Curious Expedition 2

En uppföljare är alltid kul, speciellt till lite mindre indie-titlar som Curious Expedition. Det var med stor glädje och nyfikenhet som jag startade min expedition, men nu när allt är upptäckt känner jag mig förvirrad och lite besviken.

Curious Expedition 2 (hädanefter kallat CE2) är den (för mig) efterlängtade uppföljaren till spelet med samma namn fast en siffra mindre. Du spelar som en upptäcktsresande under sent 1800-tal där mystiska öar plötsligt dykt upp mitt ute i havet. Något binder samman dessa öar och det är upp till dig att upptäcka vad.

Hur upptäcker man då saker? Inte ensam. Det allra första du måste göra är att samla ihop en grupp äventyrare som är redo att följa med dig till världens ände, och det finns många att välja mellan. Du har klasser så som läkare, gatubarn och spåkvinna. Dessa har alla olika förmågor och bonusar som de kan bidra med på din resa.

Efter att ha samlat ihop ett muntert gäng är det dags att ge sig iväg. Du får välja mellan tre olika äventyr där du ska hitta allt från blommor till gyllene pyramider. För att ha råd med resan finns det tre olika samfund som kan tänka sig att sponsra dig – i utbyte mot alla skatter och artefakter du lyckats gräva fram efter att du återvänt. Att arbeta tillsammans med ett samfund låser upp olika bonusar som du kan köpa i respektives butik. Här finns både unika kompanjoner, vapen och andra föremål som hjälper dig i väldigt kniviga situationer.

Okej, du har seglat fram till denna förut okända ö, dags att börja spela! Du trycker på öns olika hexagoner och tar dig på det sättet framåt, men du kan inte gå hur mycket som helst. Vandringen tär på de mentala krafterna och varje ruta du passerar kostar sanity. Får du slut på detta börjar riktigt läskiga saker att hända: folk försvinner, mystiska skador uppstår och någon äter upp den sista chokladkakan. Som om det inte räckte med att man förlorar mer sanity på svårare terräng, har varje resa en startkostnad. Det är alltså bättre att ta färre längre resor än få korta, men risken för att något oväntat ska hända ökar ju längre du reser…

Plötsligt dyker det upp en enorm orm bakom buskaget! Dags för strid. CE2 har ett tärningsbaserat stridssystem där varje karaktär slår en sexsidig tärning i början på varje runda. Det tärningen visar är den förmåga karaktären kan använda. Sen gör ormen sin grej, sen slår du dina tärningar igen. Förmågorna kan vara många och ytterst varierande. Allt från att skada fienden till att kopiera en annan tärning är möjligt att slå. Detta är ett ytterst finurligt och spännande koncept, speciellt med tanke på den stora mängden klasser. Med upp till fem äventyrare i ditt sällskap måste inte alls vara jättebra på att slåss, utan kan bidra med andra bonusar, både i och utanför strid. Dessa kompanjoners förmågor på tärningar tillhör den där lite mer udda kategorin och gör ofta att du kan ta dig ann samma situation på många olika vis. Det är i striderna och andra tillfällen där tärningsslag är involverade som CE2 är som starkast. Tyvärr tar det roliga snabbt slut.

En stor skillnad mellan detta spel och dess föregångare är definitionen av rogue-like. I början på varje ny spelomgång av CE2 måste du nämligen spela igenom en story. Denna tar rätt så lång tid och bjuder inte på några överraskningar vid nästkommande genomspelningar. Visst, öarna du besöker ser olika ut, men uppdragen och upptäckterna är lika. Det andra problemet är att spelet även på högsta svårighetsgraden inte är utmanande. Den kortaste och mest ekonomiska vägen för din sanity väljs automatiskt, det är alltid smartare att ha ett fullt party än färre, varje tempel är det andra likt och saker du gör på en ö påverkar ingenting av det som händer på nästa ö. Detta är otroligt synd då man kan lära sig om och bli kompis med urbefolkning på olika öar. Men varför skulle jag bli det när det är mycket bättre att bara stjäla skatter för pengar som jag kan använda under hela spelet? Visst, de blir arga, men jag åker bort om tio minuter och träffar dem aldrig mer. På samma vis är det mycket bättre att bara arbeta för ett samfund då ju mer jag arbetar för samma desto bättre uppgraderingar får jag tillgång till.

Tärningarna, urinvånarna, samfunden och sanity är alla bra, intressanta och underhållande koncept i sig. Hur man i slutändan har valt att använda dem leder till en, ärligt talat, tråkig upplevelse. Detta är ett spel som har ett sätt att spelas, men vill tro att det har flera.

Vem kan motstå ett somrigt Paris!

Pricken över i:et är den ljumma visuella och audiobila presentationen. Musiken blir snabbt tjatig och jag sätter den snabbt på mute. De flesta attacker och händelser låter likadan och man har missat en stor möjlighet att ge de olika urinvånarna sin egen ljudbild och genom det en mer unik känsla. Det första spelet använder pixlar, här är det något handmålat som ser ut att komma från en serietidning. Det ser riktigt snyggt ut, men för spelet känns det lite obekvämt med denna tydliga uppdelning av upptäcktsresande och urbefolkning, speciellt när man porträtterar människor. Ett otydligare och lite mer minimalistiskt uttryck ger också mig en större möjlighet att föreställa mig vad som upptäcks istället för att det visas.

Det finns verkligen en bra grund här, men detta spel spelar nästan sig självt, plus att det finns en och annan bug. Spara dina pengar och vänta istället på Curious Expedition 3!