Echoes of the End

De flesta har nog stött på det där osäkra barnet som försöker efterlikna andra, men som inte lyckas riktigt och hamnar i en identitetskris. Det är lite så jag känner med Echoes of the End, ett spel som försöker lite för mycket med att efterlikna de senaste God of War-spelen och tappar fokus i jakten på att skapa sin egen prägel.

Vi tar oss an rollen som Ryn, som är en Vestige, en typ av magiker med förmågan att manipulera objekt med sin arm. I början av spelet följer vi Ryn och hennes bror Cor, när de undersöker märklig aktivitet kring en Ward, en typ av kristall som fungerar som energikälla i världen (tänk kristaller i Final Fantasy). När de når kristallen blir Cor kidnappad av imperiet i avsikt att använda honom för att återuppliva en gammal konflikt. Du ger dig ut i världen för att rädda din bror och stoppa imperiets onda avsikter. Till din hjälp har du akademikern Abram Finlay, som har en koppling till konflikten jag inte tänker spoila i denna recension. Överlag tycker jag att grunden för berättelsen är intressant, men alla aspekter känns underutvecklade och jag har svårt att känna mig investerad. Mycket har att göra med att röstskådespelet känns skriptat och oentusiastiskt, på ett sätt som känns förutsägbart och långtråkigt. Jag hade önskat att de utforskade Ryn och Cors relation som unga mer, då jag tror att det hade gjort berättelsen mer engagerande. 

Spelmekaniskt rör det sig om ett action-äventyr med pusselinslag, på ett sätt som är nästintill skrämmande lik God of War-rebooten från Playstation. Vi kontrollerar Ryn som slåss med ett svärd och kan manipulera objekt med sin arm, till exempel kan du kasta fiender på varandra eller flytta objekt för att skapa plattformar. Denna förmåga används flitigt i pussellösandet, till exempel genom att använda plattformarna du skapat för att ta dig till annars oåtkomliga platser där du kan ta dig framåt ifrån. De bästa pusslena i min mening är när du ska flytta ett par statyer i en viss ordning utifrån  en gåta. Dessa pussel bidrar inte bara med tankeverksamhet, utan även lite bakrundshistoria till världen, vilket jag uppskattar. Kontrollen känns hyfsad och striderna är oftast ganska hjärndöda, förutom i bossar där du måste parera och ducka undan attacker i tid för att ha en chans att överleva. Spelet erbjuder även tre svårighetsgrader för den som vill ha mer eller mindre utmaning.  Det finns en tydlig prompt när du inte kan parera attacker och måste ducka, och det är när en attack lyser rött. För att Ryn ska utvecklas under spelets gång finns ett erfarenhetsträd där du låser upp nya förmågor med din arm, till exempel att slå din arm mot marken för att skada flera fiender samtidigt eller en förmåga att dränera fienders liv med armen. Precis som Atreus kan Abram fungera som en hjälpreda, bland annat genom att slå igång mekanismer med din elmagi, eller att ta sig till högre höjder med din änterhake för att skapa plattformar att ta sig över. 

Precis som i den tydliga inspirationskällan är spelet linjärt, men här känns detta mer påtagligt, då det knappt finns någon variation på upplägget under spelets 10-15 timmar. Det finns inte heller några dialogval som påverkar handlingen eller sidouppdrag att utföra. Det enda ”extrainnehåll” spelet erbjuder är att leta efter kistor som bidrar med lite fakta till journalen och ger dig erfarenhetspoäng. Det finns även kistor som ger dig en permanent livsuppdradering om du hittar flera av den typen. Annars ser upplägget ut som följande: gå fem meter, slåss mot några fiender, gå fem meter till, möt fler fiender eller lös ett pussel, och så vidare. Oroa dig inte heller för att inte veta vad det är du kommer att ställas inför, för det kommer Abram kommentera kring två meter innan du kommer dit, vilket gör att spelet känns skriptat i sitt manus. Jag uppskattar dock att spelet försöker variera pusslen med olika mekaniker, som att använda kristaller för att se osynliga vägar eller att använda din förmåga på kugghjul för att få igång vattenverk. Dock känner jag inte att många av pusslen är särskilt roliga, utan att de egentligen känns roliga – mer som hushållssysslor du måste göra för att komma vidare.

Pusslen tar också oftast onödigt lång tid att lösa, inte för att de är svåra, utan för att de är buggade på ett eller annat sätt. Abrams AI känns riktigt illa programmerad. Han fastnar i väggar och följer inte alltid med dig dit ni ska, vilket leder till att du inte kan ge honom kommandon och måste ladda om din sparfil. Detsamma gäller hintsystemet, som ska ge dig en hint hur du löser pussel när du klickar på en knapp (finns en prompt på skärmen när det är möjligt, men men ofta fungerar det ändå inte). Tack och lov är pusslen tillräckligt enkla för att lösas på egen hand, men det är ändå ett problem som utvecklarna måste lösa i framtiden. 

För att övergå till något positivt tycker jag att grafiken är snygg, särskilt när det kommer till miljöerna. Studion Myrkur Games är isländsk och miljöerna tar inspiration från hemlandet med karga fjäll och sagolika skogar. Även musiken är tydligt inspirerad av hemlandet, med många klassiska nordiska instrument som skapar stämning.

Sammanfattningsvis kan jag tyvärr inte rekommendera Echoes of the End. Det är ett projekt som kanske är ambitiöst, men står inför en identitetskris. Jag ser dock potential hos Myrkur Games när det kommer till deras framtida spel efter Echoes of the End.

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060