har de samma repliker och arsenal. Funktionen de har är att skilja karaktärerna åt när man spelar co-op. Spelet är uppenbarligen skapat med co-op i åtanke. Inte minst märks det eftersom karaktärernas utseenden skiljer sig markant från varandra.
Kampanjen är inte särskilt lång. Det finns fyra världar som har två nivåer plus en boss. Nu är de två nivåerna innan bossarna väldigt enkla spelet genom. Jag upplevde det som märkligt eftersom bossarna kan vara ganska utmanande. Nu är det inget fel att ha utmanande bossar (speciellt inte om du talar till en Dark Souls-entusiast som mig), men när nivåerna är så pass enkla rubbas rytmen. Lyckligtvis är inte nivåerna så långa. Det tog mig under fem minuter att klara var och en av dem på första försöket. Bossarna kunde jag åtminstone dö på en handfull gånger innan jag besegrade dem. Men allt är inte dåligt med den här arytmiska resan som är spelets kampanj. Turligt nog väger bossarna upp för de svaga nivåerna med att vara väldigt varierade. De är tvivelsutan det bästa med spelet!
Objekten man kan plocka upp släpps av en vänlig robot som flyger över skärmen och släpper ut dem på måfå. Störst sannolikhet är att man får vapen. Det finns en uppsjö av olika vapen där allt från raketgevär till studsbollar och lasergevär kommer hjälpa dig besegra monsterrobotorna. Utöver vapen kan man få liv och power ups. Några av de power ups som finns är ökad snabbhet och mer skada med vapen. Sammantaget blir det ett härligt sammelsurium av mordvapen.
Det finns en enkelhet i kontrollerna som passar sig väl för den här typen av ”simpelt” spel. Att sätta sig in i kontrollerna är nämligen busenkelt: skjut, plocka upp objekt, använd objekt och ändra gravitationen. Den sistnämnda är den huvudsakliga mekaniken och den sköts med högra tumspaken. Vill man springa i taket drar man uppåt, på väggarna höger/vänster. Den här mekaniken gillade jag verkligen. Spelet är lite av ett 2D bullet hell lite där gravitationen kommer spela stor roll i hur du rör dig och undviker att bli träffad. Klart att man kan försöka hoppa undan, men det är ett klent försök till skutt. Hade man skippat förmågan att hoppa hade det inte gjort någonting alls. Nu när gravitationsmekaniken finns känns det bara märkligt att man kan hoppa.
Gillar man detaljerad pixelgrafik kommer man gilla det här utseendet. Missförstå mig rätt, det är inte något extraordinärt, men det är odelat snyggt. Färgsättningen på fiender, nivåer och bakgrunder är väldigt fint utfört och man kommer aldrig ta fel på något. Musiken är också den värd att lyfta fram. Synthwave är det första man hör i huvudmenyn och det sista man hör vid eftertexterna. Låten i huvudmenyn och i striderna med bossar är till och med väldigt bra. Det är ganska catchy melodier och sätter tillsammans med den grafiska stämningen perfekt. Dock är varken ljudbilden eller det visuella felfritt. Till en början är de båda aspekterna tämligen mediokra och irriterande. Man kan fortfarande urskilja bakgrund från förgrund, men ingenting av det man ser är intressant. Ljudbilden blir snabbt irriterande och låtarna är väldigt lätta att glömma bort. Som tur är blir aspekterna bättre och bättre genom hela det korta spelet.
Tänd stad.
Släkt stad...med röd plupp?
RÖD PLUPP!!!
Om jag kan rekommendera spelet beror ytterst på vilken individen är. Gillar man spel i genren kan man kanske göra det, men förvänta dig inte något nyskapande. Både audio och video blir bättre ju längre in i spelet man kommer – och det blir bättre fort eftersom spelet är kort. Nivåerna innan bossar är alltjämt enkla och oinspirerade men bossarna är intressanta och kreativa. Allt som allt finns det något här att hämta, för jag hade kul med spelet, men se till att spela co-op för att få ut maximalt av skoj.
