Fallen Tear: The Ascension

Ett lugnt liv med familjen kan vändas upp och ner på ett ögonblick. Hira lever ett lyckligt liv i sin hemby när demoner plötsligt attackerar och allt han känner raseras. Efter attacken blir han dessutom utvisad från byn och behandlad som om han vore själva pesten, utan att någon verkar vilja berätta varför. Men det visar sig snart att Hiras historia är betydligt mer komplicerad än han först trott.

För världen Hira lever i, Raoah, är också långt ifrån vad den en gång var. De gudar som tidigare höll världen i balans har drabbats av en mystisk korruption som lett till krig, lidande och en värld som långsamt håller på att falla samman. Vår hjälte tvingas därför ge sig ut på en resa för att förstå sitt eget förflutna och samtidigt försöka återställa balansen i Raoah. Ju längre resan går, desto fler pusselbitar faller på plats kring vem vi egentligen är och varför just vi verkar ha en så viktig roll i det som håller på att hända.

Det är här spelet verkligen börjar blanda sina två sidor. Berättelsen har tydliga JRPG-influenser med ett mysterium kring Hiras ursprung, medan själva äventyret är uppbyggt som ett fritt Metroidvania där du själv får utforska Raoah och upptäcka vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Och för min del är det just den sistnämnda delen som snabbt blir spelets stora styrka.

Detta ser kallt ut.

En värld som verkligen vill bli utforskad

Det första som verkligen fastnade hos mig är hur mycket frihet spelet ger spelaren. Världen är stor, sammanlänkad och full av platser som lockar med hemligheter. Du kan ofta välja själv vilken riktning du vill ta, även om vissa områden och vägar naturligtvis är blockerade tills du fått rätt förmåga.

Det här är precis den typ av upplägg jag uppskattar i ett Metroidvania. Du ser en plats du inte kan nå, lägger den på minnet och återvänder senare när du fått exempelvis dubbelhopp eller någon annan förmåga som öppnar vägen. Det finns dessutom gott om olika miljöer och mängder av fiendetyper, samtidigt som världen bjuder på ytterligare hot i form av exempelvis gift, kyla, värme och kraftiga vindar. Det gör att resan inte känns som att jag springer runt i samma område om och om igen.

Det finns också väldigt mycket att hitta på vägen. Allt från uppgraderingar och nya förmågor till olika sidospår och hemligheter gör att jag ofta fick känslan av att det lönade sig att faktiskt gå åt fel håll. Och för den som verkligen gillar att leta efter allt finns det gott om anledningar att göra just det.

När striden stannar upp

Rörelseschemat och kontrollerna är annars klockrena. Hira känns bra att styra och själva plattformandet fungerar precis som jag vill att det ska. Däremot finns det en sak i striderna som stör mig betydligt mer än den det borde. Varje gång jag utför en attack stannar vår karaktär upp. Det gäller även när jag befinner mig i luften. Börjar jag kombinera flera attacker kan han därför stå helt stilla på samma position under attacksekvensen, och när jag väl är klar tar det dessutom en liten stund innan jag åter kan röra mig. Det här blir framför allt ett problem mot snabbare fiender. Jag kan se en attack komma, men eftersom jag fortfarande befinner sig i slutet av min egen attackanimation går det ibland helt enkelt inte att komma undan. Det gör att striderna stundtals känns betydligt klumpigare än vad själva kontrollen egentligen är.

Det finns mycket att gilla i själva progressionen. Masteries fungerar som passiva förmågor som låter dig specialisera Hira genom att exempelvis förbättra attack, försvar eller hälsa. Sedan har vi Ascensions, som ger tillgång till aktiva förmågor, bland annat rörelseförmågor som dubbelhopp.

Hunter Skills är ytterligare ett sätt att utveckla din karaktär på. Genom att jaga minibossar kan du låsa upp nya attacker, och dessa fiender är inte direkt några promenadsegrar om du försöker ta dem innan du blivit tillräckligt stark. Just minibossarna blev faktiskt en av mina favoritsaker i spelet eftersom jag uppskattar den extra utmaningen. Däremot känner jag inte riktigt att attackerna jag får som belöning alltid är värda besväret.

Spelet har dessutom tre olika svårighetsgrader. Jag spelade på Hard och hade överlag inga större problem, bortsett från när jag råkade springa in i områden där fienderna var betydligt starkare än Hira. Även då gick det dock att klara sig igenom med lite tålamod.

Dansaren gillade jag, den fick hänga med länge

Vänner som faktiskt gör skillnad

En av de mer intressanta delarna är spelets Bonds. Runt omkring i världen finns 22 olika karaktärer som du kan hjälpa eller rädda, och som sedan följer med på din resa. Du kan ha upp till fyra aktiva samtidigt och placera dem på olika knappar för att använda deras förmågor. Det fina är att de inte bara fungerar som ytterligare ett samlarobjekt. Varje Bond har sin egen effekt och genom att stärka relationen med dem blir deras förmågor dessutom bättre. De ger alltså ytterligare en anledning att leta igenom världens alla skrymslen. En av mina favoriter blev Nesta the Dancer. Hennes förmåga gör att mina attacker kan stjäla hälsa från fienderna när jag träffar dem, samtidigt som jag kan återfå hälsa när jag använder hennes förmåga. Sådana effekter kan faktiskt påverka hur jag väljer att spela och gör att det känns meningsfullt att experimentera med vilka Bonds jag tar med mig.

Det finns helt enkelt väldigt många olika sätt att göra Hira starkare. Spelet kastar nästan uppgraderingar och system på dig från alla möjliga håll, men det passar samtidigt ganska bra ihop med den stora och fria världen. Du utforskar, hittar något nytt, blir starkare och kan sedan använda den nya styrkan för att ta dig vidare eller återvända till platser som tidigare varit otillgängliga.

Gulligt, färgglatt och med några skavanker

Visuellt tycker jag att spelet lyckas väldigt bra. Den handritade grafiken ger spelet ett charmigt och nästan gulligt uttryck som skiljer sig en del från många andra Metroidvania-spel. Ibland kan det nästan kännas lite barnsligt, men jag menar det på ett positivt sätt. Världen är färgstark och det finns gott om variation mellan miljöerna. Musiken däremot gjorde inte samma intryck på mig. Den fungerar absolut i bakgrunden och gör det den ska, men jag kan inte säga att det är något soundtrack jag kommer gå runt och nynna på efteråt.

Sedan har vi några mindre tekniska irritationsmoment. Varje gång jag aktiverar en sparplats eller använder teleporten låser sig spelet ungefär en sekund. Jag antar att det handlar om att något laddas in, och det är absolut inget som förstör upplevelsen, men när det händer varje gång blir det ändå ett sådant där litet skav som man till slut börjar lägga märke till.

Trots det hade jag väldigt roligt med Fallen Tear: The Ascension. Det finns småsaker här och där som hade kunnat vara bättre, framför allt hur attackerna påverkar Hiras rörelsemönster, men inget av detta lyckas förstöra helheten. Det här är framför allt ett spel för den som älskar att utforska, hitta hemligheter och långsamt bygga upp sin karaktär. Och med en stor värld, 22 Bonds och mängder av uppgraderingar finns det väldigt mycket att upptäcka innan resan genom Raoah är över.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090