Förhandstitt: Unrailed 2: Back on Track

Hektiskt och galet roligt. Så skulle jag beskriva Unrailed 2: Back on Track, som bygger på sin företrädare och lyckas på alla fronter vara ett kooperativt arkadspel i toppklass. Trots att spelet fortfarande är i early access är det redan ett praktexempel inom sin genre – enkelt att förstå, actionfyllt och riktigt beroendeframkallande.

Låt inte Unrailed 2:s enkla, charmiga grafik och härliga färger lura dig – detta är inte ett mysigt och avslappnande spel. Grundidén är dock lätt att greppa: förhindra ditt tåg från att spåra ur genom att bygga räls till nästa station. Problemet? Det finns ingen räls, och när tåget väl börjar köra finns det inte heller några bromsar. Om tåget inte har någon räls framför sig spårar den ur. Svårare än så är inte spelets premiss. Allt förstått? Då sätter vi igång.

I varje nivå släpps spelarna in på en slumpmässigt genererad bana som varierar från små till stora och enkla till svåra. Någonstans på banan, oftast längst till höger, finns en tågstation som tåget måste ta sig till för att klara av banan. Det är nu upp till spelarna att hugga genom träd och sten, korsa vattendrag och lägga räls längs landskapet för att ta sig till stationen. Varenda nivå är slumpmässigt genererad av datorn och kommer dessutom i olika miljöer. I early access-versionen finns fem olika miljöer – allt från härliga gräsplättar till ökenliknande klimat med krokodiler – som alla erbjuder fin estetik och nya gameplay-aspekter. Exploderande svampar, spindelbossar och irriterande rådjur är ett urval av utmaningarna som spelarna möter under spelets gång. Om det låter utmanande tänker du helt rätt; detta är inte ett enkelt spel.

En hjälpsam tutorial utbildar dig vid spelets början.

Hittills har min beskrivning av spelet utgått från det kooperativa läget där två till fyra spelare tillsammans hjälps åt med att nå nästa tågstation, men sanningen är att Unrailed 2 också kan spelas i ett enspelarläge. Eftersom spelaren då tvingas hålla koll på alla spelets olika delar själv blir det desto svårare, och tråkigare att spela självständigt. Som tur är får spelaren tillgång till en hjälpsam robot som kan användas för att göra allt som en vanlig spelare kan göra. Den roboten behöver dock vilopauser och är helt oduglig på att lägga räls (han lägger räls åt helt fel håll). Det går också att spela utan robotens hjälp, men då blir spelet riktigt svårt – ännu svårare än vad det redan är. Så ja, detta är i högsta grad ett arkadspel ämnat åt flera spelare – upp till fyra stycken – och är som allra bäst i detta co-op-läge.

Fem sekunder. Så lång tid har ni på varje bana innan tågets motorer sätts igång. Efter det inleds den hektiska cykeln av att lägga räls, hugga träd, krossa sten och kyla ner tågmotorn med vatten. För ja, det är faktiskt de enda fyra åtgärderna spelarna måste göra för att klara av Unrailed 2. Det är dock inte så lätt som det låter. För att bygga räls, som görs automatiskt av en bygg-tågvagn, krävs en träbit och en metallbit. Trä får ni genom att hugga träd med en yxa, varefter en träbit faller på marken. Samma gäller för metall, som fås när spelaren knäcker sten med en hacka. Dessa material måste prompt levereras till bygg-tågvagnen som automatiskt snickrar ihop en rälsbit. Tågmotorn behöver också kylas ner, vilket spelaren gör med en hink vatten som kan fyllas på i spelvärldens dammar. Dessa olika speltekniker är något oerhört enkla och går att lära sig på bara några minuter, – perfekt för såväl barn som vuxna – men den ökade stressen att lägga räls framför tåget får även de mest veterana gamers att stressa och skrika på varandra.

Spelare kan hålla i endast ett föremål samtidigt, vare sig det är en yxa, hacka, vattenhink eller en hög metall/träbitar. Spelets svårighet ligger i att dessa tre ovannämnda verktyg endast kommer i ett exemplar var i spelvärlden. Kommunikation och ett gediget grupparbete krävs därmed för att omfördela dessa tre verktyg på bästa sätt. Vem ansvarar för yxan? Vem hugger sten? Det blir hektiskt, stundtals högljutt och ständigt skrattfyllt när vi frenetiskt springer runt och försöker lägga lite räls. Unrailed 2 är ett spel som kommer förstöra vänskap… På ett bra och humoristiskt sätt.

Här lägger vi räls! Slutstationen syns i övre höger hörn.

Gameplay-mässigt påminner Unrailed 2 om ett roguelike-spel. Efter varje avklarad bana får spelarna möjligheten att uppgradera sina karaktärer och tåget, ta sig an utmaningar och planera vilken bana att spela härnäst. Att uppgradera spelarnas karaktärer innefattar förbättringar som att hugga sten snabbare, bära på fler föremål eller kunna hoppa oftare. Tåget kan uppgraderas med nya vagnar som kan bära material, skydda mot fiender eller bygga föremål (exempelvis dynamit) för att assistera spelarna. Det finns över två dussin tågvagnar att välja bland, och varav alla känns applicerbara och användbara. Uppgraderingarna kräver dock noga överväganden, vilket ofta leder till diskussioner (och ibland småbråk) inom laget. Slutligen kan spelarna också välja vilken bana (eller vilka banor) som de ska spela härnäst, där svårigheten varierar från enkelt till extremt svårt.

