Clair Obscur: Expedition 33

Varje år åker en expedition ut för att sätta stopp för The Paintress. Nu är det dags för din expedition, Expedition 33. Det blir ett äventyr med många svårigheter och oväntade händelseförlopp, som expeditionen och spelarna sent kommer att glömma, välkommen till den fulla recensionen av Clair Obscur: Expedition 33!

Klockan tickar!

I samhället Lumieré bestäms invånarnas maximala ålder av en mystisk entitet vid namn The Paintress, som målar en siffra på ett träd och denna siffra blir lägre för varje år, till exempel så har det varit 56 ett år och 55 nästa. De som är lika gamla som siffran får i uppdrag att ge sig ut på en expedition för att stoppa denna onda cirkel. De som inte lyckas får genomgå gommage, vilket i princip betyder att de förvandlas till aska. Vi börjar med att ta kontrollen som Gustave, en av de som ska ge sig ut på nästa expedition, Expedition 33.  När expeditionen lämnat Lumieré blir de attackerade av en mystisk man med grått hår på en strand och över hälften  i expeditionen dör. Det blir nu Gustaves uppdrag att leta reda på de överlevande och fortsätta sitt uppdrag. 

Jag gillade verkligen berättelsen i Clair Obscur: Expedition 33, och en bidragande faktor till detta var karaktärerna. Alla har sina egna ambitioner och anledningar till det dem gör. Till exempel är Lune fast bestämd med att fortsätta resan när Gustave inte ser något hopp. Det är en resa där sorg blandas med hopp på ett riktigt starkt sätt.  Min favoritkaraktär är Maelle, en föräldralös flicka som är några år yngre än övriga i expeditionen, men väljer att gå med på grund av att Gustave har tagit hand om henne under många år. Hennes karaktärsutveckling under spelet är riktigt stark och lyfts av den fantastiska röstinsatsen av Jennifer English  (bland annat känd för som sin insats som Shadowheart i Baldur’s Gate 3). 

”En Garde!”

Om vi ska prata lite om spelmekaniken är det turordningsbaserade strider som gäller, men med en twist. Du måste nämligen utföra quick time events för att få ut så mycket som möjligt av dina attacker. Dessutom måste du parera eller ducka under fiendeattacker om du inte vill åka på storstryk. Det är alltså en sorts blandning mellan klassiskt turordningsbaserat och realtidsmoment här, vilket jag tror kommer kunna att tilltala de som redan är frälsta i turordningsbaserat, men även de som är mer skeptiska. Innan du börjar slå på en fiende är det en fördel att skjuta ner en fiendes svaga punkt med ett avståndsvapen. Även detta sker i realtid. Utöver grunderna har dina karaktärer unika förmågor de kan använda. Gustave kan använda overcharge, vilket innebär att ladda upp en extra stark attack genom att göra vanliga attacker, Lune kan använda olika elementära magier som är starka mot olika fiender och Maelle är en fäktare som kan använda olika defensiva och offensiva ställningar.

Min favorit är dock Monoco, som har förmågan att sno en fiendes förmåga när han besegrat den, vilket gör att du kan använda fiendeförmågor i strid.  Du får senare även tillgång till Gradient Attacks, vilket är starka, karaktärsspecifika förmågor du kan använda dig av genom att bygga upp en mätare. Sammanfattningsvis tycker jag om detta stridssystem. Det är kul och lagom utmanande på normal svårighetsgrad. Om du tycker det är för lätt eller för svårt kan du sänka eller öka svårighetsgraden till vad som passar dig bäst. Dock kommer du inte kunna ta bort realtidsegmenten där du måste parera och ducka, utan bara göra dem mer förlåtande.

Strid!

Världen är din!

Förutom striderna rör vi oss på linjära kartor där vi möter fiender längs vägen som vi antingen kan välja att möta eller att undvika. Det finns en del dolda vägar som leder till starka föremål som ger dig förmåner i strid. I klassiskt JRPG-manér har du även en stor världskarta du kan vandra på mellan de mer linjära kartorna, vilket lyfter äventyrskänslan en aning. Bara när du rör dig på världskartan har du tillgång till en minimap, vilket är ett medvetet designval av utvecklarna för att få spelarna att utforska mer. Under spelets gång får du tillgång till en resekompanjon vid namn Esquie, som du kan rida, simma mellan landytor och så småningom även flyga med.

Många av platserna på världskartan är helt frivilliga att besöka, men de ger dig belöning som bättre rustning och vapen samt kosmetika för dina karaktärer. Jag gillade den här klassiska världskartan. Den gör sitt jobb att bygga en utforskarlust samtidigt som den är lagom stor utan att kännas överväldigande. Det finns flaggstänger utspridda över kartan som tidigare expeditioner satt ut. Dessa fungerar lite som lägereldar i Souls-spel. Du kan använda poäng för att öka dina karaktärers färdigheter (styrka, hälsa, tur, smidighet med mera) och låsa upp nya karaktärsspecifika förmågor i ett erfarenhetsträd. Här kan du även vila för att återfå hälsobrygder du använt upp i strider. Du går även upp i klassiska RPG-nivåer genom strider, men detta är ett extra moment de lagt till som tillåter dig att skräddarsy din egen spelstil.

På världskartan kan du även bestämma dig för att sätta upp läger. Här kan du prata med olika karaktärer i partyt för öka din relation till dem, vilket senare kan låsa upp nya gradientattacker eller ny kosmetika. Här kan du också uppgradera din rustning och dina hälsobrygder samt vila upp dig för inför fortsatt utforskning. När jag låste upp lägret för första gången gick tankarna direkt till hur detta element fungerar i Baldur’s Gate 3, vilket jag även kände under spelets gång. Precis som i det spelet är det här vi får mest karaktärsutveckling och även en del utveckling av story, utan att säga för mycket. Clair Obscur: Expedition 33 är dock ett mycket mer linjärt spel än Baldur’s Gate 3, med bara ett fåtal dialogval på slutet som påverkar händelseförloppet, men det gjorde inte att jag kände mig mindre engagerad i detta segment. 

Som ett konstverk!

Grafiskt är Clair Obscur: Expedition 33 imponerande. Det har en realistisk stil blandat med fantasyelement i miljöerna och fienderna, vilket får det att sticka ut i sin genre. Miljöerna är varierade och kan ibland vara dystopiska medan vissa är mer färgglada och hoppfulla. För att stärka de känslor spelet vill förmedla har Sandfall Interactive skapat ett otroligt genomtänkt soundtrack som blandar klassiskt, opera, jazz och elektronisk musik beroende på de situationer du befinner dig i.

Om det är i strid är det ofta mer elektroniskt och jazz och i utforskande samt tunga berättelsemoment är det oftast klassiskt med inslag av opera, på ett sätt som påminner om NieR-serien. Det är en mycket unik blandning av musikstilar och många stycken fastnar lätt i huvudet. Jag har personligen svårt att se att ett annat spel toppar detta soundtrack i år för mig. Som jag nämnde i min förhandstitt är spelet röstat av stora profiler som Charlie Cox från Daredevil och Andy Serkis från The Lord of The Rings som gör ett fantastiskt jobb med att få oss att känna för karaktärerna. 

Sammanfattningsvis är Clair Obscur: Expedition 33 ett unikt rollspel som är tydligt inspirerat av de japanska jättarna, men som samtidigt gör sig unik mer sitt fokus på pareringar och timing och med en berättelse som berör. För mig är detta hittills årets bästa spel!