Hem RecensionerFörhandstitt Förhandstitt: Kaze and the Wild Masks

Förhandstitt: Kaze and the Wild Masks

av Emil Johansson

Vem gillar inte en arketypisk 2D-plattformare? Okej, det kanske finns en del, men majoriteten av oss måste ju ändå fattat tyckte för genren någon gång i livet. Stiftat en kort bekantskap med Mario eller någon av hans likar i våra ungdomsdagar. Låt oss se vad ni tycker om Kazes vild äventyr?


Den gyllene eran för den här typen av spel var antagligen när 16-bits konsolerna regerade marknaden och Jolt Cola fortfarande var i zeitgeisten och i näven på varje bakåtkepsbärande unge, i alla fall enligt min generaliserande nostalgibild.
Sonic var fortfarande cool (dock verkar hans film ändå gått rätt bra), rörmokaren gjorde allt annat utöver att rensa avlopp och mindre lyckade försök till maskotar skuttade runt på diverse plattformar – allt var i relativ frid och fröjd. Det Kaze and the Wild Masks gör är att, på ett nästan oförskämt vis, föra mig tillbaka till 90-talet och påminna mig om den ovannämnda romantiserade nostalgibilden. Det känns verkligen som en remake på ett spel ur en sedan länge bortglömd serie som skulle ha dykt upp på någon av de mindre kända konsolerna, såsom Atari Jaguar eller kanske Sega CD:n, för att sedan falla i glömska.

Kanske översäljer jag det, kanske inte. Men det är precis den känslan jag slogs av när vi startade upp betan vi hade haft turen att lägga vantarna på. Estetiken ger mig en stark förnimmelse av Tiny Toons-serien, som den hade fått sig en ordentlig, snäppet vuxnare och lite mer storydriven remake.

Vad handlar Kaze and the Wild Masks om?

Jag skrev visserligen precis att det är mer storydrivet än i alla fall Tiny Toons, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att berättelsen i sig är unik för det. Handlingen känns klassiskt fantasy med magiska artefakter, maskerna i det här fallet, som vår huvudkaraktär, Kaze, måste jaga rätt på genom olika världar och återvända till sina rättmätiga platser igen. Inte bara det, utan måste även rädda sin vän som hamnade i trubbel när de, av misstag, råkade skingra dessa masker, via en magisk ring och samtidigt släppa lös ondskefulla krafter, som givetvis måste besegras. Det hela framförs via vackert illustrerade “lager” av stillbilder, en stil som jag ärligt talat tycker är svår att beskriva men som man fattar så fort man ser den.

Det är liksom stillbilder som rör sig över stora bakgrunder och smälter in förvånansvärt väl. Allt sker utan dialog, men med en välgjord ljudbild som får det lilla äventyret att kännas så episkt som jag ändå tror att utvecklarna vill. Det dialoglösa berättandet gör storyn mycket mer lättillgänglig för alla åldrar och nationer. Inga språkbarriärer som hindrar och en välbeprövad typ av berättelse som funkar hos de flesta människor gör det hela väldigt bekant, även för någon som kanske inte doppar tårna ner i spelvattnet alltför ofta, men gärna vill utforska det lite mer.

Den vackra tecknade, grafiska stilen fortsätter in i själva spelet och bjuder på (oftast) lena animationer som verkligen för karaktärerna till liv. Vissa fiender är så härligt designade att det är svårt att inte le vid första anblick av deras tecknade charm. Här och där gör sig dock spelet påmint om att det fortfarande är i betastadiet då vissa handlingars animationer sker lite väl abrupt, nästan lite “hackigt”. Men vi har de typiska animationerna på plats, de som i det närmaste är ikoniska för den här typen av spel där karaktären man spelar som kan balansera ytterst på en plattformskant och skrajset stirra ner i avgrunden.

Det är trots allt detaljerna som i slutändan gör helheten och Kaze har de inte låtit såna detaljer gå förbi, något jag som spelare uppskattar otroligt mycket. De sydamerikanska utvecklarna, Vox Game Studios, passion för plattformsgenren är konstant närvarande. Inte så konstigt kanske då särskilt Segas konsoler haft ett ovanligt långt liv i den delen av världen, då skatterna på nya spelkonsoler varit skyhöga vilket lett till en ytterst levande retroscen som i sig inte ens är särskilt retro där. Om det är några som kunnat studera plattformsspel så är det dem.

