EverSiege: Untold Ages

Tindalos Interactive, studion bakom spel som Battlefleet Gothic: Armada och Aliens: Dark Descent, har nu utvecklat Eversiege: Untold Ages. Spelet ges ut av Dear Villagers och blandar roguelite-struktur med basbyggande, realtidsstrategi, MOBA och RPG. Det låter som en ovanlig mix på pappret, men hur väl fungerar egentligen en sådan genrefusion?

I spelet axlar jag rollen som en halvgud med uppdraget att försvara mänsklighetens sista stad, Bastion. Det här är en fantasy-postapokalyps där hela mänskligheten så gott som utplånats. Målet med Eversiege blir att vända krigslyckan mot de skoningslösa horderna av elakingar, ta mig in i fiendens territorium och ta kål på bossen. Genom att samla uppgraderingar utspridda i kungariket kan jag snabbt skapa kreativa builds för att ta mig genom nivåerna, samtidigt som jag utvecklar både Bastion och dess trupper.

Genrefusion

RPG – Jag börjar med att välja min halvgud. Den första karaktären jag spelar använder en stor tvåhandsyxa, men ju mer jag spelar desto fler alternativ låser jag upp. Här finns karaktärer som svingar allt från dolkar till bågar och magi. Dessa vapenförmågor kombineras med elementära essenser som eld, is, blixt, natur eller mörker. Det gör att jag kan skräddarsy min karaktär efter min spelstil och anpassa mig efter hoten som uppstår. Jag börjar på nivå 1 och kan nå ett maxtak på nivå 20 varje runda och progressionen återställs vid varje nytt försök.

MOBA – Spelet utspelar sig på en stor öppen karta med en tydlig “lane”. Längs denna marscherar mina AI-styrda trupper, riddare, bågskyttar, präster och ballistor mot fiendens bas. På vägen möter de fiendens enheter som rör sig mot min bas med samma mål. Här handlar det om att stärka mina trupper så att de klarar trycket från fienden.

Realtidsstrategi och basbyggande – För att stötta mina trupper bygger jag strukturer som förbättrar både min hjälte och mina enheter. Jag ska placera försvarstorn som skjuter pilar, magi eller kanonkulor på förutbestämda platser längs vägen för att bromsa fiendens framfart. Bas och tornbyggandet kräver ingen ansträngning från mitt håll heller, utan det är en knappklickning bort från en meny.

Roguelite-struktur – Vid sidan av huvudvägen finns områden med fiendeläger, till en början befolkade av spindlar och troll. Dessa fiender är passiva tills de provoceras, men vaktar värdefulla resurser. När jag besegrar dem får jag välja mellan olika kort som ger tillfälliga uppgraderingar för rundan. Dessa kan förändra både min hjälte och mina trupper påtagligt. När jag dör, vinner eller startar om försvinner dessa bonusar, och jag börjar om från början. Det finns även bossrum med biomspecifika minibossar samt en arena i flera våningar där varje nivå ger belöningar.

Allt detta sker under tidspress via en dygnscykel. På dagen fokuserar jag på att rensa fiendeläger, samla resurser och bygga upp mitt försvar. När natten faller skickar fienden massiva horder, och fokus skiftar helt till överlevnad. Jag måste hålla min hjälte vid liv och stoppa fienden innan den når basen. Det som slår mig direkt när jag börjar spela Eversiege är hur väl studion lyckas tygla vad som bäst kan beskrivas som ett spel baserat på funktionell anarki. På förhand var jag skeptisk till om så här många olika genreinslag verkligen skulle fungera tillsammans, men oron visar sig vara obefogad. Mekanikerna krokar i varandra med en oväntad självklarhet.

Halvgudarna är tydligt färgkodade efter deras förmågor.

Omöjligt att lägga ner

Klarar jag natten får jag en ny chans att stärka mig och gå till anfall. Fienderna är färre på dagen, vilket gör att jag kan avancera tillsammans med mina trupper mot fiendens territorium. Halvvägs möter jag en miniboss, den första verkliga prövningen. Dör jag återuppstår jag visserligen i basen, men spelet straffar mig stenhårt genom att permanent sänka Bastions hälsa. Att se mätaren ticka ner med 4 000 poäng när du bara har 20 000 totalt visar på att jag inte bara kan huvudlöst rusa in i alla strider. Det skapar en stressig men spännande dynamik där du hela tiden väger risk mot belöning. Dessutom flåsar klockan mig i nacken då jag bara har sju dygn på mig att nå slutbossen. Misslyckas jag med att hålla tempot spelar det ingen roll hur stark min hjälte har blivit, Bastion blir helt enkelt överkörd till slut. Klarar jag däremot bossen öppnas en ny del av kartan och denna är lite svårare – men med bättre belöningar.