Dessa uppgraderingar går att köpa med bultar, som spelarna får genom att klara nivåer, fullgöra uppdrag och hitta undangömda bultar i spelvärldarna. Uppdragen varierar från svåra begränsningar som “endast en spelare får bära yxan” till lättare uppdrag som “krocka aldrig med varandra”, vilket lägger på ytterligare en utmaning för spelarna. Desto svårare banan och uppdragen är, desto större belöning. Ett bra system som får en att tänka till lite extra, mitt i all stress.

Och misslyckas ni med en bana? Då skickas ni tillbaka till en slags huvudmeny, utan era sparade bultar. Här går det att uppgradera loket och ändra på era karaktärer, men inte så mycket mer än så. Hur väl ni presterat räknas i antalet rälsbitar ni lagt, men det har ingen betydelse alls utöver skryträttigheter och en känsla av personlig utveckling. Förvänta att misslyckas med banor ofta – detta är inte ett lätt spel. Även för mig och min vän, två 20-åringar som spelat hela livet, lyckades vi bara klara tre eller fyra banor åt gången innan vi misslyckades. Är vi dåliga? Kanske. Men trots att spelet går att lära sig på bara några minuter tar det en lång tid att bemästra. En lättare svårighetsgrad skulle uppskattas stort.

Mellan varje nivå ges möjligheten att köpa nya vagnar, eller uppgradera karaktärerna.

Jag vill avsluta diskussionen om spelets olika mekaniker med att nämna hur spelarna rör på sig och interagerar med världen. Spelarna kan givetvis röra sig fram, back och åt sidorna, men kan dessutom springa kortare perioder och dyka framåt. Det är högst användbart för att transportera material och verktyg snabbt över spelvärlden. Att ta upp och lägga ner föremål görs med Space- och Q-knapparna. Det var allt; så enkla är verkligen spelets kontroller. Det enda riktiga problemet vi stötte på under vår speltid var att vi stundtals plockade upp fel objekt när flera högar stenar, träbitar och verktyg låg bredvid varandra, men det problemet är en avsedd spelmekanik, snarare än ett bugg. Rätt så snabbt lärde vi oss att skapa lite utrymme mellan våra objekt, så att vi snabbt och enkelt kunde plocka upp precis det vi ville.

Det finns två andra spellägen utöver det klassiska rälsbygge-läget “Endless mode”. Som namnet lyder kan detta läge fortsätta i all oändlighet, givet att spelarna är bra nog. För min del klarade vi oss bara tre eller fyra banor innan tåget spårade ur. I ”Versus”-läget utmanas 8 spelare i 4v4-dueller där laget som är bäst på att bygga räls vinner. I det tredje och sista läget ”Editor” får spelarna bygga egna spelvärldar fyllda med stenar, träd, vatten och allt annat som erbjuds, som kan delas (och spelas!) med vänner eller lägga upp online för andra spelare att avnjuta. Det går dessutom att spela andras banor, vilket ger en mänsklig touch till spelvärldarnas annars datorgjorda struktur.

Med early access-spel ska vi alltid vara försiktig att kommentera över spelmekaniker, som ibland brukar ändras på inför fulla spelsläppet. Det som dock ändras sällan är grafikerna, vilket i detta fall bara är en bra sak. Unrailed 2 har en härlig och lugnande grafik som känns såväl nostalgisk som modern. De fem olika miljöerna är varierande och ger alla en unik spelkänsla. Det är inte bara banornas utseende som ändras, men också strukturen och utmaningarna som presenteras. Utöver det finns vädereffekter som gör att spelare inte kan se hela spelvärlden samtidigt. Svårt? Ja, men roligt och varierande.

Ibland ändras vädret, och då ser man inget!

Det är inte bara grafiken som ger intrycket att Unrailed 2 är ett lugnt och mysigt spel. Även musiken och ljudeffekterna bidrar till denna falska känsla av värme och avslappnande. Soundtracket – som påminner något om musiken från Terraria – förändras dynamiskt under spelets gång, med unika soundtracks för varje miljö. När en boss dyker upp höjs tempot markant och intensiteten ökar.  Ljudbilden här är väldigt bra, men när ni skriker på varandra att hugga sten och lägga räls märks inte spelets ljudeffekter eller lugnande musik av särskilt mycket ändå.

Unrailed 2: Back on Track känns som ett komplett spel. Faktum är att jag inte stötte på ett enda bugg under min speltid, om du inte räknar robotkompanjonens dumhet i ensamspelarläget. Ljudet och musiken är härligt lugna, grafiken är vacker och spelmekaniken är på topp. Trots att spelet erbjuder ett enspelarläge och möjligheten att spela med främlingar, rekommenderas det starkt att bjuda in en eller flera vänner och spela tillsammans. Det är ett hektiskt spel som kräver full koncentration som resultat av den något högre svårighetsgraden.

Och det är egentligen mitt enda problem med spelet hittills: det är för svårt. Det enda jag vill se i framtiden är en lättare svårighetsgrad ämnad åt nya spelare. Trots utmaningen är dock Unrailed 2 galet roligt, går snabbt att lära sig och erbjuder flera timmars kul för hela familjen eller vängruppen. Spelets grund är något enormt välgjord, och med allt ytterligare innehåll som kommer när spelet står klart kommer det vara ett fantastiskt arkadspel.