Man märker nästan det direkt då vi snabbt får lära oss använda kontrollerna via tutorials som uppstår genom att man bara tar sig framåt genom världen, nästan som i Metroid där spelets progression var kopplad till spelarens egna utveckling och lärdom om spelmekaniken. Har man spelat ett par plattformare så kommer man snart känna sig hemma igen, och är man ny så kommer man snabbt känna sig välkommen och omhändertagen. Kaze är helt enkelt utvecklat av folk som kan genren kan man väl enkelt summera det som.

Kontrollen i ett spel som kräver precision måste vara på topp och det kan jag med glädje ändå tycka att de lyckats med här. Kaze reagerar snabbt vid knapptryck på min gamepad och jag kan lätt navigera denna kanin genom de mest förrädiska av fällor och avgrunder, även om det stundom ändå kan uppfattas som en något försenad respons ändå.

Med det sagt så vill jag göra det klart att det inte är en barnlek att ta sig igenom varje bana. Svårighetsgraden ökar ganska snabbt och man får snart börja om banor både en och två gånger, minst, ofta fler. Men med lite klassisk trial and error så lär man sig snart banornas uppbyggnad och hur vissa spelmekaniker fungerar. Delar som är som hämtade ur gruvbanorna i Rares ikoniska Donkey Country (1994) där man snabbt måste aktivera en knapp som styr lamporna i taket, som i sig styr vissa fiender som annars blir omöjliga att ta sig förbi. Detta kanske är något jag personligen avskyr med en passion, men jag erkänner dess plats i genren och lärde mig snart att navigera dessa mer stressiga partier tillräckligt bra för att ta mig vidare. I alla fall här i Kaze, värre är det med Donkey Kong, än idag…

Fortsätter jag kort med ännu en kort liknelse med Rares klassiska spelserie så vågar jag nog påstå att musiken i Kaze inte är lika minnesvärd. Långt ifrån dålig och vissa stycken nynnar jag på, men inte i den utsträckning som jag önskar och av någon anledning känns musik i ett plattformsspel otroligt viktig. Den ska driva spelaren att vilja fortsätta framåt, försöka igen när de misslyckas och överkomma det där svåra hoppet eller de där förbaskade fienderna. Förhoppningsvis tillkommer mer musik vid dess fulla släpp, men för tillfället är jag föga imponerad på just den fronten.

Fågel, fisk eller mitt i mellan. Självklart har Kaze även “påtvingade” uppgraderingar i form av de tidigare nämnda och titulära maskerna, som tillåter denne att navigera delar av banor som annars hade varit omöjliga. En mask “gör” oss till en uggla/hök/random fjäderfä som ska navigera ofta trånga utrymmen med taggar eller andra faror, en balansakt som många i dag kanske skulle förknippa med mobilspelet Flappy Bird (2013). Med denna uppgradering kommer även ett projektilvapen som förenklar ens framfärd. Vi får även ta på oss liknelsen av en haj och dyka ner i trånga utrymmen under vatten där vi, på liknande manér som när vi flyger, ska undvika diverse fiender och miljöfaror. Dessa banor påminner lite mer om hinderbanor, men har även de sin plats i genren och erbjuder ändå en välkommen omväxling till ett spel som annars lätt hade blivit uttjatat. Jag ser verkligen framemot vad Vox Game Studios hittar på med de övriga maskerna.

Det hela är som sagt bekant, dock med ett fräscht lager av färg och puts som jag lätt tror alla intresserade kommer uppskatta. Banor proppfulla med kristaller att plocka på sig (återigen något som hör genren till) och gömda bonusbanor som gör det kul att återvända om man nu skulle missa dem på ens första besök. Man vill ändå fortsätta spela dessa banor när betan är över och att då ha en extra anledning i form av gömda bonusbanor och time trials, som bara gör det hela ännu roligare.

Det hela får mig att minnas att jag en gång i tiden hade hår som jag då gömde under en bakåtvänd keps, medan jag idag inte har hår vilket jag, ironiskt nog nu, också försöker gömma under en keps, dock utan någon som helst framgång. Vad jag dock tror och hoppas kommer ha framgång är Kaze, och jag kan inte vänta på fullversionen som planeras släppas senare under 2020.

Se vår genomspelning av betan nedan:


Specifikation

Denna recension baseras på PC-versionen.

Kaze and the Wild Masks. Både lägsta pris och release datum är okänt i skrivande stund 2020-04-06.

Recensionsex tillhandahållet av SOEDESCO Publishing.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar