Bullet hell veteranerna Alkemi är tillbaka med det sprillans nya shoot em’ up spelet Drifting Lands. Denna gång ämnar de att leverera ett mer komplett shoot em’up med en gedigen Sci-fi story och ordentliga RPG-element. Men frågan är om det räcker hela vägen? Häng med så tar vi en titt!
Spelupplägget
I en ospecificerad tidpunkt i framtiden exploderar hela jorden men på någon vänster överlever mänskligheten och bor nu på små utspridda baser byggda på stora asteroider. Du som spelare axlar rollen som en pilot för en koloni vid namnet The Ark, som utkämpar ett krig mot en överlägsen robotarmé. Det är nu din uppgift som spelare att skjuta massa robotar, samla skrot och uppgradera ditt skepp genom en rad olika uppdrag.
Varje uppdrag utspelar sig i typiskt shoot em’up manér där olika fiender flyger från höger och vänster i olika mönster. Fiendetyperna varierar från mer standard robotar som saaaaakta flyger mot dig till projektilskjutare och minläggare. Då och då kommer det en något större robot som kräver lite mer skada för att neutralisera. Dina verktyg för att eliminera dessa fiender kan vara allt från laserkanoner, roterande kulsprutor och gigantiska hagelbössor. Ditt skepp kommer också utrustat med en rad olika aktiva förmågor så som möjligheten att sakta ner tiden, aktivera en sköld och förmågan att laga skador på ditt skepp.
I The Rift har du tillgång till tre olika utrymmen. Till att börja har vi en kommandocentral där du får välja mellan de olika story- och sidouppdrag som finns tillgängliga. Vidare finns det en marknadsplats där du kan sälja och köpa delar och uppgraderingar till ditt skepp. Slutligen finns det också en hangar där du hanterar dina ägodelar, förmågor och delar till ditt skepp.
Grafik och ljudbild
Estetiken i spelet är inget nytt eller nytänkande. I menyer och cut-scenes ser vi en digital stil där karaktärer endast har ett fåtal olika bildrutor de växlar mellan, när de går mellan olika känslotillstånd. I uppdragen ser man gamla vanliga rymdskepp och robotar som lika gärna kunde plockats från No Man’s Sky eller Elite: Dangerous. Däremot ritar estetiken upp en klar och tydligt skillnad mellan de olika fiendetyperna och även i de mest hektiska stunderna så går det lätt att se vad som är vad. Musiken träffar måltavlan på samma sätt, den är för den mesta delen bra och håller tempot uppe när fienderna regnar in som snabbast på skärmen, men den är i stort behov av lite variation.