Hjältestriderna blir snabbt min favoritdel, mycket tack vare den experimentlusta som systemet med vapen och essenser uppmuntrar till. Jag finner stor tillfredsställelse i att testa olika spelstilar. Min personliga favorit blir snabbt pilbågshjälten, där jag genom uppgraderingar till exempel kan ge pilarna eld eller giftskada, öka räckvidden något enormt och hålla mig utom fara på ett sätt som känns både effektivt och belönande.

Spelupplevelsen pendlar ständigt mellan skynda sig för att försvara Bastion och det offensiva suget efter att trycka tillbaka fienden. Det finns en tydlig mall i roguelite-loopen som gör det svårt att sluta spela, det är precis den typen av spel där “bara en runda till” snabbt blir flera timmar.

Du behöver testa dig fram för att veta vad alla uppgraderingar gör.

Estetik och vinst

Rent estetiskt är spelet en fröjd för den som gillar mörk fantasy. Miljöerna genomsyras av en tung, olycksbådande atmosfär som kontrasteras snyggt av de färgstarka, nästan självlysande effekterna från de elementära krafterna. Grafiskt ser spelet bra ut, men ljudbilden är nästintill obefintlig. Världen låter okej med fågelkvitter och ylande. Attacker låter som jag räknar med att attacken ska låta och karaktärer gör ljud men det är inget som står ut. Flera gånger kommer jag på mig själv att kolla i menyn om jag råkat stänga av ljud och musik. Musiken i spelet spelas upp sporadiskt och jag vet inte vad som triggar de olika melodierna, i övrigt är det tyst.

Även om jag hittills spelat solo väcks tankar kring hur samarbetsläget kan förändra dynamiken. Baserat på hur djupt och omspelbart spelet känns i enspelarläget finns goda förutsättningar för att co-op kan tillföra ytterligare ett strategiskt lager.

Det tog mig ungefär 5 timmar av spelning (dö, uppgradera, börja om, dö igen osv) men själva vinstrundan tog ungefär 20 minuter för mig att ta mig till slutbossen och ta kål på den. När jag klarat av spelet öppnar det upp med nya svårighetsnivåer och modifiering. De förändringar jag stött på än så länge är procentuella skillnader i skada och hälsa. Den största skillnaden är dock att spelets svårighetsgrad visar sig som att min hjälte reser tillbaka i tiden, varje gång jag vinner en runda. Efter första vinsten åker jag tillbaka en Age (spelläget kallas Ages -1), nästa gång -2 och så vidare. Hur lång tid en Age är berättas inte, det kan nog inte spela någon roll. Men det gör att kartan förändras någorlunda varje ny runda efter vinst, fiender ute i världen ändras och byter plats – men samma grundspelmekanik står fast. Bygg torn, gå upp i nivå och ta mig in i fiendens bas.

Berättandemässigt har detta en poäng och inte för att spoila något skrev jag om när spelet utspelar sig i början av recensionen och nu vad händer när jag klarar en runda…

Gäller att positionera sig rätt.

En oväntad fullträff i en genresörja

Sammanfattningsvis är Eversiege: Untold Ages ett häftigt hantverk i hur utvecklarna lyckas med konststycket att gifta ihop flera spretiga genrer utan att det känns rörigt. Jag har aldrig sett en kombination av alla dessa genres, MOBA-mekanik och basförsvar som faktiskt känns relevanta i en roguelite-kontext, men Tindalos Interactive verkar ha hittat rätt balans.

Jag har spelat alldeles innan släpp vilket gör att många mekaniker är obalanserade och det finns buggar. Kombinationen av vissa vapen och essenser kan göra min karaktär nästintill oövervinnlig. De mest allvarliga buggar jag råkat ut för har orsakat spelkrascher. Till exempel, när en mellansekvens visas har jag möjlighet att välja hoppa över dessa. Varje gång jag valt att hoppa över dessa filmklipp har gjort att spelet kraschar för mig. Ett balanseringsjobb av vissa förmågor och kombinationer av dessa, samt lite buggfix kommer garanterat åtgärdas under spelets första tid.

Om du, precis som jag, har börjat tröttna på mer traditionella dungeon crawlers men fortfarande älskar spänningen i en lyckad ”run”, saknat enkelheten som fanns i de gamla WarCraft 3 Battle.net tower defence spelen eller bara vill köra något nytt och fräscht – då är det här ett spel att hålla ögonen på. Det är utmanande, visuellt slående och framför allt har det den där ”bara-en-gång-till”-känslan som definierar ett riktigt bra spel. Nu återstår bara att se om samarbetsläget där tre personer kan spela samtidigt kan leverera samma intensitet, om så är fallet har vi en framtida co-op-klassiker framför oss.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070