Evil Dead: The Game

Ashley J Willams, eller Ash som de flesta kallar honom för, har inte haft ett lätt liv. Vid flera tillfällen har han varit tvungen att handskas med uråldriga döingar som väckts till liv av Necronomicon Ex Mortiis, de dödas bok. Under dessa tillfällen har han varit tvungen att både döda och begrava sin flickvän samt avlägsna sin ena hand och ersätta den med en motorsåg. Ingen rast och ingen ro väntar honom för nu är det dags igen. Den här gången har han hjälp av andra kamrater som bland annat består av andra varianter av sig själv.

Evil Dead: The Game är ett Asymmetriskt multiplayer spel, där vi iklär oss rollen som antingen den gamla filmseriens huvudkaraktär Ashley J Williams eller någon av de bikaraktärer som dykt upp under åren. Uppgiften är att hitta de försvunna sidorna till boken Necronomicon och en gammal dolk. Dessa objekt är nödvändiga för att driva den kandariska demonen och dess undersåtar, kallade Deadites från jorden. Tyvärr styrs denna demon också av en spelare, som inte kommer sky några medel att hindra hjältarna från att uppnå sitt mål. 

Innan varje omgång får man välja huruvida man ska spela som överlevare, eller demonen. Fyra spelare agerar överlevare men endast en spelare styr demonen och dess undersåtar. Sedan är det dags att välja karaktär. De är uppdelade i fyra olika klasser: support, krigare, jägare och ledare. Alla dessa kategorier har olika styrkor, några är mer stryktåliga, andra helar sina kamrater och någon annan gör att kamraternas kämpaglöd inte sinar så fort. Karaktärerna består av ett axplock ur karaktärsbiblioteket från de tre Evil Dead filmerna samt TV-serien Ash VS The Evil Dead. Man behöver inte sätta igång att tjafsa sinsemellan om vem som ska få vara Ash. Det finns nämligen en variant av honom i vardera karaktärskategori. När omgången sedan börjar gör överlevarna bäst i att springa in i samtliga byggnader de springer förbi och beväpnar sig till tänderna, för det kommer dyka upp Deadites mer eller mindre hela tiden och det är inte en god idé att ge sig in i ett handgemäng med dem. Man kan bära med sig ett närstridsvapen och ett skjutvapen och med undantag för den ikoniska motorsågen (som bara Ash karaktärerna kan använda) kan alla överlevare använda samtliga vapen.

Det finns även lite läsk att plocka på sig, som man kan fylla på sin hälsa med, amuletter som för tillfället de aktiveras gör dig aningen mer stryktålig under en tid. Man kan även hitta små flaskor med en rosa vätska i som används för att uppgradera sin karaktärs hälsa, styrka och vapenfärdighet under matchen. Sedan är det dags att jaga efter fyra stycken kartbitar som är utspridda på banan. Denna karta avslöjar vilka platser de försvunna boksidorna och dolken befinner sig. Lyckas man samla på sig allt detta med hälsan i behåll, ska man skjuta strålar på några demoniska munkar som kallas The Dark Ones och förhindra att demonen och dess undersåtar slår sönder Necronomicon. Lyckas man med detta förvisas demonen tillbaka till de dödas rike och överlevarna står som segrare.

Demonen styrs ur ett förstapersonsperspektiv, till skillnad från överlevarnas tredjepersonsvy. Man svävar här omkring i en osynlig form och samlar på sig röda ljusklumpar för att öka på sin styrka. Denna styrka används för att öppna portaler som spottar ur sig fler Deadites. Man kan även besätta Deadites för att själv styra dem, eller varför inte besätta en vettskrämd överlevare och försöka banka ihjäl dennes kamrater. Slutligen kan man om man är tillräckligt stark frammana sin avatar. Vilket är ledaren för den Deadite armé du valt. Det kan vara den svävande äckeltanten Henrietta från Evil Dead 2: Dead By Dawn, Evil Ash från Army of Darkness eller Demi-Eligos från Ash VS Evil Dead. Demonen har egentligen bara ett mål: Döda alla överlevare, eller ha is i magen och förstöra Necronomicon i slutet av rundan.

När man spelar som överlevare styrs spelet på samma sätt som ett Actionspel i tredjepersonsvy, vilket gör att det rent kontrollmässigt känns naturligt och det är aldrig på grund av kontrollerna man misslyckas i spelet, oavsett om man spelar med handkontroll eller mus och tangentbord, det handlar mer om vad man känner sig mest bekväm med. Egentligen är det inte några konstigheter på den punkten när man spelar som demonen heller, men jag tycker att det känns rörigt där. Det är så mycket knappar och funktioner att hålla reda på, att jag mest svävar omkring och undrar hur i hela friden jag ska kunna skapa någon oreda om jag inte ens kan hålla reda på de funktionerna jag har till mitt förfogande. Det här är dock också en fråga om vad man är bekväm med, eftersom att andra demonspelare jag spelat mot verkar ha stenkoll på vad de pysslar med och verkligen gör livet surt för os stackar överlevare.

Demonen tenderar nämligen att bli överlägsen under rundorna. Lyckas spelaren bara samla på sig tillräckligt mycket ljusklot och uppgraderar den under rundas gång, känns det som att de kan kasta in hela Gehennas befolkning på jorden och som överlevare blir man överväldigad och kan knappt andas för att man måste slåss för glatta livet hela tiden. Överlevarna kan för visso uppgradera sig under tiden också, men det finns bara ett visst antal vapen och förnödenheter på banan. Förvisso har inte demonen oändligt med tillgångar heller, men effekterna av de förnödenheterna varar betydligt längre än överlevarnas. Jag är medveten om att det låter som att jag gnäller på att spelet försöker vara utmanande, men här tangerar det gränsen till att så pass krävande att matcherna blir ensidiga.

Tendensen till ensidighet är en av bidragande faktor till det största problemet jag hela tiden kommer på mig själv att ha med spelet, det känns enformigt. Jag vet att den här genren inte riktigt bjuder då så mycket variation överhuvudtaget och det enformiga är nästan en del av upplägget. Men när jag jämför Evil Dead: The Game med andra liknande spel som Predator: Hunting Grounds, Friday the 13th och Dead By Daylight inser jag att samtliga har en stor dos enformigheter i sig, men de andra spelen lyckas ändå baka in en aning variation. Det kan vara i from av att de finns olika sätt att vinna omgångarna, vilken typ av fiende du möter som hela tiden gör att man måste tänka om strategin. Evil Dead: The Game lider av en dålig kombination i form av att det bara finns ett sätt att vinna på och att rundorna känns så ofantligt långa. Överlevarna har som sagt en ganska lång rad uppgifter som måste uppfyllas, varav vissa av dem tar otroligt lång tid att genomföra, framför allt hämtandet av dolken och sidorna. Där man måste ta sig till rätt område, trycka att man vill plocka på sig dem och sedan måste man överleva tills en mätare blivit ifylld, som ibland känns som en mindre evighet. Uppgifterna är dessutom utspridda på ett ganska stort område, vilket såklart också gör att det tar fruktansvärt lång tid. Hade man bakat ner antalet delmål och varierat vilka av dem som ska uppnås varje omgång, hade det känts betydligt mer slipat, varierat och rättvisare.

Skulle man tröttna på dessa matcher finns det lite uppdragsbanor man kan ta sig an på egen hand. Uppdragen är oftast baserade på situationer från filmerna eller serien och går oftast ut på att under en tidsgräns döda Deadites och samla på sig specifika objekt. Ett avklarat uppdrag låser upp röstinspelningar som bidrar till världsbygget, man låser även på detta sätt upp en ny karaktär och nya utstyrslar till karaktärerna man redan har. Jag skulle dock främsta rekommendera dem som ett träningsläge för hur man tampas med döingarna på bästa sätt.

Det är mycket synd att spelet lider av de bristerna som det gör. Det har nämligen lagts en hel del passion och engagemang i att få spelet att låta och se trovärdigt ut. Miljöerna är otroligt snygga och stämningsfulla. De ser verkligen ut som att de hör hemma i Evil Deads universum. Man har även några ur filmerna och seriens ensemble (ja självklart är Bruce Campbell med) som bidrar med både sitt utseende och sina röster. Det går även att uppgradera karaktärernas grundförmågor med hjälp av så kallade Spirirt points som man blir tilldelad efter varje match. Jag tror helt enkelt att problemet är att man ville försöka baka in så mycket element som möjligt från en franchise man uppenbarligen brinner för, men i sin iver glömmer man att se sig för och man snubblar och faller på mållinjen.

Evil Dead: The Game är inte ett dåligt spel och jag är övertygad att spelet är betydligt roligare om man spelar det med spelare man känner. Det finns en påtaglig kärlek för franchisen då det både låter och ser ut som det ska göra för att göra den rättvisa. Problemet är att man har försökt att baka in så mycket element från filmerna och serien på en och samma gång, vilket gör att matcherna känns otroligt långa och blir efter bara några omgångar väldigt enformiga. Att matcherna dessutom tenderar att bli ensidiga i favör till demonspelarna, hjälper verkligen inte till för att rädda betyget. En liten skara spelare kommer säkert spela Evil Dead: The Game ett litet tag framöver, men jag tror inte det dröjer länge förrän man återgår till övriga spel i genren och att just den här varianten av Ashs kamp mot de onda döingarna glöms bort.